Tito Perdue är en författare från den amerikanska södern. Hans senaste bok heter ”The Node”. Handlingen utspelar sig i en dystopisk miljö som både har drag av Orwells 1984 och Mad Max. Där finns fruktade fångläger för ”cauks” med etnocentriska tendenser. Där finns även läger för omskolning av feltänkande professorer. ”Cauks” är alltså kaukasier, den vita befolkningen i USA. Samtidigt har samhällsordningen nästan helt bruitit samman så att det är förenat med livsfara att alls gå utanför dörren. Faran kommer dock inte bara från andra människor utan också från den förgiftade naturen.
Nu låter det här antagligen som en deprimerande vision av framtiden. Men Tito Perdue är en mästerlig författare. Han har kallats för ”Americas lost literary genius”. Jag tycker inte att det är en överdrift. Det var länge sedan jag läste en roman som gjorde mig på så gott humör. Boken är förstklassigt skriven och det finns en subtil humor invävd i berättelsen. Det är en lysande samhällssatir. Han lyckas beskriva en värld som inte ligger så långt efter Cormac McCarthys ”The Road” i sin deprimerande livlöshet, men med en berättelse som ändå är rolig och lättsam. Det känns inte som en tung roman, men den är skriven för tänkande och intelligenta människor.
Ingenting fungerar som det ska i Perdues framtid. Människorna har degenererat ordentligt. Det finns knappt inga barn, och om det ändå finns en och en annan ungdom så är deras största intresse rektal penetration. Det monetära systemet har kollapsat men människor fortsätter ändå att satsa pengar och förlora dem på olika fantasifulla derivat. Ingen vill ha dollar, det är yuan som gäller.
Huvudpersonen är över 40 år, men är en produkt av sin tid. Han får inte ett namn, det kanske kan vara du eller jag? Författaren kallar honom för ”the boy” och ”the child”, trots sin ålder. Men han går långsamt framåt i mognad och blir ”the novice”, ”the pilgrim” och till och med ”our man”. Som hjälte betraktad blir han dock aldrig imponerande, men heller inte direkt osympatisk. Till hans försvar får man säga att han är en självständig man, viket höjer honom något över många av hans samtida. Berättelsen börjar med att han tvingas lämna sin lilla farm i jakt på propan. Han reser genom ett ödelagt landskap, med smutsiga och överbefolkade städer. Där finns dock en stor etnisk och kulturell mångfald att glädja sig åt. Mångfalden är ju dessutom bra för ekonomin, som alla vet. Han hittar vägen till ”the Node” vilket är en rörelse som drömmer om en kulturell och etnisk pånyttfödelse av ”the cauks”. Där tar den egentliga berättelsen sin början. Men den ska jag inte avslöja här.
Tito Perdues ”The Node” får hela 5 Dante av 5 möjliga av Gudomlig Komedi. Rekomenderas varmt.
Ett band som jag har följt sedan 80-talet är Laibach. De sågs som mycket kontroversiella, bland annat för att albumet Opus Dei från 1987 hade en bild på fyra yxor som bildade ett hakkors. Samtidigt klädde de sig i uniformer och hade en militär framtoning både i musiken , i intervjuer och i musikvideor. Men yxorna kom från ett fotomontage av en tysk antinazist. Så vad sysslade de egentligen med? Tog de sig själva på allvar eller var de ironiska? frågade sig många. Den marxistiske filosofen Slavoj Zizek menade att frågan var felställd. Istället menade han att ett utmärkande drag för det senkapitalistiska systemet är cynism. Det kan inte och får inte ta sig självt på allvar. Det måste driva med sig självt och vara ironiskt.
Ironi har också sagts vara ett utmärkande drag för Generation X som är födda på 60 till 70-talet. Om Zizeks observation stämmer så har alltså Generation X internaliserat systemets ideologi och har då svårt att ta något alls på allvar. Jag tillhör själv den generationen och har därför kunnat studera den på nära håll. Min åsikt är att det stämmer mycket bra. Generation X är till stor del ett gäng ryggradslösa töntar som inte tror på någonting och som inte kan ta någonting på allvar. Men deras föräldrar är ju 40-talister, så vad kan man förvänta sig? Nåja, tillbaka till Slavoj Zizek.
För att verkligen vara subversiv inom ramarna för det senmoderna systemet ska man inte ha ironisk distans, utan istället ta systemet på större allvar än det gör självt. Zizek tror att det är en del av Laibachs strategi. Men vad är Laibach ute efter? Politiskt sett har de lyckats bli ett av de mest gåtfulla banden som jag känner till. De ser ut som högerextremister men försvaras av marxister. Musik som enkelt kan reduceras till en partsinlaga för en eller annan ideologi tenderar inte att vara särskilt intressant, så min åsikt är att tvetydigheten är en styrka för Laibach.
Vad än Laibach står för, så måste de vara mycket ångestframkallande för sinnen som är fångade av politisk korrekthet. Den som övervinner oron kan dock få ett friare sinne med friare tankar när betingningen släpper sitt grepp. En dos Laibach är alltså befriande. Följande video, med musik som är industriell men med klassiska influenser som kan föra tankarna till Wagner, kanske blir förbjuden rätt som det är. I somras brann ju stora delar av London och 2005 var det Paris som brann. Malmö brinner också då och då. Verkligheten i västeuropa blir alltmer lik en ”Prediction of Fire”, som är namnet på filmen nedan. Om vissa såg videon som en slags parodi på högerparanoia på 90-talet, så framstår saken i ett annat ljus nu. Så vad ska de liberala eliterna ta sig till? Mindre yttrandefrihet, så att vi inte kan säga att kejsaren är naken utan att bli bestraffade verkar som en sannolik trend.
Barbarians are coming
crawling from the east,
(with their) eyes wide shut and nostrils full of longing,
epic and powerful,
wild in a group,
barbarians are coming from the east.
they’ll come out of nowhere,
they’ll enter your state,
the nation of losers,
the tribe full of hate.
with knives in their pockets and bombs in their hands,
they’ll burn down your cities and your disneylands.
barbarians are coming,
heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
with third world hunger,
sex drive in their brains,
they’ll whisper your names
and scream in your face.
when they search for their space,
they’ll turn into snakes,
and you’re better off dead
if they crawl in your bed.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising into your day.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
they’ll conquer your country and make you all slaves,
they’ll burn down your houses and rave at your graves.
you’d better get ready, you’d better beware.
banging at your windows,
barbarians are here
Laibach gör också covers. En sentimental sång från slutet av 60-talet som antagligen påverkade 40-talisterna en hel del är ”Across the Universe” av the Beatles. Laibachs version ger en helt annan upplevelse än Beatles. Jag är särskilt förtjust i det vediska ”OM” på slutet. Det har en mycket manlig vibration, till skillnad från fåniga hippie versioner som har gett yoga och meditation ett oförtjänt flummigt rykte. Den vediska traditionen har ju egentligen ingenting med Flower Power eller sentimentalitet á la 1968 att göra.
En annan låt som jag gillar är ”Das spiel ist aus”. I videon ser vi några konsumenter på shoppingrunda. De ser också ut som krigsförbrytare, såsom media brukar presentera såna. Hela videon är laddad med ord och symboler som åtminstone i mina ögon blir en suggestiv uppmaning till motstånd mot globalisternas ordning.
Laibach kommer till Sverige i år. I mina ögon driver de med de liberala eliternas naziparanoia:
Någon gång har jag besökt en eller annan modebloggerska för att se vad allt liv kring dem handlar om. Men det tar max en halv minut för mig att bli uttråkad. Det är en värld som jag inte alls förstår mig på. Men nu måste jag bekänna att jag har fastnat för en av dem: Hanna Widerstedt. Hennes prylar struntar jag i, men hon är en fascinerande tjej. Mitt första intryck var att hon verkade vara ett fullständigt pucko. Men samtidigt var hon så överdrivet vulgär att jag ägnade en stund åt att kolla på hennes filmer och läsa hennes blogg. Det fick mig att omvärdera det första intrycket. Hon håller fast vid att det inte är en parodi, men jag tror inte på henne.
En sak som får mig att skratta är att jag känner igen typen som hon låtsas vara. Det var inte länge sedan jag träffade en person som talade på ett liknande sätt och var lika självupptagen som Hanna Widerstedt. Det var inte en trevlig bekantskap, men så här i efterhand är det roligt att känna igen typen. En annan sak som ytterligare ökar underhållningsvärdet är att de flesta av hennes läsare verkar ta henne helt på allvar och hatar henne. Hon drabbas av mängder av sk ”näthat”, men har inte låtit sig stoppas av det. Jag undrar vad det är med hennes läsare? Har de ingen självdistans? Visst, de flesta är nog tonåringar, men ändå.
Hon lyckas driva med allt och alla. Hon driver med självupptagna moderna konsumenter, särskilt de som har gott om pengar. Men hon driver samtidigt med vänsterfolk utan självdistans som verkar se rött av att hon har fobi mot fattiga människor.
Hanna Widerstedt är de svenska modebloggarnas svar på Michel Houellebecq. Ok, det lät kanske lite väl pretentiöst och tungt, men det är ändå min association. Hon driver med sexfixering genom att driva saken till sin spets och exempelvis göra en video som heter ”Jag vill bara knulla” och vifta med dildos och dansa lite poledance. Hon driver med svenska män genom att göra en video som heter ”jag hatar svenska män” där hon klagar över att de inte har öst pengar över henne. Italienare är bättre, en av dem köpte en flaska champagne för 25000$ till henne, tror jag hon sa. Sist men inte minst tror jag att hon driver med sig själv.
Jag misstänker att det är en intelligent och modig ung tös. När jag såg allt ont blod hon lyckas väcka blev jag nästan orolig för hennes välbefinnande.
Bland hennes musikvideos i listan ”ängest” fann jag bland annat låten ”Dirty” från Harsh Generation, av Grendel. Är 90-talisterna en ”harsh generation”? Här är en annan låt från Harsh Generation:
”harsh generation, we’ll tear
your world apart
sign of the times, this is
the coming of a new kind
harsh generation, we’ll tear
your world apart
this is the rise, this is
the coming of a new kind ”
För att bättre förstå den ekonomiska krisen har jag läst en bok av en aktör på Wall Street. James Rickards är en bankir och rådgivare till the Department of Defence. Han är författare till ”Currency Wars: The making of the next global crisis”. Max Keiser sade följande om boken: ”This is the rosetta stone of the entire financial situation.”
Vad sysslar the Fed, alltså den amerikanska centralbanken, med? James Rickards beskriver det som en dragkamp mellan deflation och inflation. De ”kvantitativa lättnaderna”, alltså att the Fed trollar fram stora summor pengar ur tomma intet, är riktade mot deflationen som brukar komma tillsammans med en depression. Repet i dragkampen är dollarn. Dragkampen är ett fullskaligt valutakrig;. Den är ett angrepp på värdet av varje aktie, obligation och handelsvara i världen. Den amerikanska ekonomin balanserar på en knivsegg mellan depression och hyperinflation.
Om Federal Reserves manipulationer vore begränsade till USA:s ekonomi, så vore det en sak. Men det är de inte. Effekterna av att stora summor dollar trollas fram är globala. Genom de kvantitativa lättnaderna har USA förklarat valutakrig mot resten av världen. Att USAs sedelpressar går varma leder till inflation i Kina, högre matpriser i Egypten och aktiebubblor i Brasilien. Andra länder har börjat kämpa tillbaka mot den av USA skapade inflationen genom subventioner, tullar och valutakontroller. Valutakriget expanderar snabbt. Valutakrig har utkämpats tidigare i historien och de slutar alltid illa.
Den klassiska guldmyntfoten 1870-1914
James Rickards är en anhängare av den klassiska guldmyntfoten. Många systemkritiker från olika håll skulle nog kunna vara ense om att det finns en stor fördel med den: det behövs nämligen ingen centralbank, ingen BIS eller the Fed med ett sådant system.
Under perioden 1870-1914 fanns nästan ingen inflation. Guldmyntfoten var inte något som påtvingades länder från ovan av en multilateral organisation. Rickards beskriver det som en klubb som länder kunde ansluta sig till frivilligt. Under hela perioden hade USA ingen centralbank. En ren guldmyntfot har inte använts sedan 1914.
Det första valutakriget 1921-1936
Enligt Rickards började valutakriget 1921 i Weimarrepublikens Tyskland genom att Reichsbank, den tyska centralbanken, började förstöra den tyska markens värde genom att låta sedelpressarna gå varma. Reichsbank såg en möjlighet att öka den tyska exporten genom att sänka markens värde. Hyperinflationen som följde ledde till att många tyskar blev fullständigt ruinerade. Kriminalitet, upplopp och plundringar blev vanliga. Äldre ruinerade par begick självmord tillsammans. Under ekonomiskt kaos i Tyskland passade passade Belgien och Frankrike på att invadera Ruhr, som var ett viktigt industriellt område.
James Rickards menar att hyperinflationen i Weimartyskland uppnådde ett antal viktiga politiska mål som hade följder under 20-30-talet. Hyperinflationen enade det tyska folket mot utländska spekulanter och den fick Frankrike att visa sin hand i Ruhr, vilket ledde till en tysk upprustning. Han visar hur en hyperinflation kan användas som en politisk hävarm med ganska förutsägbara resultat, men vill ändå inte dra slutsatsen att det rörde sig om en noga uttänkt plan. I ”A century of War” visar dock William Engdahl hur det var ett led i en geopolitisk kamp, där brittiska intressen ville spela ut Tyskland mot Sovjetunionen. (1)
Den stora depressionens början brukar av ekonomer sättas till ”den svarta måndagen” den 28:e oktober 1929. Men Tyskland hade gått in i en recession året innan. Och England hade aldrig återhämtat sig från depressionen 1920-21. När utflödet av guld blev akut och bankerna riskerade att förstöras gick England från guldmyntfoten i september 1931.
Den europeiska bankpaniken lugnade ned sig efter att England lämnade guldmyntfoten, men då förflyttades fokus till USA. Strax efter att Roosevelt hade blivit utsedd till president lät han utlysa en ”bank holiday”. Sedan införde han ett förbud mot hamstring eller innehav av guld. Syftet var att försöka få folk att börja spendera pengar igen. FDR lät konfiskera privatägt guld, förbjöd export av guld, och lade beslag på guldbrytningsindustrin.
James Rickards anser att det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario idag. Det beror inte minst på att folk har förlorat förtroendet för makthavarna. På 30-talet var folk desperata och litade på att FDR visste vad han gjorde. Vid en dollarkollaps kan myndigheterna mycket väl försöka genomföra en guldkonfiskation även idag. Men 1933 gick folket med på att lämna in guldet frivilligt. Det verkar osannolikt att det skulle gå lika lätt idag.
Efter att guldet hade konfiskerats höjde FDR guldets pris till 35 dollar/uns. Allt som allt devalverades dollarn med 70% mätt i guld. Det nya priset på 35 dollar/uns stannade på samma nivå till 1971.
Det första valutakriget mynnade ut i det blodigaste kriget någonsin.
Det andra valutakriget 1967-1987
Bretton-Woodseran beskrivs av Rickards som valutamässigt stabil, även om perioden såg några recessioner. Det var en period med låg inflation, låg arbetslöshet, hög tillväxt och ökande löner. Under överenskommelsen i Bretton Woods var det monetära systemet förankrat i guld. Dollarn kunde konverteras till guld för 35 dollar/uns.
I Februari 1965 utmanade president Charles de Gaulle dollarns makt i ett tal där han hävdade att dollarn var slut som ledande valuta. Han ville ha tillbaka den klassiska guldmyntfoten. Han beskrev den som ”an indisputable monetary base, and one that does not bear the mark of any particular country. In truth, one does not see how one could really have any standard criterion other than gold.” Frankrike gick från ord till handling och började konvertera stora summor av sina dollarreserver till guld. Spanien följde Frankrikes exempel. Det här hände vid en tidpunkt då amerikanska företag expanderade sin verksamhet i Europa genom att köpa upp företag för ordentligt övervärderade dollar, något de Gaulle kallade ”expropriation”. De Gulle tänkte sig att om USA skulle vara tvunget att använda guld istället för papperspengar så skulle beteendet få ett slut.
USA hade en europeisk bundsförvant, Tyskland, som lovade att inte konvertera sina dollarreserver till guld. För internationella monetära affärer var perioden 1967-1971 förvirrad och osäker, enligt Rickards. I augusti 1971 kungjorde så president Nixon att dollarn inte längre kunde konverteras till guld. Det innebar slutet för en era, men valutakriget var för den sakens skull inte över. Det fortsatte till 1987 då finansministrarna inom G7 tyckte att 20 års turbulens räckte.
Det tredje valutakriget 2010-?
De tre största ekonomierna i världen utgörs idag av USA, EU och Kina. De har tre valutor: dollar, euro och yuan. De viktigaste stridslinjerna går mellan dollarn och yuan i Stillahavsregionen och mellan euron och dollarn i atlantregionen. Det sammanlagda BNP för USA, EU och Kina skapar ett gravitationscentrum kring vilket andra ekonomier är perifera.
Det är inte bara nationella ekonomier som är involverade i kriget. Där finns även multilaterala och globala institutioner som IMF, Världsbanken, Bank for International Settlements och FN och även hedgefonder, globala företag och superrika familjer. För att se att stridslinjerna är globala och inte begränsade till nationalstater kan man exempelvis tänka på George Soros som 1992 ”broke the bank of England” genom en massiv valutasatsning. Idag finns betydligt fler hedgefonder med mycket stora resurser än det fanns för 20 år sedan. Valutakriget handlar om det relativa värdet av euron dollarn och yuan. Att valutakriget har både privata och officiella spelare och att det har en så stor geografisk utbredning ökar risken för kollaps. Risken handlar alltså inte bara om en eller annan valutas värde. Den handlar om att hela systemet kan falla samman.
För att förstå komplexiteten i systemet och risken som hänger samman med den vänder sig Rickards till komplexitetsteorin, där man finner namn som Benoît Mandelbrot och Nassim Taleb. Han finner då bland annat att Wall Streets metoder för att bedöma risker är missvisande. ”In complex systems analysis, shorts are not subtracted from longs – they are added together … Fundamentally, the risk is in the gross position, not the net. When gross positions increase by 500%, the theoretical risk increases by 5000% or more because of the exponential relationship between scale and catastrophic event size. This is why the financial system crashed so spectacularly in 2008 … Based on theoretical scaling metrics, the next collapse will not be stopped by governments, because it will be larger than governments.” (2)
(1) Willim Engdahl, ”A Century of war”, sidan 65-84
I Dagens Nyheter skriver Hans Rosling om att världen har förändrats:
”Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.” [här]
Som ansvarsfull medborgare gör jag som han säger och sprider informationen. Jag har hört siffrorna tidigare, men var skeptisk först, eftersom jag såg dem på en okänd blogg. Jag är visserligen mycket skeptisk mot gammelmedia också, men har inget skäl att tro att Rosling vill föra oss bakom ljuset med de här siffrorna. Han talar om olika framsteg, tex att medellivslängden i Vietnam numera ligger på 75 år. Föreställningen att det finns någon slags linjär utveckling i världen, där exempelvis Sverige ligger före de andra och att andra länder kommer att likna Sverige mer i framtiden tror jag inte alls på. Det är en svensk sossemyt. Men man kan förstås tala om framsteg i enskilda frågor.
Siffrorna för den muslimska världen är intressanta. Jag tror att trycket från det hållet kommer att avta så småningom. En del överdriver nog faran från det hållet. De verkar tro att muslimerna kommer erövra Europa genom att föda många barn. Vi får andra problem av massinvandringen, men att Europa kommer att erövras verkar osannolikt. Däremot verkar det inte osannolikt att vi får stora inre spänningar, kanske av ett liknande slag som vi hade förr mellan katoliker och protestanter.
I Afrika förökar man sig dock fortfarande i snabb takt:
”Det kvarstår ett desperat behov av mer tillgång till familjeplanering på landsbygden i Afrikas fattigaste länder, där det fortfarande föds mer än 5 barn per kvinna. Men de stora barnkullarna bland den fattigaste miljarden kompenseras sen två årtionden helt av att det bland flera miljarder i Asien och Europa föds färre än 2 barn per kvinna. ”
Här håller jag inte alls med Rosling. Det är ett stort problem för oss om afrikanerna fortsätter att föröka sig så snabbt. Verkligheten ser för tillfället ut så här: Afrika är för afrikanerna, arabvärlden är för araberna, Kina är för kineserna, Indien för indierna, Japan för japanerna etc. De har ingen massinvandring. Det är bara Västvärlden som är för alla. Så om afrikanerna förökar sig snabbt så kommer delar av överskottsbefolkningen hit. Rosling tycker kanske det är jättefint att vi blir berikade av många afrikaner, men runtom i Europa blir vanligt folk som lever i den mångkulturella och mångetniska verkligheten allt tröttare på effekterna av massinvandringen. Det är journalister och politiker som hyllar mångkulturen från säkert avstånd i sina till största delen vita enklaver.
Frågan är varför bara Västvärlden (och inte minst Sverige) är för alla, medan Afrika är för afrikaner, Kina för kinser etc? Att det flyttar in miljontals han-kinser i Tibet ses inte som en berikande erfarenhet för tibetanerna. Av något skäl gäller inte samma logik för Sverige, Europa eller USA. Det verkar ligga någon slags rasism bakom, kombinerad med en romantisk bild av människor från tredje världen. De dåliga vita människorna ska sona sina synder genom att bytas ut mot ädla människor från södern.
Rosling talar om bistånd. Jag är inte insatt i den frågan, men om det verkligen fungerar så har jag inget emot att Sverige hjälper fattiga länder. Men det ska vara på plats. Pengarna som spenderas i Sverige på flyktingar som ofta har mycket svårt, eller verkar vara ointresserade av att bli en del av det svenska samhället skulle ha räckt till väldigt mycket mer om de hade använts i länderna som flyktingarna kommer från.
Vi behöver ingen arbetskraft, ungdomsarbetslösheten ligger på ca 20%. Hypotesen att vi kommer att behöva extra arbetskraft i framtiden är just en obevisad hypotes. Den är lika trovärdig som en väderprognos som handlar om vädret om 10 år. Jag tycker snarare det mesta tyder på att vi befinner oss i början av en global ekonomisk depression, där vi kommer att ha hög arbetslöshet under lång tid framöver.
Del 2 av Julius Evolas bok ”Ride the Tiger” heter ”In the world where God is dead”. Där behandlar han den europeiska nihilismen och hur man kan förhålla sig till den. Bokens första upplaga kom i början av 60-talet. Vad har hänt sedan dess? Det här inlägget behandlar ett kulturellt fenomén som framträdde i början på 80 talet och som fortfarande finns med oss.
60-talet utgör i mina ögon en slags gräns där de sista rötterna som förband oss med ett större sammanhang skars av. Det gamla Europa förpassades till historien och något nytt skulle resas på ruinerna av det gamla. Det nya representerades av vad man kan kalla teknosystemet som utgör alliansen mellan vetenskap, teknik och industri. En enskild människa är som ett kugghjul i en maskin inom det systemet. Det spelar ingen roll om ett kugghjul är tillverkat i Kina, Sverige eller Irak. Kugghjulets personliga kvalitéer spelar heller ingen roll, så länge det effektivt utför sin funktion inom systemet.
Musikstilen industrial eftersträvar att ge ett autentiskt uttryck för den nya världen. ”Industrial music for industrial people” var en slogan som användes när genren var ny. Musiken tenderar att vara kompromisslös: inga eftergifter ges åt sentimentala illusioner. Industrial music är oftast lika kall och hård som teknosystemet som den avspeglar är livlöst. Några tidiga namn inom genren är Skinny Puppy, Front Line Assembly, Throbbing Gristle och NON. Till ljudet av en vinkelslip, en hammare som slår på metall, eller rent elektroniska ljud behandlas dock ofta den inre upplevelsen av den sköna nya världen. Skinny Puppy fångade ett tema som förknippas med industrial med sången ”Smothered hope” från 1984. Den handlar alltså om kvävt hopp. Sången avslutas med ett citat från Alfred Hitchcocks ”Shadow of a doubt” från 1943. Orden upprepas tre gånger: ”The world’s a hell. What does it matter what happens in it?” Om någon tycker att det låter som att en demon från en av Lovecrafts mardrömmar sjunger så är det inget att beklaga sig över. Det är som det ska vara.
Om världen är ett helvete så är sången ”Assimilate” passande poesi för den. I slutet av 80-talet var jag en desillusionerad tonåring som lyssande på industrial och upplevde då att ”Assimilate” helt enkelt handlade om verkligheten. Att assimileras av systemet framstod som en slags död; själens död.
Oil remove shred and tear radiation vapor air
it’s the fear so unclear man in motion going nowhere
in our homes stuck in the face spread the dirt to the populace
yellow journal yellow journal set the pace feel the rage
manifestations of a sort so insidious off the point
simple solution never confusion sport a gun kill a cop
crazy world of weary thought so receive me had enough
lock me up lock me up
rot and assimilate so hot to annihilate
deviation tonic mess prolonged existence innocence
is he who speaks isn’t weak wheelchair virtue so to speak
bubonic plague the truth of aids immunity avoid decay
in the trench of pestilence the bible screams announce your faith
mutterings of death to bring suffocate a newborn thing
degradation of an age venereal it’s all sensation
protect design the moral plan infallible as propaganda
completely black with no steps back
hot to assimilate we’ll rot or annihilate
agony profusely stains the inner thinking of the brain
accusations clanking chains experiments with the groans of pain
all prefer no one blames the terror in an animal’s screams
in cages our future – the answers insane
Om man upplever sången som ett autentiskt uttryck för livets realiteter i den sköna nya världen så är ett problem att den uttrycker ett slutet helvete. Det tycks inte finnas någon väg ut; inget hopp om räddning. Front Line Assembly pekar dock på en möjlig utväg i sången Unleashed: ”crashing the system”.
World domination new point of view
Hostile separation so what else is new?
Angry people everywhere fighting to be heard
Caustic fornication crippled rotting world.
High above the ground
You get a different point of view
Watching all the people succumb to a few
Fear and contamination rule with supremacy
Severed degradation feels so obscene
To Hell with humanity
The more I see the less I believe
Inundated with this hate I feel
Echoing sounds of despondency
Crashing the system
Programmed to receive
Mindless human idiots
Fall to their knees
World domination
Crashing the system
Crashing the system
Att rida tigern är såvitt jag vet okänt för artisterna inom industrial. Transcendensen som möjlighet kommer dock till uttryck i postindustrial music, alltså neofolk, vilket jag har tänkt ta upp någon dag framöver.
I början av den här videon kan du se lite av publiken.
”Vad spelar det för roll för trojanerna i det ögonblick då Ilions palats störtar samman att Aeneas kommer att grunda ett nytt rike? Hitom och bortom katastroferna kan blickarna rikta sig mot framtiden och fundera över de vägar som leder dit – men i deras virvlar härskar nuet.”
Ernst Jünger, Linjen
”Du gillar svart, va?”, frågade hon.
”Hmm, ja, det antar jag att jag gör.”, svarade jag.
Det var på ett nytt jobb, där ingen kände mig. Utan att tänka på saken hade jag varit svartklädd i flera veckor. Inte helt svartklädd, men tillräckligt för att få en kommentar om saken. Jag trodde att det svarta var en fas som jag hade lämnat bakom mig sedan länge, men hennes ord fick mig att plötsligt bli medveten om att färgen som jag tyckte tillhörde mina tonår och som följde med en bit upp i tjugoårsåldern, fortfarande är med mig. Fast numera är det inte lika demonstrativt och förhoppningsvis mindre fåfängt.
Det blev vanligt att unga människor klädde sig i svart någon gång på 70-talet. Min svarta period var i slutet av 80-talet och en bit in på 90-talet. Delvis kan det vara en trend bland många andra, utan djupare signifikans. Men är det allt? Jag tror inte det. Om man lyssnar på musiken och texterna som svartklädda människor (”depprockare” kallades det för i början av 90 talet) ofta gillar så kommer saken i ett annat ljus. Som jag ser saken är det ett uttryck för en stämning och en upplevelse av världen som fortfarande i högsta grad är med oss. Nyligen träffade jag en 19 årig släkting som precis hade har blivit student vid ett universitet. Hon är numera svartklädd och talar ungefär som jag gjorde i den åldern. Och hon lyssnar på liknande musik. Några klassiker inom genren är Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim, Bauhaus och Joy Division mfl.
”In a sea of faces, in a sea of doubt
In this cruel place your voice above the maelstrom
In the wake of this ship of fools I’m falling further down
If you can see me, Marian, reach out and take me home
…..
Gib mir wieder etwas Schönes (Give me something beautiful again)…”
Det finns nog många människor därute som upplever att något har gått fel, att världen är ur led. De kanske inte går djupare in i saken för att förstå upplevelsen. Men den finns ändå där. Upplevelsen tror jag ligger bakom att vissa känner sig hemma i stämningen som kommer till uttryck i gothic rock. Stämningen i musiken överensstämmer alltså med en upplevelse av världen. Fast man kan förstås känna igen upplevelsen utan att gilla just den musiken eller klä sig i svart. Jag ser musiken som ett symtom på en sjukdom som genomsyrar vår tid, som ofta kallas för alienation. De kulturella uttrycken som erfarenheten får inom ”gotic rock” har sina rötter i romantiken och kanske kan spåras tillbaka ända till de ursrungliga goterna. I videon ser vi åtminstone medeltida gotik, med demoner och höga spetsiga torn.
Känslan är nog oftast som starkast under tonåren, sedan verkar många vänja sig någorlunda. Eller gör de det? För min del har den aldrig lämnat mig. En tanke som jag har burit sedan brandomen är ”Hur ska jag ta mig ur det här mekaniskt själsdödande fängelset som de kallar ett ”samhälle”, men som för mig känns som en livlös maskin?” Jag har fått acceptera att det här inte är min värld, och att det är osannolikt att den under min livstid kommer att förändras på ett sådant sätt att jag kan känna mig hemma i den. Det är inte ett medvetet val, men jag kan konstatera att tanken verkar hänga samman med den svarta färgen och mörk musik. Observera att det är världen som jag upplever som mörk, inte mig själv. Det är i jämförelse med det som kommer inifrån som den ter sig mörk och galen.
”Through the cables and the underground now
The faceless breathless calls
This is babel, sensurround now
This place is death with walls
Too much contact, no more feeling
The sound around them all…”
(Det var inte min plan att skriva ett mörkt inlägg dagen innan jul. Men nu blev det visst så…)
Det är inte lätt att hitta den fakta som utlovas i Ullenhags artikel i Dagens Nyheter där han hävdar att han ska möta sina kritiker med fakta. Jag vet inte hur andra reagerar, men jag läser det som ett stycke komik av den högre klassen. Att parodiera makten har nog varit en populär sport i alla tider, men i dagens Sverige är maktens talesmän själva livs levande tragikomiska parodier. Därför räcker det med att citera dem.
Ord som ”extremister”, ”rasistiska hemsidor” och ”främlingsfientlighet”, tyder inte på en tolerant inställning till de som inte tycker som Ullenhag. Ändå lyckas han använda alla tre orden i inledningen samtidigt som han efterfrågar tolerans…
Därefter fortsätter han stapla floskler och epitet på varandra: ”extremism”, bla, bla, ”främlingsfientlightet”, bla bla. Att man kan bli integrationsminister utan att veta vad ”fakta” betyder säger mycket om tillståndet i landet. Nedvärderande epitet är inte fakta, Eric! Jag tyckte också grundskolan var tråkig, men det var inte för att det var svårt att förstå vad lärarna sade.
Här kommer en riktig ullenhagare: ”Ett vanligt påstående från de främlingsfientliga är att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är trams.” Att kalla kritiker av invandringspolitiken för ”främlingsfientliga” innebär att man diskvalificerar deras argument innan de ens har yttrats. Han lyckas alltså demonstrera att vi inte kan ifrågasätta invandringspolitiken utan att bli demoniserade i en mening där han hävdar att påståendet att saken inte kan diskuteras är trams. Ullenhag för dubbelpratet till nya höjder!
Sedan följer några ”myter”: ”Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land. ” Den här påstådda myten avfärdar han med sina privata åsikter. Han tycker att folk med utländsk bakgrund kan bli svenskar och han anser att mångfald är positivt. Men det visste vi ju redan. Integrationsministern lägger återigen fram sina åsikter som om de vore fakta. Och om någon ifrågasätter hans åsikter så är de ”extremister”, ”främlingsfientliga” etc.
Nästa påstådda myt: ”De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.” Här svamlar han på ett sätt som får mig att undra om han är nykter. Jag antar att han försöker prata bort saken. Han skulle ju tala om flyktingar, men skriver istället om ”skyddsbehövande i övrigt”. Han försöker alltså efter förmåga blanda bort korten.
Nästa myt: ”Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.”Påståendet bygger nog på statistik som visar hur snabbt den muslimska befolkningen växer i Sverige. Men det berörs inte av Ullenhag som säger att Sverige ska vara sekulärt. Men frågan är vad de snabbt växande minoriteterna tycker. Det finns helt klart potential för konflikter framöver. Varför ska en troende muslim välja något som människor skapat, alltså en sekulär demokrati, när han kan välja en annan ordning som kommer från Gud?
Jag hoppar över ett par myter och kommer till följande: ”Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof. ” Han hänvisar till statistik som inte handlar om invandringspolitiken utan om invandrare. Om någon frågar mig: ”Vad tycker du om invandrare?”, så skulle jag antagligen spontant svara något ganska positivt. Om någon skulle fråga mig: ”Hur väl anser du att invandringspolitiken fungerar?”, skulle jag svara: ”En katastrof”. Åtminstone om jag vore anonym. Annars blir jag ju anklagad för att vara en ”hatare”, ”främlingsfientlig” etc. Men Ullenhag förstår alltså inte skillnaden mellan ”invandrare” och ”invandringspolitik”.
Slutsatser:
Eric Ullenhag är i stort behov av kompetensutveckling. 1) Han förstår inte skillnaden mellan nedvärderande epitet och argument. 2) Han förstår inte skillnaden mellan åsikter och fakta. 3) Han tror att tolerans betyder att man tycker likadant som honom. De som inte tycker som honom avfärdas som intoleranta, vilket är intolerant av Ullenhag. 4) Han förstår inte skillnaden mellan ”invandrare” och ”invandringspolitik”. 5) Integrationsministern verkar inte kunna ge en tydlig definition av vad en flykting är.
”Debatten” för tankarna till ett samtal med en automatisk telefonsvarare:
Likhet inför lagen är en princip som jag inte ifrågasätter. De nuvarande makthavarna verkar dock inte tycka att jämlikhet i den meningen är så viktig. De har ju sina skyddade grupper i form av olika minoriteter som särbehandlas på olika sätt. Jag har inte undersökt saken närmare juridiskt sett, men har fått bilden av att om exempelvis 5 svenskar angriper en invandrare, samtidigt som de skriker ”jävla blatte”, så är det ett hatbrott som bedöms vara extra allvarligt. Men om 5 invandrare angriper en etnisk svensk, samtidigt som de skriker ”jävla svenne”, så är det inte ett hatbrott, och bedöms därför inte vara lika allvarligt. Jag är inte säker på om detta stämmer. Hur är egentligen lagstiftningen? Och hur används den i praktiken? Frågan kan vara mycket aktuell eftersom en 44-åring blev ihjälslagen av ett gäng i Ludvika i helgen. Polisens signalemente säger att gärningsmännen var mörkhyade. Om offret var ljushyat vet jag inte ännu.
Det är hursomhelst som om makthavarna använder invandrare och andra skyddade grupper som ett slags mänskliga sköldar. De tar in en väldig massa människor utifrån, vilket naturligtvis leder till missnöje bland människor som är etablerade i landet. Missnöjet är helt förutsägbart. Människor skulle reagera med missnöje i vilket annat land eller i vilken annan världsdel somhelst mot en sådan politik. Politikerna skapar alltså en förutsägbar reaktion och använder sedan reaktionen för att ställa sig själva i god dager. Invandrarna är dels politikernas sköldar och dels en distraktion som gör att vi inte ser allt annat fuffens som pågår bakom kulisserna lika tydligt. Istället låses ”debatten” i ett polariserat och korkat tillstånd: ”Kritiserar ni oss? Mordiska rasister! Ni är som Breivik och Adolf Hitler!” Infantilt och idiotiskt. Men så är det i länder som befinner sig på nedgång. Jag tror att samhällen alltid ruttnar från ovan. Feghet, lögner och hyckleri tränger sig in i toppen och sprider sig därifrån vidare ut i samhällskroppen, tills läget blir så illa att den korrupta eliten antingen störtas eller samhället går under.
Det finns kleptokrater som köper politiker, något som vare sig politiker eller kleptokrater vill att vi ska veta. En del kleptokrater verkar vara så mäktiga att de kan skriva om lagarna efter eget gottfinnande. Jag har inte så bra koll på Sverige, men i USA finns det mycket kritik mot Wall Street och bankirer som går ut på att lagstiftningsprocessen i landet är ordentligt korrumperad och att lagarna skrivs om till Wall Streets fördel, om och om igen. Exempelvis togs Glass-Steagal act bort i slutet av 90-talet vilket öppnade upp för krisen som vi befinner oss i nu. Det senaste fallet är MF Global, där skojarna stal pengar från sina kunders konton. Fallet tyder på att pengar inte alls är säkra i globala institutioner eftersom ägarna kan stjäla pengarna från kundernas konton, utan att ställas inför rätta för stölden (de kallar säkert stölden för något annat på nyspråk). Det ska inte finnas en global kleptokrati som är ovan lagen. En stöld är en stöld. Här vill jag alltså ha mer jämlikhet.
Den egalitära mentaliteten är en annan sak. Alla människor är inte likadana. Vemsomhelst kan inte bli en stor konstnär, eftersom det inte bara kräver hårt arbete, det kräver även begåvning. En framgångsrik affärsman måste vanligen både arbeta hårt och vara smart(alla affärsmän är förstås inte kleptokrater). Samma sak gäller musik, vetenskap, språk och idrott. En del kan lära sig ett helt främmande språk ganska snabbt. För andra tar det mycket lång tid, kanske mer än en livstid. Vissa kan ha svårt för matematik, men är mycket begåvade hantverkare och tvärtom. Att tala om medfödd begåvning är dock fortfarande tabu i det egalitärt inriktade Sverige. Men det har inte bara stöd i vardagliga observationer, även vetenskapen har ett tydligt svar, som bekräftar vad vi kan se med våra egna ögon (alltså att människor är olika):
”In general, mainstream ”legitimate” social scientists accept the fact that genes play a role in a variety of human characteristics, such as IQ, aggressiveness, criminality, depression, anxiety, altruism, and risk-taking, to name but a few. Much of the evidence has been known for years because of wide-ranging research with identical twins reared together compared to those reared apart. What these studies show, without serious doubt, is that many human characteristics are the product, in considerable measure, of heredity.”(1)
Professor Byron M. Roth talar utifrån en amerikansk kontext. I Sverige verkar forskningen som han hänvisar till fortfarande vara en nyhet som man helst inte vill låtsas om. Här rasar 60-talsvänsterns strid mot verkligheten med extra stark fanatisk glöd. Den som ifrågasätter de egalitära dogmerna gör lämpligen så anonymt. Men i verkligheten är alltså människor olika. Föreställningen att vemsomhelst kan bli vadsomhelst tror jag bara är förvirrande, inte minst för ungdomar. Därför skulle jag exempelvis vilja se en mindre egalitärt inriktad skola som tar vara på människors olikheter istället för att försöka stöpa alla i samma form. Skolan är en bra början, men egalitarismen ligger som en kvävande våt filt över hela samhället och skapar i bästa fall en medioker atmosfär, fast i mitt tycke är den inte ens medioker längre. Den är idiotisk.
Skillanderna som jag nämnde nu var bara individuella, vilket inte upplevs som lika kontroversiellt som skillnader mellan olika grupper. Det får jag återkomma till någon annan dag. ”The Perils of diversity” verkar vara en kraftfull bredsida mot föreställningarna som håller på att sänka landet. Fast jag har bara läst början än så länge.
(1) ”The Perils of diversity”, sidan 12, av Byron M. Roth
Wodinaz beskrev nyligen hur människosynen har vänts uppochned inom humaniora det sista århundradet. En liknande invertering av den traditionella ordningen kan man se inom många områden: estetiskt lyfter man fram saker som ofta är fula eller bizarra och inte så sällan rent perversa, istället för att lyfta fram det sköna. Brottslingar påstås vara offer som man ska tycka synd om, medan brottslingarnas offer glöms bort. Man har gett upp tanken på sanningen. Den är ju krävande och uppfordrande, medan det är bekvämare för en njutningslysten hedonist att anta att allting är relativt. Då slipper man ta ställning och kan fokusera på det viktiga: att konsumera och para sig. Det sistnämnda bör dock ske med skydd, eftersom barn är krävande.
Det ressentimentsfyllda angreppet på den västerländska civilisationen har bland annat sin bakgrund i kolonialismen. Då var det européer med gott självförtroende som gav sig ut i världen och byggde kolonier på olika håll. Men den världen finns inte längre. Idag är det inte vi som koloniserar länder utanför Europa. Istället är det utomeuropéer som koloniserar oss, medan européerna, tyngda av skuldkänslor och med förlorat självförtroende, stoiskt bär sitt ok; eller som till och med jublar över att den påstått ondskefulla europeiska civilisationen, som vi är arvtagare till, är på tillbakagång. Undrar vad våra barn och barnbarn kommer att tycka? Vi skaffar ju trots allt ett och ett annat barn. Kommer de vara tacksamma över att vi gav upp, modfällda och tyngda av skuldkänslor? Eller kommer de förbanna oss för vår feghet och undfallenhet?
Ressentiment är en känsla av fientlighet mot det som man identifierar som orsaken till sin frustration. Det är en tilldelning av skuld för frustrationen. Bakom finns en känsla av svaghet eller underlägsenhet och kanske avund mot det som man uppfattar som orsaken till frustrationen. Det leder till att man uppreser värderingar och föreställningar som angriper eller förnekar det som man uppfattar som orsaken till det onda.
Det är lätt att se att framför allt vita heterosexuella män under ganska lång tid, i varje fall sedan 60-talet, har varit favoritobjektet för ressentiment från feminister och annat vänsterfolk. De har upprest ideologier som paradoxalt nog förnekar att vi finns samtidigt som vi påstås vara orsaken till världens ondska. Om bara vi försvinner så blir allt bra. Det är ett exempel på vad Nietzsche kallade för ressentiment och som är ett uttryck för ett slavuppror inom moralen. Han skriver utförligt om det fenomenet i ”Om moralens ursprung”.
Nu har den ressentimentsdrivna 60-talsvänstern dock målat in sig i ett hörn av torftighet och idioti. De har visserligen till och med den moderata statsministern på sin sida. Men i grund och botten har de ingenting annat än negativitet att komma med: den riktas mot vita män, Sverige, svenskar, svenskhet, Europa (civilisationen, inte EU) och européer. Bland deras idéer finns ingen heder eller lojalitet. Där finns ingen skönhet eller storhet. De orkar inte ens tro att det finns en sanning som det är värt att försöka urskilja. Istället har de upphöjt sina känslor till en slags politisk religion som inte får ifrågasättas.
Vi har den västerländska civilisationen, eftersom den nuvarande ”eliten” har givit upp om den. Det kan förstås vara frustrerande att vara marginaliserad och omgiven av människor som är indoktrinerade av postmarxism och postmodern relativism. Jag ser det som en prövning. Alla upplever frustration, men det gäller att inte låta den ta över som den gjorde för vänstern på 60-talet och tyskarna på 30-talet. Vänstern skyller sin frustration på vita heterosexuella män och har byggt upp en ideologi kring den frustrationen. Tyskarna skyllde sin frustration på judarna och byggde upp en ideologi kring den frustrationen.
Min förhoppning är att vi ska sikta högre än så för framtiden.
