Och den vilda jakten, i keltisk version. I nordisk version kallas den vilda jakten Oskorei:

When all the world has gone to sleep
The hunters to the forest creep
From out ‘the wild wood comes the call:
”The hunt is life … the hunt is all …”

An ancient forest beckons me
To run skyclad amongst the trees
My lusty spear, it cannot wait
The gentle deer to penetrate

Cernunnos, Lord of Beasts, he grunts:
”Come join us for the Wylde Hunt! …”

Mer om den vilda jakten, odyl:

Wikipedia om The Wild Hunt: [KLICK]

Oskorei om den indoeuropeiska Oden: [KLICK]

Även den som tycker illa om musiken kan tycka att den är intressant som ett symtom, för det finns ingen liknande musik från någon annan tid eller plats. Den hänger alltså intimt samman med vår tid och uttrycker en aspekt av den. Men vilken aspekt är det?

Vi lever i ett samhälle som åtminstone för en del av oss känns oerhört platt och innehållslöst. Våra politiska ledare är lika flata som tidsandan. Det finns inga ideal och bröstet verkar vara en bortdomnad del av kroppen på en stor de av befolkningen. Så här skrev den danska filosofen Sören Kirkegaard om en tid utan passion (jag hittar inte citatet på svenska):

”The ressentiment which is establishing itself is the process of levelling, and while a passionate age storms ahead setting up new things and tearing down old, razing and demolishing as it goes, a reflective and passionless age does exactly the contrary: it hinders and stifles all action; it levels. Levelling is a silent, mathematical, and abstract occupation which shuns upheavals. … If the jewel which every one desired to possess lay far out on a frozen lake where the ice was very thin, watched over by the danger of death, while, closer in, the ice was perfectly safe, then in a passionate age the crowds would applaud the courage of the man who ventured out, they would tremble for him and with him in the danger of his decisive action, they would grieve over him if he were drowned, they would make a god of him if he secured the prize. But in an age without passion, in a reflective age, it would be otherwise. People would think each other clever in agreeing that it was unreasonable and not even worth while to venture so far out. And in this way they would transform daring and enthusiasm into a feat of skill, so as ‘to do something, for something must be done.’

”

För en del av oss är en sådan tid, alltså vår tid, kvävande. Den stora utmaningen är då att härda ut med tristessen och inte bli alltför frustrerad av att energierna som pulserar i kroppen eller bröstet har svårt att finna ett utlopp. Frustrationen som uppstår av den andefattiga miljön kan nog lätt leda till självdestruktivitet och kanske kan vara en bidragande orsak till att inte så få ungdomar begår självmord, knarkar sönder sig, eller förstör sig själva på andra sätt. Det är i den miljön som musik som Combichrist har uppstått. Det kan vara en befriande känsla att lyssna på sån musik på kvällen när man lever som ett får under dagarna.

Det är lätt gjort att bli ”fucked up” när man är uppvuxen efter den sexuella revolutionen. Den har, enligt min erfarenhet, bland annat lett till en iskallt hjärtlös och ständigt gränsöverskridande sexkonsumism som är allt annat än harmonisk och som skapar människor som det inte går att lita på.

Combichirst är inte politiska, åtminstone inte ideologiskt politiska, såvitt jag vet. Deras avsky riktas inte mot någon särskild grupp i samhället, utan snarare mot allt och alla. ”This is my rifle” är dock, åtminstone i mina ögon, ett tydligt långfinger riktad mot det terapeutiskt vadderade dagissamhället.

Som avslutning väljer jag ”I want your blood” från ”Today we are all demons”. Vill du inte vara en demon? Distansera dig i så fall från tidsandan:

Det var när jag började studera Réne Guénon och Julius Evola som saker och ting föll på plats intellektuellt sett. De lyckas förena filosofisk stringens med en vidsynt metafysisk vision som på en gång är tolerant och samtidigt strikt. Det finns ingen låt-gå-mentalitet hos dem och de stryker inte läsaren medhårs.

Termen ”New age” kan nog stå för många saker. Men åtminstone delar av den faller nog under vad Julius Evola kallar neospiritualism, eller, med Spenglers terminologi, ”den andra religiositeten”. Typiskt för new age, det ligger ju i namnet, är föreställningen att vi närmar oss en ny tidsålder. Det kanske vi gör, vad vet jag? Jag kan tycka att det är trevligt med glada optimister, men det krävs mer än påstådda förändrade energinivåer eller välvilliga aliens för att jag ska tro att framtiden är ljus. Att vi står inför stora förändringar betvivlar jag inte, men då tänker jag på jordnära saker som ekonomi och social upplösning. Så i den mån vi står inför en ny tid förväntar jag mig snarare en mörkare fas av epoken vi befinner oss i, åtminstone det närmaste decenniet. På lite längre sikt är jag mer optimistisk, men jag tror inte att en ny guldålder väntar oss om hörnet. Vi har ju exempelvis bäddat för stora etniska och religiösa konflikter genom massinvandringen.

Enligt René Gúenon slöt 1800-talspositivismen människan från det som är ovan henne. Men genom inflytandet från den nya psykologin med sin psykoanalys av det undermedvetna och psykedeliska droger mm öppnades hon lite senare för det som är under henne, det vill säga kaos. När new agare talar om kontakt med andra intelligenser, det kan vara aliens eller änglar, så kan man tycka att det låter fånigt. Det har jag alltid gjort. Antagligen för att jag är präglad av en rationell miljö. Men för ett vetenskapligt inriktat sinne är det samtidigt harmlöst. En mer oroväckande tanke är att det moderna samhället har öppnat sig för inflytande av en infernalisk art. Jag skriver ju om industriell musik ibland. Där kommer ofta kaotiska och mörka tendenser till uttryck:

Men vad är då andlighet? Réne Guénon är en renodlad metafysiker. Den stora fördelen är att han lyckas sätta ord på subtila ting med i det närmaste matematisk precision. När jag först stötte på hans tänkande var jag van vid att nästan automatiskt avfärda alla teorier som var öppna för en andlig verklighet som flum. Men det kunde jag inte göra med honom. Samtidigt är risken med Guénon att allt bara förblir teorier. För min del var det mötet med autentisk yoga som gav nyckeln som jag behövde.

Det finns en berättelse om en modern man som åkte till Japan för att diskutera buddhism med en zen-munk. Jag minns inte vem det var, men jag tror att det är en verklig händelse. Han hade studerat buddhismen noggrant innan han åkte dit och kunde redogöra för filosofin i detalj. Men munken ville inte diskutera teorier, utan svarade på alla frågor från mannen med ett enda ord: uppmärksamhet. Mannen blev frustrerad och försökte få en mer utförlig redogörelse, men fick samma korta svar: uppmärksamhet.

Autentisk yoga är likadan. Det handlar om att utveckla sin klarhet och koncentrationsförmåga, alltså att vara vaken. Sångaren i videon ovan, som har tatuerat Übermench på bröstet, har fallit allt djupare ned i ett mörkt hål efter att ha knarkat för mycket. Han verkar inte ens vara säker på om han är en man eller en kvinna längre. Yoga leder enligt min erfarenhet i motsatt riktning: från mörker, kaos och ångest till klarhet och vakenhet. Tillvägagångssättet är experimentellt och osentimentalt: du gör övningarna för att de har en effekt på dig. Annars är det bättre att lägga tiden på något annat.

Det är alltså Evola och Guénon som har fått mig att upptäcka det andliga livets möjlighet i teorin. Men det andliga livet, som jag förstår saken, handlar inte om teorier eller mytologier, utan om en enda sak: uppmärksamhet.

Under det kalla kriget dominerades världen av två poler: USA och Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens fall har vi haft en dominerande pol. Men nu talar mycket för att USA inte klarar av att vara ensam herre på täppan längre. Samtidigt som världen förändras snabbt behöver vi nya idéer som bättre överensstämmer med den nya situationen. Det kan då vara intressant att ta del av den politiska teori som kallas eurasianism. Den ryska tänkaren Alexander Dugin har förnyat den teorin . Eurasien är alltså den sammanhängande landmassan som består av Europa och Asien och har ca 73% av världens befolkning. Eurasianismen förespråkar ett samarbete mellan folken som bebor den eurasiska landmassan, medan atlantism står för befrämjandet av ett nära militärt, politiskt och ekonomiskt samarbete med USA och Storbritannien.

Eurasianismen ser den västliga spirituella och materiella koloniseringen av resten av mänskligheten som ett negativt fenomén. Många kan nog sympatisera med den värderingen om vi tänker på Hollywood, Coca-Cola och Macdonalds som exempel på den västliga kulturen och de ständiga krigen i oljerika länder som exempel på strävan efter materiell dominans. Det västliga systemet bygger, enligt eurasianismen, på sekulariseringen av den västliga kristendomen, vilket har gett värden som individualism, egoism och konsumism.

Eurasianismen anknyter till kritiken mot den anglo-saxiska världen, eller ”Väst”, som utvecklades av den konservativa revolutionen i Tyskland och som senare har vidareutvecklats av den europeiska nya högern. Det leder till att eurasianismen tar avstånd från ”Väst”, men har en neutral syn på det kontinentala Europa, som, om den politiska viljan växer fram, kan integreras i det eurasiska projektet.

En global stat?

Nationalstaten håller idag på att transformeras till en global stat. Det är i linje med den utvecklingen som svenska politiker vill ha öppna gränser. Om man tänker att det finns en enhetlig mänsklighet som består av individer och där etniska, kulturella och religiösa skillnader mellan olika folk och gränserna mellan dem bara är sociala konstruktioner så har man börjat förstå hur de tänker. De vill rekonstruera världen så att den stämmer med deras ideologi, som alltså har universella anspråk. Om framtiden skulle vara likadan som nutiden, fast med mer av samma sak, så skulle vi få ett globalt system med ett enhetligt administrativt och ekonomiskt system. Men den globaliseringen innebär att ett västligt, anglo-saxiskt eller amerikanskt, system, dominerar hela världen. Jag tycker dock att mycket talar för att framtiden inte kommer bestå av mer av samma sak.

Den eurasiska idén är en global strategi som accepterar globaliseringens realitet, men som ger ett annat scenario som inte är unipolärt och där vi alltså slipper vara underkastade ett enhetligt administrativt system, där mycket få skulle känna sig hemma, eller en global regering. Istället förespråkar den flera globala zoner, eller poler. Det finns inget skäl att Indien eller Kina ska bli kopior av USA, eller tvärtom. Till skillnad från den nuvarande globaliseringen som kommer från Väst har eurasianismen inte en färdig formel för hur ett samhälle ska se ut som de vill tvinga på alla andra.

Det finns inget universellt mönster för hur ett samhälle ska utvecklas. Pluraliteten av olika samhällen och kulturer motsvaras av en pluralitet av olika geografiska landskap som Jorden frambringar. Det geografiska rummet har en mycket stark inverkan på olika folks kultur och nationella historia. Varje folk som utvecklas på en given geografisk plats utvecklar sin egen nationella, etiska, juridiska, lingvistiska, rituella, ekonomiska och politiska form. Platsen där ett folk eller en stat finns förutbestämmer i hög grad vägen och meningen med dess utveckling. Det går inte att separera historien från de rumsliga förhållandena. Analysen av en civilisation kan alltså inte bara ses längs en tidsaxel, utan även placeringen i det geografiska rummet är viktig: Öst, Väst, stäpp, berg, hav etc.

Försvarare av den nuvarande versionen av globalisering vill gärna ge sken av att det inte finns något alternativ till det atlantiska paradigmet. Exempelvis skrev den amerikanska neokonservativa tänkaren Francis Fukuyama om historiens slut. Det skulle betyda att ett system dominerar hela världen. Det skulle alltså bara finnas en pol. Eurasianismen förespråkar istället en verkligt pluralistisk värld med många poler. Den är därför öppen för en framtid som inte är präglad av amerikanska värden som konsumism, egoism och att alla verksamheter i samhället är underordnade ekonomin.

Den Gamla och den Nya Världen

Istället för att tala om eurasianism och atlantism skulle man kunna tala om den Gamla och den Nya världen. Den Gamla världen består av nationer, stater, olika etniska grupper, kulturer och religioner som är kopplade till varandra historiskt och geografiskt. Den är ofta en motståndare till den Nya Världen, alltså den amerikanska kontinenten som upptäcktes av européerna och som blev grunden för en ny civilisation präglad av modernism. Dualismen mellan den Gamla Världen och den Nya världen kan uttryckas som kultur mot civilisation (i Spenglers mening), organiskt mot artificiellt eller historiskt mot tekniskt.

Mina sympatier ligger helt hos den Gamla världen. Inte för att den är perfekt, det finns inga utopier annat än i fantasin, utan för att den är levande. Jag är inte fientlig mot det amerikanska folket, men systemet som har utvecklats i USA, framför allt efter 60-talet, och som man försöker tvinga in hela världen i har jag alltid upplevt som livlöst och själsdött som en maskin. Där finns ingen skönhet och ingen strävan mot några högre värden, utan allt handlar om ytlig underhållning och konsumtion. Personlig heder och lojalitet värdesätts inte och ett förljuget nyspråk genomsyrar hela projektet. Det är en ordning som snarare är skapad för robotar än för människor av kött och blod. Det är dessutom det amerikanska systemets tjänare som har öppnat våra gränser, samtidigt som man angriper olika länder i mellanöstern, vilket skapar flyktingströmmar som går hit.

Källa:

”Eurasian mission” (program materials)

Relaterat:

Gods of Money

Valutakrig

Slutet för Världen

Tryckfrihetssällskapet har låtit kritiker av invandringspolitiken komma till tals och då är det förvånande att en person från etablissemanget medverkar hos dem. Enligt propagandan är ju all kritik mot invandringspolitiken ett uttryck för ”främlingsfientlighet” och ”hat”, som vi alla vet. Den här gången skulle mötet dock handla om något helt annat. Men eftersom sällskapet har haft en kritisk diskussion om invandringspolitiken tidigare drog sig herr Martinsson ur igen. Så här skrev en av hans kollegor på twitter: ”Däremot deltar vi inte i arrangemang ordnade av rättshaveristiska rasistorganisationer.” Det var Markus Uvell som svarade så på en fråga om Timbro tar avstånd från yttrandefriheten. Så fungerar en demokratur: formellt kan yttrandefriheten finnas kvar, men den som vågar ifrågasätta heliga kor blir utfryst och mobbad utan att argumenten som förs fram tas på allvar. Den heligaste kon är invandringspolitiken. Och den skulle aldrig överleva en fri debatt. Det här visar återigen att Tryckfrihetssällskapet verkligen behövs.

Den som undrar hur kulturvänstern har kunnat bli så dominerande i den svenska ”debatten” fick nu saken illustrerad för sig. Den borgerliga högern har backat för vänstern sedan 60-talet, på samma sätt som Roland Poirer Martinson genast backade när han utsattes för påtryckningar. Den ständiga reträtten inför vänsterns anstormning är en del av förklaringen till att vi har en moderat statsminister som har samma åsikter som Gudrun Schyman i många frågor. Det avslöjar också en mentalitet som gör att det verkar osannolikt att konservativa politiker av det borgerliga slaget någonsin kommer att få makten över samhället. Eller förresten är väl Reinfeldt vad som går för ”konservativ” i en tid då orden har tömts på sin mening och hållningslösheten har blivit norm.

De borgerligt konservativa är för ängsliga över sina karriärer, sina pengar och vad journalister tycker om dem för att de ska kunna stå för något intressant. Ängsligheten gör dem för flata och lättmanipulerade för att jag ska kunna tro att de kommer att göra någon verklig skillnad igen. Det enda de kan få fram är en Reinfeldt, som enligt egen utsago ogillar Sverige och inte anser att vårt land står för något som är värt att bevara . Det är konservatism på orwellskt nyspråk. Men jag tycker  allt tyder på att de har förtunnat sitt budskap så till den milda grad, på grund av oärlighet från toppen och brist på ryggrad hos resten, att de kommer fortsätta sin mentala reträtt tills de helt försvinner från den politiska kartan eftersom det inte längre går att se någon skillnad mellan dem och vänstern. Eller det har kanske redan hänt för länge sedan?

Vänster och höger

Sedan länge tänker vi oss att det finns två sidor i politiken. Vi har vänster och höger. Men är det verkligen två sidor? Exempelvis hyllar vänstern mångkultur och massiv invandring, men det gör högern också. Hur man kan kalla sig ”konservativ” samtidigt som man stöder att den svenska befolkningen byts ut i snabb takt är svårt att förstå. Men jag antar att saken framför allt handlar om pengar för de borgerligt konservativa. De är intresserade av att försvara vissa ekonomiska intressen och bryr sig av allt att döma inte om det svenska folket eller den svenska kulturen.

Från ”marknaden” får vi United Colors of Benetton och från politikerna till höger och vänster får vi samma sak. Vänster och höger är två sidor av samma mynt. Den verkliga striden i vår tid står mellan etablissemanget och folket. Det ser vi inte bara i Sverige, utan överallt i Europa. Dels visar det sig genom stora demonstrationer i olika länder som framför allt riktar sig mot bankmaffians plundringståg. Dels visar det sig genom att alltfler stöder ”högerpopulistiska” partier som riktar sig mot en svekfull politisk elit som har förrått sina folk och sin civilisation. Ungern tillhör avantgardet i den här striden. De har gått längst i att försöka återta kontrollen över sina banker och sitt land. Om Eurokraterna bara kunde skulle de nog gärna ge ungrarna en ny dos av 1956. Men än så länge har de inte samma makt som sina kollegor i det gamla Sovjetunionen.

”Högern” tjänar kortsiktigt (de tänker bara kortsiktigt) på att stora massor av arbetskraft strömmar in i västvärlden eftersom lönerna kan hållas i schack då det finns gott om arbetskraft. Det är tydligt i USA där lönerna för vanligt folk har stagnerat sedan 90-talet samtidigt som landets gränser har hållits öppna för immigranter. För bankmaffian och direktörer i industrin ser utvecklingen helt annorlunda ut. Den amerikanska trendanalytikern Gerald Celente har sagt att skillnaden mellan en arbetare och en direktör låg på 1:20 när han började arbeta som en ung man. Idag ligger det på ca 1:500. För vänsterpolitiker innebär massinvandringen att de får många röster från bidragsberoende immigranter. Kalaset betalas av svenska skattebetalare.

Det nya Sverige

Vilket samhälle håller då höger+vänsteretablissemanget på att skapa? Om vi tänker som vuxna människor, det vill säga låter bli att hamna i disneyfierade utopiska drömmerier, så verkar det troligt att vi får samma typ av samhälle som man kan se i Sydamerika. Där finns ofta en liten superrik oligarki som har kontrollen över landet. Medlemmarna av eliten tar helikoptern till kontoret på morgonen. Välbeväpnade gäng härjar om makten på gatorna som eliten flyger över. Folket är splittrat och därför kan oligarkerna härska. I Sverige splittras folket genom mångkulturen och massinvandringen, vilket gör att penningstinna oligarker lättare kan härska över dem i framtiden.

Fast det verkar inte osannolikt att hela projektet kommer att leda till socialt kaos och inbördeskrigsliknande situationer. Redan på 90-talet skrev Hans Magnus Enzensberger om ”det lågintensiva inbördeskriget” som på senare tid har blivit allt tydligare i exempelvis Malmö. Så den kortsiktiga girigheten hos plutokrater och deras politiker till vänster och höger kommer kanske att slå tillbaka mot dem själva med full kraft rätt som det är. Paul Weston, från British Freedom Party, hoppas få se nya Nürnbergrättegångar där förrädare ställs inför rätta för sina brott. Det kanske är en trend för framtiden?

Här är en annan sång med David Tibet. Eftersom orden är viktiga är sången kanske inte så lättsmält, men musiken och orden bilder en slags poesi som kan vara mycket stimulerande för både känsla och fantasi om man öppnar sig för den.

Slutligen väljer jag en sång från Blood Axis senaste album. Jag tycker att kombinationen Herman Hesse och Blood Axis var mycket lyckad:

Evola använder ordet ”tradition” och ”traditionell” i en speciell mening. Efter några årtiondens ”antitraditionell”, eller snarare antiborgerlig, retorik från kulturvänstern är det nog extra lätt att missförstå vad som menas, men jag ska försöka få saken att klarna något. Till att börja med vill jag understryka att Evola är lika ”antibourgeoisie” som vilken marxist som helst, men från helt andra filosofiska utgångspunkter.

Ett utmärkande drag för ett traditionellt samhälle är att det är ordnat efter principer som går bortom det som bara är mänskligt och individuellt. Alla områden i ett traditionellt samhälle är ordnade från ovan och riktade uppåt mot det som är mer än mänskligt. Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension. Det här kan förstås med hjälp av ett kors, som inte bara är en kristen symbol. Den horisontella axeln sägs då stå för världen i dess materiella och kvantitativa aspekt, medan den vertikala axeln står för den andliga, kvalitativa och immateriella dimensionen. När man talar om ”högre värden”, ”ordnad från ovan” odyl, så syftar det alltså på tillvarons vertikala dimension.

Det moderna samhället är motsatsen till ett traditionellt samhälle och därför finns det inte någon verksamhet här som tillåter en traditionellt sinnad människa att förverkliga sig fullt ut. Miljön vi lever i är helt annorlunda socialt, psykologiskt, intellektuellt och materiellt. Den är oftast helt avskild från de högre värdena och det finns ingen koppling till det andliga livet.

På 60-talet slog en anti-borgerlig mentalitet igenom, något som Evola inte ser som enbart negativt. Det är alltså inte den borgerliga världen som han syftar på när han skriver om traditionella samhällen. De traditionella värdena är inte de borgerliga värdena.

Tigerritt

Inom zen-buddhismen finns tio bilder som målades av en lärare på 1100-talet. De illustrerar sökandet efter och infångandet av en oxe. Det är en symbolisk berättelse som handlar om vägen till upplysning om vår sanna natur. Det finns en likhet mellan Evolas tigerritt och berättelsen om oxen. Evolas utgångspunkt är en metafysik som överensstämmer med zen, autentisk yoga och liknande läror.

Att rida tigern är en metafor för hur en differentierad person kan hantera den främmande miljön han lever i. Tigern är den moderna världen som han svingar sig upp på och rider. En civilisationscykel närmar sig enligt Evola sitt slut och strömmen är för stark för att kunna hejdas. I det läget är det bättre att följa med strömmen, alltså att rida tigern, samtidigt som man på det inre planet är skild från den. Man kan också likna det vid att surfa på en tsunamivåg. Att ställa sig framför vågen i hopp om att kunna hejda den är självmord, men surfaren kan möjligen klara sig bättre.

Den Europeiska nihilismen

Kulturellt och existentiellt lever vi i ”världen där Gud är död”, som Nietzsche såg början till på 1800-talet. Det innebär alla värdens kollaps. Dostojevskij var inne på samma spår under samma århundrade. Hans idé brukar sammanfattas med orden: ”Om Gud inte finns så är allting tillåtet.”
Under tidigt 1900-tal förklarade sedan en ung André Breton att den enklaste surrealistiska handlingen vore att gå ut på gatan och slumpvis börja skjuta ihjäl förbipasserande. Men det som tedde sig som en fullständigt absurd handling då, har blivit en skrämmande realitet senare. De allra absurdaste handlingarna har nog kommit efter att Evola skrev sin bok som gavs ut i början av 60-talet. Då var skolskjutningar fortfarande ett okänt begrepp. Och att ”go postal” hade ännu inte sin nuvarande mening i USA. Världen har alltså blivit betydligt mer surrealistisk sedan Breton skrev sina ord för närmare ett århundrade sedan.

Ett sätt att läsa Nietzsche är att se hans filosofi som en slags spegel. Han såg tidigare än de flesta att människorna hade tagit kål på Gud: ”Gud är död”. Det öppnar för att människan kommer att utropa sig själv till en gud för att fylla tomrummet efter den döda guden. Det är övermänniskan. Men vad betyder det? Övermänniskan som skapar nya värden ur tomma intet liksom den kristna Guden skapade världen ex nihilo?

Om vi förflyttar oss till 2007 och läser dagboksanteckningarna som en ung finländare, Erik Pecka Auvinen, lämnade efter sig kan vi läsa följande: ”Jag är ju en övermänniska, nästan en gud”. Illdådet som följde efter den slutsatsen skulle nog ha fått André Bréton att blekna av chock. Till och med Evola skulle nog ha höjt på ögonbrynen, särskilt med tanke på att vi har sett en lång rad liknande dåd i olika västländer. En sak som alltid har gjort mig förundrad är att många verkar lyckas intala sig själva att vi inte lever i ett vansinnigt samhälle, ett ”the cuckoo’s nest”. Det är nog som med grodan i kastrullen som steg för steg vänjer sig vid den ökande värmen i vattnet tills det börjar koka och det är försent att lämna kastrullen. Det finns intressanta och värdefulla tankegångar hos Nietzsche. Han uppmanar oss exempelvis att ta kommandot över våra liv. Men som jag ser saken kan övermänniskan inte förenas med ett traditionellt synsätt. Övermänniskan är tvärtom ett uttryck för hybris, ett försök att likt en titan storma berget Olympus, där gudarna bor.

Och Breivik? Hur ska man förstå hans dåd ur ett traditionalistiskt perspektiv? Munken Thich Quang Duc protesterade mot förföljelsen av buddhister i Vietnam genom att bränna sig själv till döds 1963. Han offrade alltså sitt eget liv, inte någon annans. Den japanske författaren Yukio Mishima begick seppuku 1970 i ett absolut avståndstagande från den moderna utvecklingen i Japan. Han tog också sitt eget liv, inte andras. Jag förespråkar inget liknande, men enligt min förståelse av saken kan man möjligen försvara de här två handlingarna ur ett traditionalistiskt perspektiv. Möjligen. Men Breivik anslöt sig till de metafysiskt övergivna narcissisternas sorgliga skara. ”Jag är ju en övermänniska”, som en av dem skrev. Deras handlingar är lika besinningslösa som tiden där de utfördes.

En prövning

En möjlighet för den som känner den moderna människans existentiella kris med hela sitt väsen är att se det som en prövning. Frånvaron av sammanhang, stöd och rötter tenderar att skapa en upplevelse av poänglöshet. Men genom att se det som en prövning får tomrummet en mening. Den differentierade personen har en stabil grund i sig själv och behöver därför egentligen inte stöd från omgivningen. Han har en existentiell dimension som är oberoende av samtiden.

Här kan det vara värt att notera att Evola kan verka mer kyligt elitistisk än jag tror att han egentligen var. En tid övervägde han att begå självmord. Med tanke på att han ägnar så mycket uppmärksamhet åt den moderna meningslösheten så tror jag att han var nära att bli överväldigad av den som ung. Men han fann en väg att gå vidare och ägnade sedan resten av livet åt att belysa den ur olika perspektiv. Han hänvisar ofta till Nietzsche ”we must pass through this nihilism in order to grasp the true nature of the values of the past.” Och: ”It is a measure of ones strength of will to know how far one can do without a meaning of things, how far one can bear to live in a meaningless world: for then one will organize part of it.”

Vad återstår i det existentiella vakuum som den moderna världen ger oss? Det som återstår, enligt både Evola och Nietzsche, är att vara sig själv, att leva efter sin egen lag som sätts av den egna naturen. Evola vänder sig mot vad han anser vara en överdriven tendens hos Nietzsche att reducera allt till en fråga om fysiologi. Det finns dock vissa passager hos Nietzsche som har en annan ton. Han skriver exempelvis om ”det som inte säger jag, utan som är jag”. Evolas tolkning av Niezsche leder till en filosofi som överensstämmer med traditionella läror. Det är inte det fysiska egot som han syftar på, utan vad Upanishaderna kallar atman. Bland bilderna som handlar om oxen är nr 8 tom. Allt är glömt och övervunnet. Det är alltså i vedisk, zen-buddhistisk eller mäster Eckharts anda man ska förstå följande ord från Nietzsche: ”Become yourself: an injunction adressed only to a few and which to an even smaller number appears redundant.”

Person och individ

Vad innebär det att vara sig själv? Begreppet individ är abstrakt och kvantitativt, på samma sätt som begreppet atom. Den moderna dekadensen har enligt Evola sin början i förstörelsen och kollapsen av de tidigare organiska och hierarkiska strukturerna. De har ersatts av en likformig massa av atomiserade individer. Det är individualismen som har lett till massamhället. Den har sin början redan under renässansen.
Ursprungligen stod ”persona” för en mask som bars av antikens skådespelare. Masken stod för något typiskt, icke individuellt, framför allt när något gudomligt gestaltades. Som person betraktad är en människa skild från det som bara är individuellt. En person har en form och är sig själv. En traditionell civilisation är organiserad utifrån personen vilket leder till en värld av kvalitet och en äkta mångfald baserad på olika typer.

Hur är det med den moderna ”personligheten”? Vi vill ju så gärna vara unika. Evola citerar, kanske lite förvånande, en marxistisk filosof med gillande. György Lukács lade märke till följande: ”The present day practice of overestimating and exaggerating the importance of creative subjectivity actually betrays the weakness and poverty of the writers individuality. They distinguish themselves merely by ”eccentricity”, either spontaneous, or painstakingly cultivated; their worldview is at such a low level that any attempt they make to go beyond subjective immediacy threatens to leave their ”personality” completely flat. The more that this is the case, the more weight is placed on pure, immediate subjektivity, which sometimes is in fact identified with literary talent.”. Lukács talar om moderna konstnärer, men läget är ännu värre bland medias kändisar. Det här får mig också att tänka på något en feminist sade till mig för ett tag sedan. Hon påstod att det är bra för kreativiteten med könsneutral uppfostran av barn. När jag frågade efter bevis fick jag inget svar. Jag tror att hennes, och många andras, syn på kreativitet är färgad av kulten av individualiteten. Men självupptagen excentricitet är inte ett uttryck för skaparkraft och fåfänga har inget med att vara sig själv i den mening som har diskuterats här att göra.

Apoliteia

I traditionell mening finns det ingen stat idag. Det enda som existerar är ett administrativt system med små politiker som inte representerar något annat än finansiella och industriella intressen och som försöker köpa väljarnas gunst med olika mutor. Om det skulle framträda en ledare värd namnet så skulle han antagligen inte få många anhängare, eftersom de atomiserade massorna är helt inriktade på att skaffa sig materiella fördelar. En ledare som inte prostituerar sig och försöker muta dem materiellt kommer ingenstans. I den miljön föreslår Evola en attityd av apoliteia. Det finns inga idéer, motiv eller mål som är värda ”the pledge of ones own true being.” En tigerryttare kan engagera sig politiskt, men i den här miljön kan han lika gärna bli en börshaj, ägna sig åt vetenskap, vapenhandel eller slavhandel. Här tror jag emellertid att provokatören Evola tittar fram. Han vill så gärna vara antiborgerlig att han ibland går till överdrift. Han har ju hänvisat till zen och håller den vediska traditionen högt, men jag skulle bli förvånad om en zenmästare eller yogamästare skulle hävda att det är helt likgiltigt vad man sysslar med, ens i en materialistisk och dekadent civilisation som det moderna väst. Men Evolas poäng är att apoliteia är en inre distans och obundenhet till det här samhället och dess värderingar. Jag anser inte att läget är så hopplöst som Evola målar det. Men han upplevde ju hur Europa slets sönder av två världskrig, vilket måste ha påverkat honom på ett liknande sätt som det påverkade vad vi dissidenter idag ofta kallar ”den självhatande vänstern”.

Återupptäckten av de högre värdena

Nietzsche drömde om en omvärdering av alla värden. Evola anknyter till den tanken och observerar att det är den borgerliga världen som håller på att upplösas. Det är alltså inte samma sak som den traditionella världen som upplöstes tidigare av den borgerliga världen. Under 1800-talet fanns ett tabu och en intolerans mot allt som rörde sexualiteten. Det uppstod då en förvrängning av betydelsen av ordet dygd (virtus). Virtus stod under antiken och fram till renässansen för en kraft hos själen, en viril kvalité, eller makt. Men senare blev betydelsen sexuell. Evola nämner och förkastar föreställningar som förekom under den borgerligt puritanska eran om att en man förlorar sin ära om han blir bedragen av sin fru. Eller att en kvinna förlorar sin ära om hon blir våldtagen. Idag stöter vi för övrigt på liknande synsätt hos immigranter från tredje världen. Det är en historisk ironi att arvtagarna till den antiborgerliga vänstern idag till varje pris försvarar minoriteter som har värderingar som är mer bourgeoisie än den postmoderna majoritetsbefolkningens.

Enligt Evola är det här exempel på att en äldre och mer äkta syn på etiken har förorenats av en överdriven puritansk fixering vid sexualiteten. Men om vi tänker på den äldre meningen av dygd, där det handlar om själens kraft, så finns en högre moral med värden som sanning, rättvisa, lojalitet, mod, heder och självbehärskning. I nietzscheansk anda menar Evola att vi kan återupptäcka de äldre värdenas verkliga mening när de genom nihilismen har renats från bourgeoisiens föroreningar.

Jag avlutar inlägget med en sång: ”Mahabharata Of The Soul” av Changes och Andrew King.

”Riding the back of the tiger,
On a rope stretched across the abyss.
Kshatriya of the shadows, warrior of the mist.”

Källor

Réné Guénon ”The symbolism of the cross”
Julius Evola ”Ride the Tiger”

Generellt sett går det nog inte att komma ifrån att musiken är nihilistisk och att den är ett symptom på ett kulturellt sönderfall. Faktum är att ett band som exempelvis KMFDM verkar medvetna om den saken och gör det till en slags lekfull konst.

”Nihilistic mystics
Apostolic Alcoholics
Messianic Manics
Cataclysmic and Prolific

In the age of super-boredom
Hype and mediocrity
Celebrate relentlessness
Menace to society.”

Sån musik var värdefull för mig, framför allt när jag var yngre. Den gav uttryck för tomrummet och kaoset som verkade ha erövrat världen. En del kanske känner igen sig själva i musiken, men åtminstone för mig var det snarare den moderna världen i avklädd form som jag såg. Jag har aldrig varit överens med den. Under ganska lång tid såg jag inget alternativ till den själsdöda och förljugna omgivningen, som fick sitt uttryck i musik från Frontline Assembly, KMFDM, Ministry och Skinny Puppy mfl. Det var en obehaglig upplevelse. Jag kan tänka mig att den kan driva en och en annan till vansinne. Samtidigt kan liknande musik ge uttryck för en krigaranda, som kan väcka en motståndsvilja mot den moderna flatheten. Jag tänker exempelvis på Laibach och Raubtier. Det kan vara positivt, förutsatt att man inte först har låtit sig bli galen av miljön.

Ministry- NWO (1992) ”Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up…”

Jag lyssnar fortfarande på sån musik, men inte alls lika mycket och numera är jag ganska kritisk. Från en traditionalistisk ståndpunkt har jag svårt att se något bra försvar för den. Om man sätter form över formlöshet och ordning över kaos, så hamnar man snarare i folkmusik, klassisk musik, och ännu bättre, i sakral musik.

Neofolk har en hel del verkligt positiva saker att bidra med. Changes tillhör de bästa inom sin genre, enligt min åsikt. Många av de tidiga neofolkbanden har en bakgrund inom industrial men började sedan utvecklas i en annan riktning. Ibland talar man om ”postindustrial music”, men just Changes är ett äldre band. De började spela innan industrial uppstod.
(lyssna gärna på texten):

Eric Harris och Dylan Klebold planerade sitt dåd i månader. Men varje dag gick de till skolan. De måste ha hållit skenet uppe inför sina klasskompisar och lärare under den tiden. När tiden sedan var inne sköt de ihjäl 12 skolkamrater, en lärare och skadade 21 andra och begick sedan självmord. De hade också placerat bomber på skolan, som dock inte detonerade. Annars hade dödstalet varit betydligt högre, ca 500 är en siffra som har nämnts. Hur kan två tonåringar planera och genomföra något sådant? Jag har inget svar på den frågan. Händelsen är känd som massakern på Columbine Highschool den 20:e april 1999.

I Andy Norwickis roman gör huvudpersonen, Tony Meander, en pilgrimsresa till Columbine samma tid under året, alltså den 20:e april. Där träffar han några andra pilgrimer. Det finns alltså folk som är vördnadsfulla inför dådet. Inte bara i romanen, utan i verkligheten. I romanen träffas en grupp likasinnade under ledning av en nietzscheansk hippie som förkunnar att Eric Harris och Dylan Klebold var ett slags övermänniskor som försökte bereda vägen för en ny värld, som ska komma senare.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men Tony Meander ställer sedan till med ett eget Columbine. Han ser sig själv som en hämnande övermänniska. Men jag tycker snarare att han är en riktig förlorare. Han är fylld av ett mörkt hat, alltså ressentiment, som han aldrig har lyckats övervinna. Det framgår att han har varit utsatt för grova förödmjukelser och mobbning som ung. Liknande saker har sagts om de två gärningsmännen i Columbine 1999. Men Tony Meander är en vuxen man, han är över 30 år, men finner ett sätt att komma åt sina gamla plågoandar från tonåren, istället för att helt enkelt släppa taget och lämna det bakom sig, vilket hade varit den mogna vägen.

Man kan dra paralleller mellan Fightclub och The Columbine pilgrim. I båda berättelserna har vi män som inte tillåts vara män och som revolterar mot flatheten i det moderna samhället. Man kan också jämföra med Taxi Driver, eller kanske Falling Down som behandlar liknande teman. I Taxi Driver lyckas faktiskt huvudpersonen bli en hjälte, mot alla odds.

Carl Gustav Jung talar om att psyket kastar en slags skugga, som består av de drivkrafter som inte accepteras av samhället. Vi tenderar att vara omedvetna om skuggan, men den finns ändå där. I Star Wars finns en scen där Luke Skywalker klättrar ner i en grotta där han möter Darth Vader. De slåss med varandra och Luke lyckas hugga huvudet av sin motståndare med sin ljussabel. Det visar sig att det avhuggna huvudet är Lukes eget huvud. Den scenen illustrerar Jungs teori om skuggan, som George Lucas kände väl. Efter att Luke har besegrat sin skugga, blir den en integrerad del av hans karaktär och han växer i styrka och mognad. Vi behöver inte fler dårar i den här tiden och på den här platsen, men fler modiga och mogna män vore inte dumt.

Huvudpersonen i The Columbine Pilgrim misslyckas i samma strid. Han övervinner aldrig de obehagliga händelserna och hatet från tonåren och blir därför aldrig en vuxen man. Till slut låter han istället sina infantila våldsfantasier bli verklighet.

Jag håller med James O´Meara på Counter Currents som menar att boken behandlar teman som folk som befinner sig på högerkanten behöver brottas med. Han uttrycker saken utmärkt: ”There are many like the Pilgrim in or attracted to the ”rightist” milieu, and Norwicki gives us some insight into where they came from, what makes them failures to be avoided at all costs, and how we can learn not to become them ourselves. It makes a fine addition to that small, wholly admirable genre: the literature of the Outsiders.” (min kursivering)

”The Columbine Pilgrim” är utmärkt skriven. Men jag är glad att den var kort, för jag avskydde att läsa den. Men missförstå mig inte: det är en mycket läsvärd bok, som är väl värd att brottas med. Den lämpar sig för läsning en riktigt mörk natt, för den som vill undersöka vad som döljer sig där, ungefär som i en bok av Edgar Allen Poe. Men den blir extra otäck av att den ligger så nära verkliga händelser av ett så makabert slag som skolskjutningar och massmord.

Kan bla köpas här: The Columbine Pilgrim

Andy Norwicki har också gjort en video:

Relaterat:

Oskorei: Going Postal

Dikten nedan är skriven av Nicole Blackman, som är en poet och konstnär från New York city. Jag ser den är en slags spegel för vår tid som visar en verklighet som få eller inga sk ”experter” har förmått urskilja. Den kom ett par år innan dådet, men orsakade naturligtvis inte händelsen. Jag tycker den känns mycket aktuell, och både dikten och det tragiska dådet passar in i temat ”i världen där Gud är död”:

All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don’t have anything
Anything we want anyway…
We used to hate people
Now we just make fun of them
It’s more effective that way
We don’t live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let’s admit America gets the celebrities we deserve
Let’s stop saying ”Don’t quote me” because if no one quotes you
You probably haven’t said a thing worth saying
We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit
We fear that pop-culture is the only culture we’re ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V.
Stop caring about Hollywood
But we’re addicted to the things we hate
We don’t run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you
The only reason you’re still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we’re not broke we’re broken
We’re so poor we can’t even pay attention
So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you’re terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let’s stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let’s stop this and start over
Let’s go out – let’s keep going
This is your life – this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside
Quit whining you haven’t done anything wrong because frankly
You haven’t done much of anything
Someone’s writing down your mistakes
Someone’s documenting your downfall