Rida Tigern
februari 14th, 2012
I ”Ride the Tiger” vänder sig Evola till en viss typ av människa. Det kan vara någon som är fullt involverad i den moderna världen, men med det särskiljande draget att han i själ och hjärta inte tillhör den. Var hör han hemma då?
Evola använder ordet ”tradition” och ”traditionell” i en speciell mening. Efter några årtiondens ”antitraditionell”, eller snarare antiborgerlig, retorik från kulturvänstern är det nog extra lätt att missförstå vad som menas, men jag ska försöka få saken att klarna något. Till att börja med vill jag understryka att Evola är lika ”antibourgeoisie” som vilken marxist som helst, men från helt andra filosofiska utgångspunkter.
Ett utmärkande drag för ett traditionellt samhälle är att det är ordnat efter principer som går bortom det som bara är mänskligt och individuellt. Alla områden i ett traditionellt samhälle är ordnade från ovan och riktade uppåt mot det som är mer än mänskligt. Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension. Det här kan förstås med hjälp av ett kors, som inte bara är en kristen symbol. Den horisontella axeln sägs då stå för världen i dess materiella och kvantitativa aspekt, medan den vertikala axeln står för den andliga, kvalitativa och immateriella dimensionen. När man talar om ”högre värden”, ”ordnad från ovan” odyl, så syftar det alltså på tillvarons vertikala dimension.
Det moderna samhället är motsatsen till ett traditionellt samhälle och därför finns det inte någon verksamhet här som tillåter en traditionellt sinnad människa att förverkliga sig fullt ut. Miljön vi lever i är helt annorlunda socialt, psykologiskt, intellektuellt och materiellt. Den är oftast helt avskild från de högre värdena och det finns ingen koppling till det andliga livet.
På 60-talet slog en anti-borgerlig mentalitet igenom, något som Evola inte ser som enbart negativt. Det är alltså inte den borgerliga världen som han syftar på när han skriver om traditionella samhällen. De traditionella värdena är inte de borgerliga värdena.
Tigerritt
Inom zen-buddhismen finns tio bilder som målades av en lärare på 1100-talet. De illustrerar sökandet efter och infångandet av en oxe. Det är en symbolisk berättelse som handlar om vägen till upplysning om vår sanna natur. Det finns en likhet mellan Evolas tigerritt och berättelsen om oxen. Evolas utgångspunkt är en metafysik som överensstämmer med zen, autentisk yoga och liknande läror.
Att rida tigern är en metafor för hur en differentierad person kan hantera den främmande miljön han lever i. Tigern är den moderna världen som han svingar sig upp på och rider. En civilisationscykel närmar sig enligt Evola sitt slut och strömmen är för stark för att kunna hejdas. I det läget är det bättre att följa med strömmen, alltså att rida tigern, samtidigt som man på det inre planet är skild från den. Man kan också likna det vid att surfa på en tsunamivåg. Att ställa sig framför vågen i hopp om att kunna hejda den är självmord, men surfaren kan möjligen klara sig bättre.
Den Europeiska nihilismen
Kulturellt och existentiellt lever vi i ”världen där Gud är död”, som Nietzsche såg början till på 1800-talet. Det innebär alla värdens kollaps. Dostojevskij var inne på samma spår under samma århundrade. Hans idé brukar sammanfattas med orden: ”Om Gud inte finns så är allting tillåtet.”
Under tidigt 1900-tal förklarade sedan en ung André Breton att den enklaste surrealistiska handlingen vore att gå ut på gatan och slumpvis börja skjuta ihjäl förbipasserande. Men det som tedde sig som en fullständigt absurd handling då, har blivit en skrämmande realitet senare. De allra absurdaste handlingarna har nog kommit efter att Evola skrev sin bok som gavs ut i början av 60-talet. Då var skolskjutningar fortfarande ett okänt begrepp. Och att ”go postal” hade ännu inte sin nuvarande mening i USA. Världen har alltså blivit betydligt mer surrealistisk sedan Breton skrev sina ord för närmare ett århundrade sedan.
Ett sätt att läsa Nietzsche är att se hans filosofi som en slags spegel. Han såg tidigare än de flesta att människorna hade tagit kål på Gud: ”Gud är död”. Det öppnar för att människan kommer att utropa sig själv till en gud för att fylla tomrummet efter den döda guden. Det är övermänniskan. Men vad betyder det? Övermänniskan som skapar nya värden ur tomma intet liksom den kristna Guden skapade världen ex nihilo?
Om vi förflyttar oss till 2007 och läser dagboksanteckningarna som en ung finländare, Erik Pecka Auvinen, lämnade efter sig kan vi läsa följande: ”Jag är ju en övermänniska, nästan en gud”. Illdådet som följde efter den slutsatsen skulle nog ha fått André Bréton att blekna av chock. Till och med Evola skulle nog ha höjt på ögonbrynen, särskilt med tanke på att vi har sett en lång rad liknande dåd i olika västländer. En sak som alltid har gjort mig förundrad är att många verkar lyckas intala sig själva att vi inte lever i ett vansinnigt samhälle, ett ”the cuckoo’s nest”. Det är nog som med grodan i kastrullen som steg för steg vänjer sig vid den ökande värmen i vattnet tills det börjar koka och det är försent att lämna kastrullen. Det finns intressanta och värdefulla tankegångar hos Nietzsche. Han uppmanar oss exempelvis att ta kommandot över våra liv. Men som jag ser saken kan övermänniskan inte förenas med ett traditionellt synsätt. Övermänniskan är tvärtom ett uttryck för hybris, ett försök att likt en titan storma berget Olympus, där gudarna bor.
Och Breivik? Hur ska man förstå hans dåd ur ett traditionalistiskt perspektiv? Munken Thich Quang Duc protesterade mot förföljelsen av buddhister i Vietnam genom att bränna sig själv till döds 1963. Han offrade alltså sitt eget liv, inte någon annans. Den japanske författaren Yukio Mishima begick seppuku 1970 i ett absolut avståndstagande från den moderna utvecklingen i Japan. Han tog också sitt eget liv, inte andras. Jag förespråkar inget liknande, men enligt min förståelse av saken kan man möjligen försvara de här två handlingarna ur ett traditionalistiskt perspektiv. Möjligen. Men Breivik anslöt sig till de metafysiskt övergivna narcissisternas sorgliga skara. ”Jag är ju en övermänniska”, som en av dem skrev. Deras handlingar är lika besinningslösa som tiden där de utfördes.
En prövning
En möjlighet för den som känner den moderna människans existentiella kris med hela sitt väsen är att se det som en prövning. Frånvaron av sammanhang, stöd och rötter tenderar att skapa en upplevelse av poänglöshet. Men genom att se det som en prövning får tomrummet en mening. Den differentierade personen har en stabil grund i sig själv och behöver därför egentligen inte stöd från omgivningen. Han har en existentiell dimension som är oberoende av samtiden.
Här kan det vara värt att notera att Evola kan verka mer kyligt elitistisk än jag tror att han egentligen var. En tid övervägde han att begå självmord. Med tanke på att han ägnar så mycket uppmärksamhet åt den moderna meningslösheten så tror jag att han var nära att bli överväldigad av den som ung. Men han fann en väg att gå vidare och ägnade sedan resten av livet åt att belysa den ur olika perspektiv. Han hänvisar ofta till Nietzsche ”we must pass through this nihilism in order to grasp the true nature of the values of the past.” Och: ”It is a measure of ones strength of will to know how far one can do without a meaning of things, how far one can bear to live in a meaningless world: for then one will organize part of it.”
Vad återstår i det existentiella vakuum som den moderna världen ger oss? Det som återstår, enligt både Evola och Nietzsche, är att vara sig själv, att leva efter sin egen lag som sätts av den egna naturen. Evola vänder sig mot vad han anser vara en överdriven tendens hos Nietzsche att reducera allt till en fråga om fysiologi. Det finns dock vissa passager hos Nietzsche som har en annan ton. Han skriver exempelvis om ”det som inte säger jag, utan som är jag”. Evolas tolkning av Niezsche leder till en filosofi som överensstämmer med traditionella läror. Det är inte det fysiska egot som han syftar på, utan vad Upanishaderna kallar atman. Bland bilderna som handlar om oxen är nr 8 tom. Allt är glömt och övervunnet. Det är alltså i vedisk, zen-buddhistisk eller mäster Eckharts anda man ska förstå följande ord från Nietzsche: ”Become yourself: an injunction adressed only to a few and which to an even smaller number appears redundant.”
Person och individ
Vad innebär det att vara sig själv? Begreppet individ är abstrakt och kvantitativt, på samma sätt som begreppet atom. Den moderna dekadensen har enligt Evola sin början i förstörelsen och kollapsen av de tidigare organiska och hierarkiska strukturerna. De har ersatts av en likformig massa av atomiserade individer. Det är individualismen som har lett till massamhället. Den har sin början redan under renässansen.
Ursprungligen stod ”persona” för en mask som bars av antikens skådespelare. Masken stod för något typiskt, icke individuellt, framför allt när något gudomligt gestaltades. Som person betraktad är en människa skild från det som bara är individuellt. En person har en form och är sig själv. En traditionell civilisation är organiserad utifrån personen vilket leder till en värld av kvalitet och en äkta mångfald baserad på olika typer.
Hur är det med den moderna ”personligheten”? Vi vill ju så gärna vara unika. Evola citerar, kanske lite förvånande, en marxistisk filosof med gillande. György Lukács lade märke till följande: ”The present day practice of overestimating and exaggerating the importance of creative subjectivity actually betrays the weakness and poverty of the writers individuality. They distinguish themselves merely by ”eccentricity”, either spontaneous, or painstakingly cultivated; their worldview is at such a low level that any attempt they make to go beyond subjective immediacy threatens to leave their ”personality” completely flat. The more that this is the case, the more weight is placed on pure, immediate subjektivity, which sometimes is in fact identified with literary talent.”. Lukács talar om moderna konstnärer, men läget är ännu värre bland medias kändisar. Det här får mig också att tänka på något en feminist sade till mig för ett tag sedan. Hon påstod att det är bra för kreativiteten med könsneutral uppfostran av barn. När jag frågade efter bevis fick jag inget svar. Jag tror att hennes, och många andras, syn på kreativitet är färgad av kulten av individualiteten. Men självupptagen excentricitet är inte ett uttryck för skaparkraft och fåfänga har inget med att vara sig själv i den mening som har diskuterats här att göra.
Apoliteia
I traditionell mening finns det ingen stat idag. Det enda som existerar är ett administrativt system med små politiker som inte representerar något annat än finansiella och industriella intressen och som försöker köpa väljarnas gunst med olika mutor. Om det skulle framträda en ledare värd namnet så skulle han antagligen inte få många anhängare, eftersom de atomiserade massorna är helt inriktade på att skaffa sig materiella fördelar. En ledare som inte prostituerar sig och försöker muta dem materiellt kommer ingenstans. I den miljön föreslår Evola en attityd av apoliteia. Det finns inga idéer, motiv eller mål som är värda ”the pledge of ones own true being.” En tigerryttare kan engagera sig politiskt, men i den här miljön kan han lika gärna bli en börshaj, ägna sig åt vetenskap, vapenhandel eller slavhandel. Här tror jag emellertid att provokatören Evola tittar fram. Han vill så gärna vara antiborgerlig att han ibland går till överdrift. Han har ju hänvisat till zen och håller den vediska traditionen högt, men jag skulle bli förvånad om en zenmästare eller yogamästare skulle hävda att det är helt likgiltigt vad man sysslar med, ens i en materialistisk och dekadent civilisation som det moderna väst. Men Evolas poäng är att apoliteia är en inre distans och obundenhet till det här samhället och dess värderingar. Jag anser inte att läget är så hopplöst som Evola målar det. Men han upplevde ju hur Europa slets sönder av två världskrig, vilket måste ha påverkat honom på ett liknande sätt som det påverkade vad vi dissidenter idag ofta kallar ”den självhatande vänstern”.
Återupptäckten av de högre värdena
Nietzsche drömde om en omvärdering av alla värden. Evola anknyter till den tanken och observerar att det är den borgerliga världen som håller på att upplösas. Det är alltså inte samma sak som den traditionella världen som upplöstes tidigare av den borgerliga världen. Under 1800-talet fanns ett tabu och en intolerans mot allt som rörde sexualiteten. Det uppstod då en förvrängning av betydelsen av ordet dygd (virtus). Virtus stod under antiken och fram till renässansen för en kraft hos själen, en viril kvalité, eller makt. Men senare blev betydelsen sexuell. Evola nämner och förkastar föreställningar som förekom under den borgerligt puritanska eran om att en man förlorar sin ära om han blir bedragen av sin fru. Eller att en kvinna förlorar sin ära om hon blir våldtagen. Idag stöter vi för övrigt på liknande synsätt hos immigranter från tredje världen. Det är en historisk ironi att arvtagarna till den antiborgerliga vänstern idag till varje pris försvarar minoriteter som har värderingar som är mer bourgeoisie än den postmoderna majoritetsbefolkningens.
Enligt Evola är det här exempel på att en äldre och mer äkta syn på etiken har förorenats av en överdriven puritansk fixering vid sexualiteten. Men om vi tänker på den äldre meningen av dygd, där det handlar om själens kraft, så finns en högre moral med värden som sanning, rättvisa, lojalitet, mod, heder och självbehärskning. I nietzscheansk anda menar Evola att vi kan återupptäcka de äldre värdenas verkliga mening när de genom nihilismen har renats från bourgeoisiens föroreningar.
Jag avlutar inlägget med en sång: ”Mahabharata Of The Soul” av Changes och Andrew King.
”Riding the back of the tiger,
On a rope stretched across the abyss.
Kshatriya of the shadows, warrior of the mist.”
Källor
Réné Guénon ”The symbolism of the cross”
Julius Evola ”Ride the Tiger”
Entry Filed under: Julius Evola
60 Comments Add your own
1. Maximus | februari 14th, 2012 at 03:44
Måste ha tagit dig en viss tid att skriva detta och för det tackar jag Er.
2. Markus | februari 14th, 2012 at 04:43
Mycket intressant och välbehövligt för mig personligen. Tack så mycket.
3. oskorei | februari 14th, 2012 at 05:28
Riktigt bra! Jag minns när jag läste Ride the Tiger första gången, det var inte direkt lika lättillgängligt som Revolt against the Modern World om man uttrycker det diplomatiskt, den här artikeln är av stort värde för att förklara vad han egentligen säger.
4. Gautthiod | februari 14th, 2012 at 08:28
Jag får också tacka!
Dock vill jag kommentera; du är något på spåren när du beskriver dagens ”ordning” som en prövning och detta blir tydligt i relation till ett längre studium av den traditionella kristendomen (ortodoxin); så många av modernismens skolor bär samma egentliga inneboende princip: människans högmod. Arvssynden.
Dante gav en talande beskrivning i Vestibulen där de likgiltiga själarna, opportunisterna, dväljs och straffas i enlighet med de änglar som aldrig valde mellan Lucifer och Gud. Det är inte oävet att dra liknelsen till vår materialistiska värld där passivitet, apati och förnimmelsejakt är ”dygder”. Frågan är då; hur klarar man av en sådan utmaning? Är det genom att utropa sig själv till (halv)Gud? Är det att rida den materialistiska vågen ”likgiltigt”? Eller är det att verkligen förstå korsets symbol och inte bara erkänna metafysiken utan också kämpa för den?
5. Reaktion | februari 14th, 2012 at 09:02
Lite väl mycket defaitism hos Evola. Gautthiod är inne på det väsentliga, dvs att kämpa för något man tror på. Det i sin tur kan knytas till det kanske främsta av traditionella värden: att dö med hedern och äran i behåll.
6. admin | februari 14th, 2012 at 09:53
Tack för kommentarerna, alla.
Gautthiod, nej, det går inte att vara likgiltig. Den inre kamp som Evola talar om är nog den svåraste kampen av dem alla. Jag vet inget bra ord på svenska för engelskans ”detachment”. Men som jag förstår Evola talar han om samma sak som i Bahgavad Gita kallas karma yoga. Det är en attityd som man kan träna upp och som går ut på att man utför sin uppgift utan att fästa sig vid eventuella med- eller motgångar. Det ger sinnesfrid, vilket är ett steg i riktning mot transcendensen, eller bild nr 8 bland oxvaktarbilderna. Det handlar alltså inte om att vara likgiltig, utan om en inre distans till världen.
Angående Evolas defaetism så får man se det i sitt sammanhang. Han var öppet kritisk på 30-talet, men hade samtidigt förhoppningar om att Tyskland och Italien skulle transformeras till något som bättre överensstämmde med hans synsätt. Så blev det inte, utan både Tyskland och Italien grundade sig på en slags massrörelse och de blev hursomhelst slagna i spillror under 2:a världskriget. Därefter verkar Evola nästan ha gett upp politiskt sett, men bara nästan. Han skrev ju ”Men among the Ruins” och även ”Orientamenti” till politiska aktivister senare. Han var dock mycket distanserad och verkar själv ha föredragit att vara en tigerryttare fokuserad på transcendensen.
Men vi lever ju i ett annat läge än Evola gjorde på 50 och 60-talet. Sovjetunionen finns inte längre och den amerikanska världsordningen verkar allt annat än stabil. Vi lär inte få se ett samhälle genomsyrat av andlighet, vilket jag personligen skulle föredra. Men det verkar inte osannolikt att nya möjligheter kommer att öppna sig för politiska aktivister som vill skapa något mer hållbart än den nuvarande ordningen.
7. horus | februari 14th, 2012 at 10:10
Tänkvärt text. Nils Ferlin skrev i ”Vid Ganges” något liknande:
Gud är död, därför har döden nu blivit gud.
8. Gautthiod | februari 14th, 2012 at 10:37
Ett samhälle genomsyrat av andlighet är med viss måtta en schimär. Den kampen börjar inombords, och har alltid gjort. Någon andlig tidsålder har inte funnits utan det har varit samma totala kamp i alla tider, måhända mer akut och allomfattande nu. Jag betvivlar alltid en tvivlare; om inte verktyg finns (vilket de gör) skapar man dem själv.
9. wodinaz | februari 15th, 2012 at 12:37
Tack för ett intressant inlägg. Även om Evola har skrivit riktigt intressanta texter, inte minst den om Graalen, så tycker jag i regel att han är på tok för flummig för min smak
Men han är, som sagt, ändå intressant och därför är det tacksamt med belysande kommentarer som denna.
I samband med den ”differentierade” människan kommer man ju raskt att tänka på Jüngers ”anark”. Skulle vara intressant med en jämförande betraktelse där.
Dito med Heideggers idé om autenticitet i kontrast till ”das Man” och hur ”das Man” sväller med ”den diktatur som kallas offentligheten” i Heideggers ord.
Dessa tre hör ju uppenbarligen ihop. Anarken och den differentierade är kanske till och med samma.
10. Rune | februari 15th, 2012 at 08:40
”Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension.”
————————————–
Spirituell betyder rolig och kvick på vanlig svenska. Det tror jag inte att du menar? Du menar antagligen andlig?
Någon slags engelska som har smugit sig in?
11. Lars | februari 15th, 2012 at 10:41
Rune,
”Spirituell” kan mycket väl bemärkelsen ”andlig” (vilket jag antar åsyftas här), om än det under 1900-talet mestadels använts i den bemärkelse Du tillskriver ordet.
Lästips för den som vill fördjupa sig i etymologin:
http://www.faktoider.nu/spirituell.html
12. admin | februari 15th, 2012 at 11:27
Lars och Rune, Jag använder mer eller mindre ”spiritualitet” och olika former av ordet på samma sätt som inom religionsvetenskapen:
http://www.lu.se/o.o.i.s?id=320&lukas_id=REVB24
Fast det finns en skillnad: Traditionalister som Evola tar tydligt avstånd från”spiritualism”, där man försöker få kontakt med de avlidnas andar, och en hel del andra fenomen inom New Age som en del skulle kalla ”andlighet” eller ”spiritualitet”. Traditionell andlighet, som jag förstår den, handlar om att skapa klarhet och medvetenhet, inte om dunkla rum där man talar med ”andar” o.dyl. Hmm, det här är ett ämne för ett nytt inlägg. Jag kanske återkommer om saken.
Wodinaz, jag tyckte också att sånt här var flummigt tidigare (jag antar att du syftar på prat om yoga, atman, zen odyl?) men jag har ändrat mig.
Jag tycker också att anarken och tigerryttaren verkar vara samma sak. Men det var ett tag sedan jag läste Eumeswil, så jag kan inte utveckla saken spontant. Evola diskuterar Heidegger i Ride the tiger, men jag sållade bort den biten. Men det kan vara värt att återkomma om det. Han kritiserar Hiedeggers dasein för att det alltid är-i-världen. Det är en begränsning som kanske gäller de flesta, men inte Evolas tigerryttare. (så säger han)
13. svensson | februari 15th, 2012 at 01:01
Förnämligt, tack för detta. Själv har jag just recenserat Evolas självbiografi i Nationell Idag, ”The Path of Cinnabar”. Snart ska jag ta och läsa samme Evolas ”The Metaphysics of War”.
Evola är lite sträng och tillbakasyftande men rätt läst kommer han att betyda mycket för den kommande tidsåldern. Hans andliga läsning av Nitezsche, hans räddande av Nietzsche ur nihilismens klor är till exempel välgörande.
14. admin | februari 15th, 2012 at 03:09
Jag läste din recension. Bra skrivet.
Man kan säga att Evola är tillbakasyftande. Men det är för att han anser att de viktigaste värdena har gått förlorade och att vi därför måste gräva fram dem igen. Så jag tycker inte att han är nostalgiskt bakåtblickande. Snarare är han en slags arkeolog som gräver fram saker som vi behöver bli påminda om. Det är en slags platonsk återerinring som han sysslar med, inte nostalgi, som jag ser det. Det kan lätt förenas med en mer framåtblickande arkefouturism, där han står för ”arkeo”-biten.
15. Felix | februari 15th, 2012 at 05:07
Gautthiod: ”Jag betvivlar alltid en tvivlare; om inte verktyg finns (vilket de gör) skapar man dem själv.”
Skulle du ha lust att utveckla vad du menar med den meningen?
16. Gautthiod | februari 15th, 2012 at 07:29
Felix: I fallet Nietzsche (med anhang) så utbrister han något adolescent att Gud är död och att moralen därmed är lika död; att varje individ är lämnad ensam. Det är en förvrängning av anarkens ideal. Man hoppas finna ungdomens energi ur en sådan slutsats, men finner enbart ungdomens enfald.
Gud (transcendensen) står att finna i Traditionen och Traditionen står att finna inom en själv. Det är något man _lever_, inte något man abstraherar eller intellektualiserar som många i den ”nya högern” har gjort.
Inläggets författare nämner att vår tid är en utmaning, men slutsatsen för alldeles för många blir att, något vanärande, negligera utmaningen till förmån för nihilistisk, subjektivistisk förlängning av modernismen. Jag tillåter mig att bli något polemisk här, men så är också tiderna sådana. Denna självdefinierande ”differentierade människa” är inget annat än en lyx som man kostar på sig när man egentligen borde LEVA traditionellt.
17. admin | februari 15th, 2012 at 09:08
Jag håller med om att det finns en risk att det bara blir en intellektuell exercis som känns skön eftersom om man tycker sig vara differentierad så är man ju speciell. Men då anser jag att man inte har förstått det här inlägget eller Evola på rätt sätt. Just sådan fåfänga behandlas under stycket ”person och individ.” Inlägget behandlar också distans till världen. I ”världen” inkluderas egot. Det är striden med det egna egot som tenderar att vara den stora utmaningen, i det här sammanhanget. Det hittar på alla möjliga rationaliseringar och slingrar sig hit och dit när man väl börjar brottas med det. I någon upanishad som Evola hänvisar till någonstans liknas det vid att balansera på eggen av en rakkniv.
Att leva traditionelllt i en icke- eller kanske tom anti-traditionell miljö är svårt. Men det är just det som är temat för ”Ride the Tiger.” Sedan behöver man en praktik. Det räcker inte med att drömma och fundera. Möjliga metoder behndlas exempelvis i ”The yoga of power” och the ”Doctrine of awakening”. Men återigen finns det risk för att det bara blir intellektuellt. Men böckerna behandlar alltså metoder som måste användas för att vara meningsfulla.
18. Gautthiod | februari 15th, 2012 at 09:31
Jag respekterar alla som vänder materialismen ryggen till förmån för ett andligt liv. I det sammanhanget kan jag respektera muslimen som håller sin fasta högre en bigbrother-svensken. Att ta sig an Österlandets stigar till visdom är i sig en dubbel utmaning då själva sammanhanget saknas. Det blir ännu svårare att just leva en sådan tradition. Man behöver inte gå över floden för att hämta vatten; det finns ett drygt millenium av kristen tradition, askes, meditation och kunskap att ösa ur. Nu är jag ju naturligtvis något jävig i frågan men jag är övertygad om att t.ex. Nietzsche inte klarat lång tid i ett kloster.
19. admin | februari 15th, 2012 at 10:12
Jag brukade vara mycket negativ mot kristendomen, dels för att jag sedan barnsben fick höra att det var trams. Dels för att jag hamnade under just herr Nietzsches inflytande i tonåren. Men numera är jag mer positiv.
Kristendomen känns dock inte närmare än österlandets traditioner för mig. Jag är uppvuxen och lever i en helt och hållet sekulär miljö. Det var i den vediska traditionen som jag fann vad jag behövde, fast i efterhand har jag upptäckt att det fanns stora mystiker, exempelvis mäster Eckhart, även i väst. Och östkyrkan har sina metoder för meditation som verkar ha stora likheter med det jag sysslar med, fast jag har inte undersökt saken närmare. Man får försöka hitta något autentiskt som passar och sedan hålla fast vid det.
20. Maximus | februari 15th, 2012 at 10:17
visst är det så Gautthiod. Människor som vänder materialism ryggen för ett andligt liv väcker även hos mig stor beundran och vördnad. Avslutade i veckan en bok om kristendomens helgon (Helgonen av Per Beskow). Något som var slående var att många av dessa som vigde sitt liv för ett heligt och andligt liv kom från väldigt förmögna och högutbildade förhållanden, ändå valde utan tvekan bort allt detta för askes, kontemplation, fattigdom och kyskhet. Hörde talas om att när Cat Stevens konverterade till Islam så gav han bort miljoner av sin förmögenhet till skolor och sjukhus.
21. Gautthiod | februari 15th, 2012 at 10:55
admin: Visst känns kristendomen ganska avlägsen för många, inte minst då den fortfarande undergrävs från alla håll. Det jag menade var naturligtvis närheten i andra aspekter; språkligt, historiskt etc.
Maximus: Att ha möjligheten till ett liv i överflöd och ändå avvisa visar absolut på stor själslig styrka. Det är dock inte fromhet i sig. Mången bonde har varit frommare, trognare och kyskare än flertalet kyrkans män.
Ett liv i bön och arbete är verklig tigerritt!
22. admin | februari 16th, 2012 at 02:35
Jag har nog aldrig varit religiös i den meningen som ni är inne på. Kanske inte i någon mening alls. Det är väl därför jag gillar Evola. Han är en renodlad esoteriker och kan nog vare sig kallas from eller kysk. Samma sak gäller mig. Det är inte min kopp te, men to each his own.
Jag känner mig mer hemma i den österländska approchen. Och då tänker jag alltså på zen, yoga och tao.
23. Reaktion | februari 16th, 2012 at 05:22
Bäste Gautthiod, om man bara ägnar sig åt ”Ett liv i bön och arbete”, utan att förena detta med hedervärd kamp för sina värden (tillsammans med likasinnade), är man då inte tillbaka vid den Evolianska punkt som bidrar att upprätthålla rådande system och i slutändan kan leda vithetens upphörande?
24. Gautthiod | februari 16th, 2012 at 06:47
Reaktion,
”Arbete” åsyftar här inte rent proletärt arbete vid materialismens maskiner utan hela den skapar-, och produktionskraft som människan, speciellt den nordiska, är kapabel till. Intressant i sammanhanget är att fornnordiskan inte har något ord för just ”maskiner” eller det alienerande ”arbete” som hör därtill. Ett arbete utan människans hela väsen involverat fanns således inte ens som begrepp i vår nordiska tradition. Ett perspektiv värt att återknyta till, vill jag hävda. Således skulle en kamp för högre värden också räknas som arbete enligt en traditionell definition.
En äldre bekant och mentor förklarade en gång måttfullhetens dygd lite närmre; det handlar inte om att äta, dricka, vila eller stressa i lagom mängd utan om att nå sin fulla potential men samtidigt veta sina begränsningar.
25. admin | februari 16th, 2012 at 08:41
Reaktion, jag vill försvara Evola här. Han ägande ju hela sitt liv åt att kämpa för det han trodde på. Han gav 100%. Just ”Ride the Tiger” är inte i första hand skriven för politiska aktivister, även om min åsikt är att det kan finnas mycket värdefullt i den även för dem. Man behöver ju inte acceptera allt han skriver, och världen har förändrats mycket sedan 60-talet. Jag ska skriva om ”Men among ruins” någon gång. Den är riktad till aktivister.
Evola hann vara konstnär och soldat och han var en aktiv dissident från höger under fascistregimen i Italien. Han blev svårt skadad efter en bombattack 1944 och satt i rullstol resten av livet. Det var därefter han drog sig tillbaka. Men han fortsatte vara aktiv och skriva böcker, däribland ”Ride the tiger” och ”Men among ruins” som riktar sig till lite olika människotyper.
26. Reaktion | februari 16th, 2012 at 09:46
Två ”till” försvann tydligen
Att ordet maskiner inte fanns i fornnordiskan är kanske inte så konstigt med tanke på att ”maskiner” i dagens tappning inte heller fanns då lika litet som ordet Sverige gjorde det.
”Således skulle en kamp för högre värden också räknas som arbete enligt en traditionell definition.” Ok, men är denna kamp tillägand endast sig själv så kommer oredan att bestå.
Jo, visst var Evola en kämpe, med många intressanta tankar, men konsekvensen av det han kämpade för blir att det rådande består med irreversibla konsekvenser som följd. Som rullstolsbunden får man anta att han inte hade några barn. Vare sig han hade det eller ej, så går den viktigaste skiljelinjen för kampen här. Har man barn så uppoffrar man sig för dem; gentemot en tsunami eller ekologisk katastrof försöker man rädda sina barn, det värdefullaste som varje seriös förälder har. Barnet i sig berör andlighet, kontemplation, liv och kontinuitet – sådant som ryms i det traditionella.
De flesta utan utan barn – inte alls konstigt att de hänger sig åt den extrema individualism och egocentrism som präglar vår tid, ty barn måste upplevas. (Har endast ögnat igenom Tigerboken och kan därför inte ge ett ärligt omdöme om den. Tack hursomhelst för din text om den.)
27. Felix | februari 16th, 2012 at 11:26
Gautthiod: Tack för förklaringen. Jag tolkade det först som att du mena att om man inte trodde på någon religiös tradition så skulle man likväl göra det.
admin: Du nämner zen och tao, vilket är två inriktningar jag också av och an varit intresserad utav. Men ett problem för mig vad gäller att omfamna någon av dessa traditioner är att det synes mig som man enligt grunden inom nämnda traditioner ska ge upp sitt engagemang rörande ätt, nation och liknande världsliga fenomen.
28. Adoremus | februari 17th, 2012 at 12:30
Vart hör han hemma? Inom traditionell katolicism troligen.
29. admin | februari 17th, 2012 at 10:00
Felix, jag håller på med yoga, så jag utgår från den i mitt svar. Ett problem kan vara att hitta en autentisk lärare, men de finns. Majoriteten av yogier lever ganska vanliga liv bland människor, det är bara en liten minoritet som släpper taget om allt och bosätter sig i en skog någonstans. Flera av de stora yogierna har haft familj och har bott i städer.
En framstående yogi, Aurobindo, var tom inblandad i vad vi idag antagligen skulle kalla ett terrordåd, när han kämpade för sitt land och sitt folk. Han satt i fängelse ett tag därefter och utnyttjade tiden till att göra andliga övningar.
Tigerryttaren odlar en inre distans till saker och ting, det gör yogin också. Men det betyder inte att man släpper taget om sina plikter eller sådant man vill kämpa för. Min erfarenhet är tvärtom att yogaövningarna hjälper mig att bättre utföra mina uppgifter.
I Bhagavad gita, som är en viktig text inom yoga, står Arjuna inför en strid med sina släktingar. Han blir instruerad av Krishna som uppmuntrar honom att ta striden när Arjhuna själv vill dra sig undan. Budskapet där blir motsatsen till bilden som många har. Det handlar inte om att fly från sina uppgifter.
Adoremus, han såg sig snarare som en romare av det klassiska slaget. Dvs innan kristendomen kom.
30. Maximus | februari 17th, 2012 at 11:54
Adoremus och Admin har båda rätt. Evola fick den frågan var han stod religiöst och han svarade att han var hednisk-katolik.
”Se mig i ansiktet och du ser det Romerska Imperiet”
http://www.youtube.com/watch?v=eyYuLcweSQE&feature=related
Förövrigt hade jag ”släppt” Evola för ett tag sedan men denna text som GK skrivit samt föreläsningen med Bowden fick mig att tänka till hur enastående och viktig Evola är. Ska börja läsa hans verk igen. Kommer ihåg att början av ” Ride the tiger – A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul ” gav mig rysningar av välbehag. Lade ifrån mig boken och utbrast högt för mig själv ”Helvete vad det här är bra!”
”This restriction must be kept in mind. What I am about to say does not concern the ordinary man of our day. On the contrary, I have in mind the man who finds himself involved in today’s world, even at its most problematic and paroxysimal points; yet he does not belong inwardly to such a world, nor will he give in to it. He feels himself, in essence, as belonging to a different race from that of the overwhelming majority of his contemporaries.”
31. Gautthiod | februari 17th, 2012 at 01:25
Reaktion:
Sanning med modifikation. Maskiner finns på Island, men ordet ”maskin” gör det inte. Där översätter man det med ”vél” som i sina rötter betyder ”konst” eller ”det av människan skapade” (jmfr. det germanska ”werk”). Eftersom isländskan, medvetet, är ett mer arkaiskt språk så erkänner det inte det ”mekaniska” eller ”maskinen” som en entitet på samma sätt som svenskan, tyskan, italienskan etc gör idag. Det är ett intressant perspektiv.
Vad du får ”att denna kamp är tillägnad endast en själv” i mitt resonemang vet jag inte, det var ju lite det jag tyckte var en ”lyx” som individualister likt Evola och Nietzsche kostade på sig, istället för att vara konsekventa. Återigen är det de som intellektualiserar tradition och tro som står längst ifrån dem.
Som Reaktion påvisar; hade Evola barn? Nietzsche? Hur ”sant aristokratiskt”, eller traditionalistiskt är det att tillåta sin blodslinje att tyna bort? Eller sin tradition? Ideal är bara någonting värt om man kan föra dem vidare, och då via personligt exempel och förmåga, inte via intellektuella verk eller manualer.
”Se mig i ansikte och du ser det Romerska imperiet”. Det romerska imperiet gick under i materialism och dekadens och straffades av Götalands söner.
Jag vill också passa på att fråga: ”hednisk katolik” vad innebär det när det yttras av en Evola?
32. admin | februari 17th, 2012 at 01:46
Maximus, jag hade också lagt Evola åt sidan. Men nu har jag återkommit till honom och kommer nog skriva fler inlägg om hans tankar.
Gautthiod, jag tycker att du verkar missa poängen. Det finns inget traditionellt sammanhang idag. Det är i varje fall det som är utgångspunkten för Evola. Inte ens Indien, Kina eller Japan är traditionella längre, alla har underkastat sig moderniteten. Och i den muslimska världen tar wahabiter odyl ett stort utrymme. De är inte heller traditionalister. Du talar som om det finns ett samhälle där man kan leva ett traditionellt liv. Var ligger det? Jag skulle gärna flytta dit.
Jag håller med om att traditionen är något som ska levas. Men det måste i så fall göras av den enskilde utan stöd av samhället och i motvind, på grund av tidsandan. Därav tigerritten.
De gamla brahminerna såg två möjliga hederliga liv: som familjeförsörjare eller asket. Du verkar tycka att asketens väg inte duger. Eller vad menar du egentligen?
33. Gautthiod | februari 17th, 2012 at 02:53
Missar poängen vet jag inte, jag anser den felaktig i viss mån. Jag håller inte med om att det interregnum vi lever i är helt tomt på traditionellt sammanhang. En ganska logisk fråga: om du tycker, likt Evola, ATT det är det, anser du då att någon traditionell civilisation aldrig kommer återuppstå? I mina ögon är det två oförenliga slutsatser. Antingen finner man att Traditionen är död, och i sådana fall är tigerritten HELT meningslös. Eller så finner man att ett traditionellt samhälle är möjligt och då börjar man arbeta med sig själv, sitt eget liv och sina egna omständigheter.
Jag förstår din, och Evolas, ingång till ämnet, men jag kan ändock inte bortse ifrån att det i viss mån verkar vara ett självalstrande perspektiv.
Hur kan man vara asket idag, i verklig mening, utanför ett kloster? Utan att vara religiös? Jag har djupaste respekt för monastiker, oavsett konfession, men New-age i egen regi ger jag inte mycket för.
34. admin | februari 17th, 2012 at 03:54
Du svarade inte på frågan var man kan hitta ett traditionellt samhälle idag. Jag tror inte att det finns något.
Du talar från ett kristet perspektiv. vilket är helt okej. Men vare sig jag eller Evola är alltså kristna, i varje fall inte i någon normal mening av ordet. Men de tidiga kristna som gav sig ut i öknen har hållits högt inom kristendomen men hade inte heller något stöd av en kristen organisation, alltså olika klosterordnar, vilket senare tiders munkar har haft. Det måste alltså vara möjligt, även enligt kristendomen, att vara asket utanför kyrkans regi.
Det finns traditionella sammanhang. Men nu talade jag om samhället. Alla institutioner i samhället har erövrats av modernitet och har därigenom tömts på sin mening. Men det finns exempelvis en och en annan autentisk yogalärare. Det handlar alltså inte om ”new age i egen regi” utan snarare om ”old age” i traditionell regi. Därför är tigerritten inte meningslös.
Jag skulle vilja vända på saken: hur kan man INTE vara asket idag? Det enda som finns är en stor öken.
35. admin | februari 17th, 2012 at 03:59
Jag tror inte att en traditionell civilisation kommer uppstå under min livstid. Så jag kommer antagligen vara en tigerryttare livet ut. Men om Europa försvinner så finns inte ens möjligheten kvar att just den civilisationen ska kunna återuppstå i någon ny form. Därför anser jag ändå att det är meningsfullt att försvara ruinerna.
36. Gautthiod | februari 17th, 2012 at 04:19
”Jag skulle vilja vända på saken: hur kan man INTE vara asket idag? Det enda som finns är en stor öken.”
Tänkvärda ord.
Sedan vill jag bara förtydliga; kristen askes ÄR i kyrkans regi var den än är, då alla kristna utgör Kyrkan. ”Kyrkan” är inte institutionen, utan relationen. Traditionella samhällen kanske inte finns idag, iaf inte västerländska sådana, men traditionella sammanhang finns i allra högsta grad.
Jag skulle vilja nyansera ditt synsätt: jag vet inte om en traditionell ordning kommer förverkligas under min livstid men jag tror och hoppas på det.
37. Vertere | februari 17th, 2012 at 04:20
”Traditioner och erfarenheter hos en gammal monarki eller aristokrati eller ett avancerat samhällsskikt kan bli det kraftcentrum som håller samman ett folk och hjälper det att överleva epoken och nå framtidens kust.” – Oswald Spengler, Västerlandets undergång, bd2, Världshistoriska perspektiv
Om monarkin eller aristokratin inte utgör ett sådant kraftcentrum i dagsläget – hur tar man sig då an uppgiften att skapa ett annat, ”avancerat samhällsskikt”? Man kommer inte dit enkom med pengar – hade det varit så enkelt kunde vi grundat en eskortfirma med bloggerskor för längesedan.
De informellt underordnade grupperna i en demokrati tar alltid efter ledargestalter/kändisar. Demokratin är ett paradis för den burduse, den som i Goethes mening ”handlar”, alltså helt samvetslöst. Det är lättare att sälja Loreál-champo om Jennifer Lopez använder det – så är det. Är det så förvånande att dryga miljonen invånare är socialdemokrater när sådana som Henrik Schyffert tillåts yttra sig om politik i en så oseriös miljö som en morgonsoffa (detta alldeles oavsett det massmediala ”imperativet”).
Vill man skapa ett alternativt, avancerat samhällsskikt, måste detta ta sin utgångspunkt i moral och _objektiv framgång_. Varför? För att det visar ”vanliga” människor att man kan nå en hög levnadsstatus _och_ vara moralisk. Idag närs mängder med människors ambitioner av alla patetiska nyrika sine nobilitate och deras anhang i medierna. Dessa är så ohyfsade och plebejiska i sin framtoning att man likaväl kunde hämtat och klätt upp en analfabetisk kongoles och uppnått samma ”verkningsgrad”.
Jag är tveksam till att i grunden anti-sociala, upplysningsinfluerade idétraditioner skall leda Västerlandet tillbaka på rätt köl. Om kulturen skall vakna, måste den präglas av en religiös gestaltningskraft som lockar med sitt exempel. Vidare måste man en gång för alla ställa sig frågan – vilket innehåll kämpar jag för? Om jag gröper ur all frukt ur äpplet och fyller det med potatismos, kan jag då med hedern i behåll fortsätta kalla det ett äpple?
Att säga sig försvara Västerlandet men förneka dess övergripande Tradition är lika paradoxalt. Det är en gyllene regel i allt konservativt tänkande att aldrig glömma de ursprungliga principerna som alla former av civiliserade samhällen vilar på. Det viktiga är att _omformulera_ principerna, gestalta dem på nytt, inte ersätta dem med nya.
38. admin | februari 17th, 2012 at 04:47
Gautthiod, ja, låt oss hoppas det. Och om vi kämpar för det så kanske det också blir så. Och jag är alltså inte antikristen. Jag förstår vad du menar när du säger att kristendomen ligger närmast. Den kanske får ny kraft rätt som det är, i så fall är jag inte oemottaglig. Men just nu ser jag inget kristet sammanhang som lockar mig. Och jag tycker att det alltid tycks ha saknats en esoterisk dimension i kristendomen, alltså av samma slag som zen i Japan, yoga i indien och sufismen i Islam. Men det kan ha funnits tidigare. Dantes gudomliga komedi kan vara knuten till något sådant.
Vertere, jag tror att jag håller med om det du skriver. Anti-sociala och upplysningsinfluerade idétraditioner kan inte leda oss tillbaka på rätt köl.
39. Ernst | februari 17th, 2012 at 04:53
”Att säga sig försvara Västerlandet men förneka dess övergripande Tradition är lika paradoxalt.”
Precis! Att glömma den ursprungliga hedniska indoeuropeiska traditionen till förmån för modernism och kristendom är en ren hädelse mot Europa. Tillbaka till rötterna, men i en ny högteknologisk tappning!
40. admin | februari 17th, 2012 at 06:07
Ja, jag ser alltså inte den vediska eller indoeuropeiska traditionen som något främmande. Men å andra sidan anser jag inte att man kan förneka kristendomen som något främmande heller. Den har varit våra svenska förfäders religion under ett millenium. Det borde vara möjligt att skapa en syntes, så att vi kan undvika nya framtida europeiska inbördeskrig, baserade på onödiga dikotomier.
41. Maximus | februari 17th, 2012 at 06:33
”Maximus, jag hade också lagt Evola åt sidan. Men nu har jag återkommit till honom och kommer nog skriva fler inlägg om hans tankar.”
Vad spännande. Finner det stimulerande och förtjusande att ni är så produktiv nu för tiden!
42. Gautthiod | februari 17th, 2012 at 08:23
admin: Att du inte finner någon esoterism i kristendomen beror på vad du verkligen lägger i det begreppet; de moderna principerna som styr samhället idag är ju ren gnosticism t.ex (gnosticismens spricka mellan kropp och själ är en av de principer som skadat Europa oerhört, och strider helt med den kristna synen på Skapelsen), och den har ALLTID varit kyrkans huvudfiende. I kristendomen finns inga hemligheter eller mysticism i den meningen.
Jag kan rekommendera ”Cosmos and Transcendence” av Wolfgang Smith, forskare vid NASA för övrigt, för en inblick i kristen verklighetsuppfattning och metafysik.
När det gäller en syntes mellan det ”indo-europeiska arvet” och kristendomen så har den redan skett, och gjorde så för över tusen år sedan (senast 400-talet). Kristendomen är ett, nästintill, uteslutande euroepiskt arv (Jafet). Problemet är att den traditionella kristendomen har undergrävts av materialistiska och gnostiska strömningar i nära femhundra år.
43. admin | februari 17th, 2012 at 08:43
Ja, ”kosmos and transcendance” står i min bokhylla fast jag har bara läst delar av den. På ”alternative right” var det någon som recenserade en bok om den medeltida kristendomen som lät mycket intressant och var i linje med det du skriver. Men jag minns inte vad boken hette.
Med esoterism menar jag fra praktiska metoder för att vakna upp spirituellt. Det finns nog sådant, eller har funnits även i kristendomen. I ”Bröderna karamasov” möter den ungre brodern en starets som varkar vara den typen av lärare som jag tänker på.
Som sagt var, de brukar använda metoder av liknande slag som i yoga, taoism och zen mm. Det brukar innefatta repetition av mantran av något slag ( i kristendomen kan det vara jesusbönen) andningsövningar, tystnad, koncentrationsövningar kroppspositioner, riter, mm.
44. Vertere | februari 17th, 2012 at 08:52
Ernst: Nu råkar det vara kristendomen som är den överordnade Traditionen i mina ögon, men lägg du in vad du vill i min mening. De hedniska riterna är naturliga uppenbarelser, alltså ”populära” skildringar av den gudomliga uppenbarelsen, men de besitter knappast något innehåll i reell mening. Det är problemet med katolicismen; den nöjde sig inte med att acceptera hedniska former, utan accepterade också dess innehåll (det aristotetliska inflytandet på processerna mot Copernicus och Galilei är pregnanta exempel på detta – deras upptäckter stred inte mot Bibeln, utan mot Aristoteles). Europa kan aldrig samlas kring något som aldrig varit – och som heller aldrig kommer skapas, dvs, en enad ”hednisk religion”.
45. Vertere | februari 18th, 2012 at 10:36
Tillägg: jag har stor respekt för traditionella katoliker, trots historiska felsteg. Jag sympatiserar också med Påven, som sannerligen är fången i en osynlig bur (speciellt mot bakgrund av hans medvetenhet om Revolutionen och dess verkningar, uttryckt i flera skrifter innan sin utnämning).
För närmare tvåtusen år sedan pratade man om Rom som den eviga staden, en symbol för ett evigt imperium. Dekadensen och osedligheterna bredde emellertid ut sig, bland annat uttryckt genom adelns – de förmenta ledarnas – sodomi och övriga svinerier. Imperiet och staden straffades för sin hybris. Det kommer en tid när Västerlandet i sin helhet skall genomgå en liknande katharsis, men än är vi inte där. Det värsta som kan inträffa är att inte veta vad man skall försvara när väl stormen bryter ut, och i det sammanhanget ingår blogginlägget. I ett samhälle där lag och ordning ändå gäller (vi får väl se vad som händer med Malmö, kanske ger det tillfälle till en snabb kontrarevolution?) måste man ha långsiktiga perspektiv på möjligheterna att återbekräfta Traditionen. Endast genom exempel på att objektiv framgång är möjlig att kombinera med individuell eller gruppmässig moralisk medvetenhet, kan ”vanliga” människor appelleras till vad de annars hade betecknat som struntprat.
Jag delar inte heller uppfattningen att allt har tömts på sin mening av moderniteten. Om så vore fallet skulle ett ordnat samhälle inte vara möjligt att upprätthålla, och det skulle inte finnas några hämningar överhuvudtaget. Moralen skulle de jure vara upplöst, och vi skulle ha ”återvänt till naturen” – Rosseaus önskan – där vi skulle vara lika amoraliska som djuren själva. Det finns goda och moraliska människor i denna världen, och många av dem är trötta på revolutionär hysteri och förändringsfanatism. Det förhåller sig emellertid så att merparten av opinionen kontrolleras av revolutionära medier, och detta håller nere en motreaktion. Den som har råd att upprepa sina argument, även om de är felaktiga, trumfar den som saknar medel att göra detsamma.
46. Locutus | februari 20th, 2012 at 09:51
En utveckling av dina tankar kring Nietzsche: Jag har inte läst så mycket Nietzsche (mer om honom och hans filosofi), men mitt intryck är också går att läsas som en spegel. Det gäller även, tror jag, övermänniskoidealet och slaveri, där jag inte tror att det i det senare fallet handlar om ett ställningstagande. Snarare tror jag Nietzsche menade att människor oundvikligen kommer bli slavar under hänsynslösa övermänniskor ifall de inte börjar tänka själva. Och då, som du säger, övermänniskor som skapar värden ex nihilo.
Jag antar för övrigt (när det gäller att vara individ/sig själv) att du är bekant med Kant? Hans filosofi säger ju bland annat att man är fri när man handlar rationellt. Det rationella handlandet är samtidigt väldigt begränsat av de principer som följer ur det kategoriska imperativet.
47. admin | februari 21st, 2012 at 05:46
Angående Nietzsche så säger han inte så mycket om vad han menar med övermänniskan och det öppnar upp för olika tolkningar. Men i Zarathustra skriver han att hon är jorden mål. Och Goethe verkar komma närmast hans ideal. I Ecce Homo skriver han att hon ska vara ”som Caesar, men med Kristi hjärta”.
Jag har studerat Kant, men det var länge sedan. Nietzsche skulle nog inte acceptera det kategoriska imperativet. Jag har för mig att han skriver något om det, men minns inte var och exakt vad han säger. Men generellt sett går hela iden om en objektiv moral med regler som gäller överallt och alltid helt emot hans filosofi. Nietzsche såg sig som Dionysos sista läjunge. Det dionysiska står för rus, extas och kaos, medan apollon står för ordning, hos Nietzsche.
En sak jag gillar med hans filosofi är att man kan se honom som kreativitetens försvarare. Han såg antikens Grekland som en kulturell höjdpunkt och det hängde samman med att det dionysiska och det apollinska befann sig i balans där, enligt N. Det gav en kulturellt bördig miljö som ledde till ”tragedins födelse”.
Från en nietzscheansk ståndpunkt måste nog Kants filosofi ses som ensidigt apollinsk, vilket gör den steril, även om den ändå kan vara intellektuellt intressant. För Nietzsche är du fri om du följer din natur utan att låta dig påverkas av moralistiska fördomar eller kategoriska imperativ, eller lågsint slavmoral , alltså ressentiment.
Det står ganska bra om det sistnämnda på wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Ressentiment
Det verkar inte ovanligt att wannabe übermench är drivna av ressentiment. Det går helt emot N.s filosofi. En riktig övermänniska står över all lågsinthet. N. har sina poängar men jag anser att iden om övermänniskan leder fel, som jag skrev lite om i inlägget.
48. Locutus | februari 22nd, 2012 at 08:43
Jo, jag hade tänkt att jag skulle studera Nietzsche lite närmare. Jag har förstått att det finns mycket hos Nietzsche som kan läsas på olika sätt. Jag kom i kontakt med honom en del när jag läste praktiskt filosofi, men inte några originaltexter.
Ja, Nietzsche och kant är nästan varandras motsats. Jag vet att filosofer som inspirerats av Nietzsche och förmodligen även Nietzsche själv har kritiserat Kants filosofi hårt. Nietzsche var ju, som du säger, en stark motståndare till objektiv moral. Och jag håller med honom, i det avseendet att Nietzsche såg ”Guds död” i samhället och den naturliga konsekvensen, precis som du säger i inlägget, i slutänden att ”allt blir tillåtet”. Därmed inte sagt att alla som inte tror på en gud gör precis vad de känner för. Oavsett om de tror på något som är upphov till en objektiv moral eller inte så finns moralen fortfarande som en del av dem. Om man ägnar sig åt tillräckligt mycket reflektion över gudlöshet, bör man dock, i alla fall som jag ser det, komma till samma slutsatser som Nietzsche.
Det som tilltalar mig med Kant är hans försök att göra moralen till en del av den naturliga ordningen. I mina ögon är det inte ett perfekt system, men jag tror att han är inne på någonting. Hans system är koherent på ett sätt där de olika delarna ger styrka åt varandra och åt helheten. Det handlar ju i stor utsträckning att individens beteende och handlingar ska kunna upphöjas till allmän lag. I de absoluta förbuden/påbuden så att de inte skapar en logisk motsägelse. När det gäller i svagare bemärkelse så handlar det om att det inte ska leda till förfall ifall det upphöjs till allmän lag. Men det är det förstnämnda som jag finner intressantast. Detta kombineras med att man ska behandla andra som mål och aldrig endast som medel, vilket får sitt yttersta uttryck i att man ska behandla andra som fria, rationella agenter. Dock förutsätter systemet fortfarande en gud som har skapat en värld med vissa givna lagar, även om man enligt Kant ska kunna komma fram till dem utan att ha en tro.
Kants tanke är ju också det paradoxala att vill man agera fritt, så är man väldigt begränsad till det som den rationella moralen föreskriver, för annars kommer irrationella känslor och yttre omständigheter att diktera ens handlingar, vilket gör, för att använda ett religiöst uttryck, att man blir slav under världen.
49. Gautthiod | februari 24th, 2012 at 12:45
Båda var lika påverkade av det gnostiska paradigmet (dualismen), vilket är helt väsensskilt från traditionell kristendom (nog har även kristendomen, främst modern sådan, påverkats av detsamma).
50. Per | februari 24th, 2012 at 10:58
”Angående Evolas defaetism så får man se det i sitt sammanhang. Han var öppet kritisk på 30-talet, men hade samtidigt förhoppningar om att Tyskland och Italien skulle transformeras till något som bättre överensstämmde med hans synsätt. Så blev det inte, utan både Tyskland och Italien grundade sig på en slags massrörelse och de blev hursomhelst slagna i spillror under 2:a världskriget. ”
Så Evola gillade inte att de nådde ut till massan med sin politik och grundade en rörelse för folket? Hur ska man annars skapa förändringar, om man inte organiserar många och har stöd bland befolkningen?
Skulle det vara bättre med ett 20 tal intellektuella som diskuterar filosofi, utan att nå ut till massan? Hur hade han tänkt förändras något med det?
51. admin | februari 24th, 2012 at 03:07
Per,
Man kan skapa stora förändringar ”från ovan” vilket vår tid är ett exempel på. Det är exempelvis inga massrörelser som öppnat Sveriges och Europas gränser, utan det är snarare ett uttryck för en ”revolution från ovan”. Samma sak gäller EU mm.
Det finns inget skäl för filosofer som vill förändra samhället att försöka nå ut till massorna. De behöver bara nå den tänkande minoriteten.
68-rörelsen var knappast en massrörelse. Jag skulle snarare kalla det en studentrörelse som fick mycket stora konsekvenser genom förändrade kulturella attityder som ledde till förändrad politik. Tom Fredrik Reinfeldts sinne har blivit erövrat av 68-vänstern, något som borde göra den äldre sortens moderat frustrerad och kanske förvirrad. Hursomhelst är det ett exempel på att massrörelser inte är nödvändiga för att skapa förändring.
http://oskorei.motpol.nu/?p=2299
52. admin | februari 24th, 2012 at 03:22
Gautthiod, man kan kalla Nietzsche för en gnostiker, det gör Erik Voegelin. Men att han skulle vara en dualist köper jag inte. Jag tycker snarare att en monistisk tolkning ligger nära till hands. Han tror inte på någonting bortom jorden. Alla möjligheter finns i världen, inte bortom den. Övermänniskan är då ett maximalt förverkligande av människans möjligheter som en jordisk varelse. Men Evola vänder sig mot Nietsches vilja att vara ”jorden trogen” och lyfter fram passager som pekar i riktning mot mystik och transcendens. Det leder dock inte heller nödvändigtvis till en dualism. Så förstår jag inte Evola. Det leder snarare till Verkligheten i sin helhet, där den andliga och immateriella dimensionen är stabil och sas verkligast (i platonsk mening), men där ”mayas slöjor” är kraft och energi, inte bara illusion.
53. admin | februari 24th, 2012 at 03:37
Locutus
Om du vill ha en lite mer sammanhållande filosofisk text som ger en bra inblick i hans tänkande så rekomenderar jag ”Om moralens ursprung”. Annars skriver han i aforismer och korta filosofiska resonemang och iaktagelser. Jag gillar det sättet att skriva, men det kan vara fragmentariskt på ett sätt som gör att det blir svårt att få en bild av helheten.
Angående förnuftet så är jag inne på ett annat sätt att se på saken. Förnuft är ofta ett bra verktyg, men samtidigt kan det bli livlöst, så lite dionysos är nog bra. Men det finns åtminstone ytterligare ett sätt att se på saken. Impulsivitet uppfattar jag som något ytligt. Vi får exempelvis lust att köpa en viss vara för att vi har blivit betingade till det etc. Men jag menar att det finns en högre form av spontanitet som kanske snarare har med oss som personer att göra än som individer, för att använda samma termer som i inlägget. Jag har sysslat ganska mycket med traditionella japanska kampsporter och numera är jag mycket intresserad av yoga. Där odlar man ett förhållningssätt som är intuitivt och spontant, men som är bortom rent mekaniskt betingade reflexer. Vi har en slags robot i oss, som mer eller mindre följer stimulus-respons schemat, men den är inte hela vårt väsen. På samma sätt som andra kan försöka programmera den så kan vi själva ta kommandot och sköta vår egen programmering eller avprogrammering. Jag har funnit att inte minst lite längre perioder av tystnad har en starkt avprogrammerande verkan. Det kan räcka med några dagar för att effekten ska märkas.
54. Per | februari 25th, 2012 at 04:00
”Gautthiod, jag tycker att du verkar missa poängen. Det finns inget traditionellt sammanhang idag. Det är i varje fall det som är utgångspunkten för Evola. Inte ens Indien, Kina eller Japan är traditionella längre, alla har underkastat sig moderniteten. Och i den muslimska världen tar wahabiter odyl ett stort utrymme. De är inte heller traditionalister. Du talar som om det finns ett samhälle där man kan leva ett traditionellt liv. Var ligger det? Jag skulle gärna flytta dit.”
Så det är ett ”traditionellt” samhälle som är det väsentliga? Du tillbringar hellre resten av ditt liv i någon traditionell indianstam i Syamerika eller dylikt, än att leva i Sverige? Inget mer motpol bloggande då, eller Evola läsande?
Vad menar du/ni med ett tradtiionellt samhälle och att leva traditionellt? Vad är det för traditioner ni vill ha tillbaka och försvara? Eller det några speciella värderingar? Eller är det att åka häst och vagn istället för bil? Tillbaka med adeln och aristokrati osv? Jag skulle vilja veta hur ett tradtionellt samhälle ska se ut enligt er.
Mvh Per
55. Locutus | februari 25th, 2012 at 09:05
Intressant. Jo, jag tror inte heller att Kants system är fullständigt. Och det kan säkert mycket väl byggas på med det intuitiva och spontana förhållningssätt som du pratar om. jag har själv kommit att intressera mig för mindfulness, som jag har fattat kan ge en väldigt mycket. Det handlar ju i stort om att vara intuitivt närvarande, utan att gå upp i världen. Och det är någonting som går igen i de flesta religioner på ett eller annat sätt. Jag har även börjat lite smått med yoga igen, men det är begränsat till ett par korta övningar om dagen, men som jag ska bygga på undan för undan. Jag har nog alltid trott på att kombinera intellekt och intuition och det verkar ju vara någonting du köper också. Det är väl egentligen lite av en individuell evolutionstanke. Att ju mer man utvecklas och kan fatta egna, ansvarsfulla beslut, desto mindre behöver intellektet förhålla sig till fasta regler. Jag tycker mig finna stöd för detta i bibeln till exempel, där hela berättelsen fram till evangeliernas slut, kan ses som den mänskliga utvecklingen, där det börjar med detaljstyrande regler, i och med att människorna inte är kapabla att ta något eget ansvar för att kulminera i den fullkomliga människan som vet intuitivt vad som är rätt och fel och är stark nog att alltid göra det som är rätt. Samtidigt förstås med medvetenheten om att den fullkomliga människan är ett ideal som inte går att nå upp till, så att principerna därför aldrig helt kan ge vika för ett rent intuitivt förhållningssätt.
56. admin | februari 25th, 2012 at 09:46
Per, det står en del om principerna som ligger till grund för ett traditionellt samhälle i inlägget. Det centrala är vad jag kallade tillvarons vertikala dimension, som exempelvis får ett symboliskt uttryck i en midsommarstång eller ett kors eller i Jack and the Beanstalk. Nej, jag vill inte bo hos en indianstam i Amazonas, det är inte poängen. Angående adel, så vill jag inte blåsa liv i det gamla systemet, men att det finns en hierarki i samhället är helt naturligt. Det finns det alltid, tom i samhällen som sätter jämlikhet högst, som Sovjetunionen och Sverige. Den nuvarande hierarkin ser jag dock som synnerligen dekadent: bankirer gör sig inte bra som kungar, de har bara pengar i sinnet. Och det finns inget som säger att teknologi och tradition inte kan samexistera.
Locutus, ja, det som numera kallas ”mindfulness” är delvis vad jag menade i min kommentar.
57. Per | februari 26th, 2012 at 08:11
”Per,
”Man kan skapa stora förändringar ”från ovan” vilket vår tid är ett exempel på. Det är exempelvis inga massrörelser som öppnat Sveriges och Europas gränser, utan det är snarare ett uttryck för en ”revolution från ovan”. Samma sak gäller EU mm.
Det finns inget skäl för filosofer som vill förändra samhället att försöka nå ut till massorna. De behöver bara nå den tänkande minoriteten.
68-rörelsen var knappast en massrörelse. Jag skulle snarare kalla det en studentrörelse som fick mycket stora konsekvenser genom förändrade kulturella attityder som ledde till förändrad politik. Tom Fredrik Reinfeldts sinne har blivit erövrat av 68-vänstern, något som borde göra den äldre sortens moderat frustrerad och kanske förvirrad. Hursomhelst är det ett exempel på att massrörelser inte är nödvändiga för att skapa förändring.
http://oskorei.motpol.nu/?p=2299 ”
Tack för dina svar admin, men jag håller inte riktigt med. Visst har marxisterna i media osv makt, dvs 68-vänstern, i media på skolor osv.
Men har verkligen deras knäppa ideologi stöd bland befolkningen? Deras genusteorier, med ”hen”, och att kvinnor inte ska vara hemma med barnen osv, är inte direkt populärt hos Svensson, och inte heller den sanslösa massinvandringen, allt fler tvivlar, osv.
Jag tror inte man i längden kan skapa bestående förändringar utan stöd från folket. Och som jag kan förstå hade Hitlers massrörelse stöd från befolkningen att genomföra sina radikala förslag, medan kulturmarxisterna som styr egentligen inte har det.
Alltså trots de tyskfientliga, som så vitt jag kan förstå dominerade i tysk media, partier m.m hade egentligen inte stöd bland Svenssons, medan den nationalsocialistiska arbetarrörelsen fick det med sin massrörelse, genom demonstrationer, massmöten, tal, aktivism osv. Ungefär som Sossarnas arbetarrörelse tog makten trots hade de hade makten, media osv emot sig. Dessa var revolutioner nedifrån, kan man nog säga.
Men jag kan ha fel.
58. admin | februari 27th, 2012 at 05:58
Jag anser att de mest urspårade representanterna för Sverige och Europa finns bland den nuvarande eliten så jag sätter också delvis mitt hopp till folket. Jag menade bara att just filosofer inte nödvändigtvis måste vända sig till folket för att skapa förändring. För att vi ska klara oss ur det nuvarande eländet behövs alla sorters människor.
Såvitt jag vet hade nationalsocialisterna ett stöd från en stor del av befolkningen när de tog makten. Med det sagt, vill jag bara tillägga att jag inte vill upprepa just 30-talet. De ideologierna är inte mitt ideal. Exempelvis är jag för en ordentlig decentralisering av makten och då inte bara från de överstatliga institutionerna som har kapat nationalstaten ”från ovan”, utan även från nationalstaten till kommuner etc.
59. Gautthiod | februari 27th, 2012 at 10:38
Per: Med ett traditionellt samhälle menas ett samhälle med ett traditionellt _innehåll_; en essens. I alla traditionella samhällen så har man en uppfattning om metafysik; dvs livets principer sträcker sig över den individuella födelsen och döden. Det handlar alltså ingalunda om teknikfientlighet i sig. Tekniken har varit ett ovärderligt verktyg för att sprida kunskap, men inte för att bibehålla traditionen, och det ger en fingervisning om Traditionens förutsättningar; den måste levas. Man kan också vända på det och påstå att det inte går att leva utan Tradition, för utan den blir människan en tom, själlös, rotlös förnimmelsemaskin. Vilket den moderna människan verkar bli i allt högre utsträckning.
60. Per | februari 29th, 2012 at 09:16
Admin och Gautthiod, tack för era svar. Håller med dig Admin, vill heller inte att 30-talets nazism ska komma tillbaka.
Mvh Per
Leave a Comment
Some HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed