Ibland snurrar jag bara runt på nätet i jakt på ny musik. Ny för mig alltså, om den är gjord nyligen eller inte spelar ingen roll. Omnia är ett band som beskriver sig självt som mer än ett band. De ger uttryck för en hel livsfilosofi förankrad i den keltiska traditionen och musiken och sången handlar om ekologisk medvetenhet, andlighet, frihet och personligt ansvar. De står alltså för, eller ligger nära, en traditionell uppfattning om livet. Naturvänner, som exempelvis sympatiserar med Pentti Linkola, kan nog uppskatta följande sång: ”I don´t speak human”. Där säger en varg och en korp vad de tycker om den moderna världen och moderna människor:
Och den vilda jakten, i keltisk version. I nordisk version kallas den vilda jakten Oskorei:
When all the world has gone to sleep
The hunters to the forest creep
From out ‘the wild wood comes the call:
”The hunt is life … the hunt is all …”
An ancient forest beckons me
To run skyclad amongst the trees
My lusty spear, it cannot wait
The gentle deer to penetrate
Cernunnos, Lord of Beasts, he grunts:
”Come join us for the Wylde Hunt! …”
Musiken som jag ibland skriver om på bloggen, alltså industrial, EBM och liknande har egentligen ingenting med traditionalism, paleokonservatism, paleolibertarianism, nationalism eller identitarism att göra. Den tenderar snarare att ge uttryck för motsatsen till vad jag anser att mina andra intressen handlar om. Åtmistone på ytan. Den uttrycker kaos och degenerering, medan jag egentligen efterlyser ordning och värdighet. Om exempelvis Paul Gottfried, vars böcker jag har hänvisat till flera gånger, skulle läsa den här bloggen, gissar jag att han skulle tycka att oväsendet som jag kallar musik rimmar illa med vad han står för. Men Paul Gottfried tillhör en äldre generation och världen förändras snabbt i vår tid. Det här är musiken från min ungdom, som fortfarande hänger med, även om jag också lyssnar på exempelvis klassisk musik numera. Det går att se den som ett uttryck för en aktiv nihilism, som driver frånvaron av alla värden till sin spets och som därigenom pekar bortom nihilismen. För det går inte att driva nihilismen längre än till sin absoluta ytterlighet. Därefter övergår den till något annat.
Även den som tycker illa om musiken kan tycka att den är intressant som ett symtom, för det finns ingen liknande musik från någon annan tid eller plats. Den hänger alltså intimt samman med vår tid och uttrycker en aspekt av den. Men vilken aspekt är det?
Vi lever i ett samhälle som åtminstone för en del av oss känns oerhört platt och innehållslöst. Våra politiska ledare är lika flata som tidsandan. Det finns inga ideal och bröstet verkar vara en bortdomnad del av kroppen på en stor de av befolkningen. Så här skrev den danska filosofen Sören Kirkegaard om en tid utan passion (jag hittar inte citatet på svenska):
”The ressentiment which is establishing itself is the process of levelling, and while a passionate age storms ahead setting up new things and tearing down old, razing and demolishing as it goes, a reflective and passionless age does exactly the contrary: it hinders and stifles all action; it levels. Levelling is a silent, mathematical, and abstract occupation which shuns upheavals. … If the jewel which every one desired to possess lay far out on a frozen lake where the ice was very thin, watched over by the danger of death, while, closer in, the ice was perfectly safe, then in a passionate age the crowds would applaud the courage of the man who ventured out, they would tremble for him and with him in the danger of his decisive action, they would grieve over him if he were drowned, they would make a god of him if he secured the prize. But in an age without passion, in a reflective age, it would be otherwise. People would think each other clever in agreeing that it was unreasonable and not even worth while to venture so far out. And in this way they would transform daring and enthusiasm into a feat of skill, so as ‘to do something, for something must be done.’
”
För en del av oss är en sådan tid, alltså vår tid, kvävande. Den stora utmaningen är då att härda ut med tristessen och inte bli alltför frustrerad av att energierna som pulserar i kroppen eller bröstet har svårt att finna ett utlopp. Frustrationen som uppstår av den andefattiga miljön kan nog lätt leda till självdestruktivitet och kanske kan vara en bidragande orsak till att inte så få ungdomar begår självmord, knarkar sönder sig, eller förstör sig själva på andra sätt. Det är i den miljön som musik som Combichrist har uppstått. Det kan vara en befriande känsla att lyssna på sån musik på kvällen när man lever som ett får under dagarna.
Det är lätt gjort att bli ”fucked up” när man är uppvuxen efter den sexuella revolutionen. Den har, enligt min erfarenhet, bland annat lett till en iskallt hjärtlös och ständigt gränsöverskridande sexkonsumism som är allt annat än harmonisk och som skapar människor som det inte går att lita på.
Combichirst är inte politiska, åtminstone inte ideologiskt politiska, såvitt jag vet. Deras avsky riktas inte mot någon särskild grupp i samhället, utan snarare mot allt och alla. ”This is my rifle” är dock, åtminstone i mina ögon, ett tydligt långfinger riktad mot det terapeutiskt vadderade dagissamhället.
Som avslutning väljer jag ”I want your blood” från ”Today we are all demons”. Vill du inte vara en demon? Distansera dig i så fall från tidsandan:
Ibland nämner jag det andliga livet på bloggen. Men vad är det egentligen? När jag var yngre tyckte jag att allt som hade med andlighet att göra verkade flummigt, men samtidigt hade jag en inre drivkraft som ville finna ett utlopp. Det gjorde mig kluven under en period. I miljön där jag levde verkade det finnas två möjligheter: kristendom eller new age. Men den kristendom som jag såg tedde sig urvattnad och ganska livlös. Det verkade som att det enda de kristna hade att komma med var dogmer som de inte ens tog på allvar själva längre. De hade även sentimentala sånger och social välgörenhet. Det sistnämnda är förvisso sympatiskt men skiljer dem inte från sekulära välgörenhetsorganisationer. Och new age? Nej, kristaller, aliens och medier var inte heller vad jag letade efter.
Det var när jag började studera Réne Guénon och Julius Evola som saker och ting föll på plats intellektuellt sett. De lyckas förena filosofisk stringens med en vidsynt metafysisk vision som på en gång är tolerant och samtidigt strikt. Det finns ingen låt-gå-mentalitet hos dem och de stryker inte läsaren medhårs.
Termen ”New age” kan nog stå för många saker. Men åtminstone delar av den faller nog under vad Julius Evola kallar neospiritualism, eller, med Spenglers terminologi, ”den andra religiositeten”. Typiskt för new age, det ligger ju i namnet, är föreställningen att vi närmar oss en ny tidsålder. Det kanske vi gör, vad vet jag? Jag kan tycka att det är trevligt med glada optimister, men det krävs mer än påstådda förändrade energinivåer eller välvilliga aliens för att jag ska tro att framtiden är ljus. Att vi står inför stora förändringar betvivlar jag inte, men då tänker jag på jordnära saker som ekonomi och social upplösning. Så i den mån vi står inför en ny tid förväntar jag mig snarare en mörkare fas av epoken vi befinner oss i, åtminstone det närmaste decenniet. På lite längre sikt är jag mer optimistisk, men jag tror inte att en ny guldålder väntar oss om hörnet. Vi har ju exempelvis bäddat för stora etniska och religiösa konflikter genom massinvandringen.
Enligt René Gúenon slöt 1800-talspositivismen människan från det som är ovan henne. Men genom inflytandet från den nya psykologin med sin psykoanalys av det undermedvetna och psykedeliska droger mm öppnades hon lite senare för det som är under henne, det vill säga kaos. När new agare talar om kontakt med andra intelligenser, det kan vara aliens eller änglar, så kan man tycka att det låter fånigt. Det har jag alltid gjort. Antagligen för att jag är präglad av en rationell miljö. Men för ett vetenskapligt inriktat sinne är det samtidigt harmlöst. En mer oroväckande tanke är att det moderna samhället har öppnat sig för inflytande av en infernalisk art. Jag skriver ju om industriell musik ibland. Där kommer ofta kaotiska och mörka tendenser till uttryck:
Men vad är då andlighet? Réne Guénon är en renodlad metafysiker. Den stora fördelen är att han lyckas sätta ord på subtila ting med i det närmaste matematisk precision. När jag först stötte på hans tänkande var jag van vid att nästan automatiskt avfärda alla teorier som var öppna för en andlig verklighet som flum. Men det kunde jag inte göra med honom. Samtidigt är risken med Guénon att allt bara förblir teorier. För min del var det mötet med autentisk yoga som gav nyckeln som jag behövde.
Det finns en berättelse om en modern man som åkte till Japan för att diskutera buddhism med en zen-munk. Jag minns inte vem det var, men jag tror att det är en verklig händelse. Han hade studerat buddhismen noggrant innan han åkte dit och kunde redogöra för filosofin i detalj. Men munken ville inte diskutera teorier, utan svarade på alla frågor från mannen med ett enda ord: uppmärksamhet. Mannen blev frustrerad och försökte få en mer utförlig redogörelse, men fick samma korta svar: uppmärksamhet.
Autentisk yoga är likadan. Det handlar om att utveckla sin klarhet och koncentrationsförmåga, alltså att vara vaken. Sångaren i videon ovan, som har tatuerat Übermench på bröstet, har fallit allt djupare ned i ett mörkt hål efter att ha knarkat för mycket. Han verkar inte ens vara säker på om han är en man eller en kvinna längre. Yoga leder enligt min erfarenhet i motsatt riktning: från mörker, kaos och ångest till klarhet och vakenhet. Tillvägagångssättet är experimentellt och osentimentalt: du gör övningarna för att de har en effekt på dig. Annars är det bättre att lägga tiden på något annat.
Det är alltså Evola och Guénon som har fått mig att upptäcka det andliga livets möjlighet i teorin. Men det andliga livet, som jag förstår saken, handlar inte om teorier eller mytologier, utan om en enda sak: uppmärksamhet.
Världen håller på att förändras i snabb takt. Vi har de sk BRIC-länderna vars inflytande växer snabbt, samtidigt som USA får allt svårare att hävda sig. Som ett exempel kan nämnas att Indien inte bara köper olja från Iran, trots embargot. De har dessutom slutat använda dollar för inköpen. Istället använder de guld. Vi har en ingrodd vana att se USA och kanske Storbritannien som föregångsländer. Men jag tror att de befinner sig i snabb tillbakagång nu. Det är nog bara en tidsfråga innan USA, av ekonomiska skäl, måste börja avveckla sina hundratals militärbaser som de har utanför sitt lands gänser.
Under det kalla kriget dominerades världen av två poler: USA och Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens fall har vi haft en dominerande pol. Men nu talar mycket för att USA inte klarar av att vara ensam herre på täppan längre. Samtidigt som världen förändras snabbt behöver vi nya idéer som bättre överensstämmer med den nya situationen. Det kan då vara intressant att ta del av den politiska teori som kallas eurasianism. Den ryska tänkaren Alexander Dugin har förnyat den teorin . Eurasien är alltså den sammanhängande landmassan som består av Europa och Asien och har ca 73% av världens befolkning. Eurasianismen förespråkar ett samarbete mellan folken som bebor den eurasiska landmassan, medan atlantism står för befrämjandet av ett nära militärt, politiskt och ekonomiskt samarbete med USA och Storbritannien.
Eurasianismen ser den västliga spirituella och materiella koloniseringen av resten av mänskligheten som ett negativt fenomén. Många kan nog sympatisera med den värderingen om vi tänker på Hollywood, Coca-Cola och Macdonalds som exempel på den västliga kulturen och de ständiga krigen i oljerika länder som exempel på strävan efter materiell dominans. Det västliga systemet bygger, enligt eurasianismen, på sekulariseringen av den västliga kristendomen, vilket har gett värden som individualism, egoism och konsumism.
Eurasianismen anknyter till kritiken mot den anglo-saxiska världen, eller ”Väst”, som utvecklades av den konservativa revolutionen i Tyskland och som senare har vidareutvecklats av den europeiska nya högern. Det leder till att eurasianismen tar avstånd från ”Väst”, men har en neutral syn på det kontinentala Europa, som, om den politiska viljan växer fram, kan integreras i det eurasiska projektet.
En global stat?
Nationalstaten håller idag på att transformeras till en global stat. Det är i linje med den utvecklingen som svenska politiker vill ha öppna gränser. Om man tänker att det finns en enhetlig mänsklighet som består av individer och där etniska, kulturella och religiösa skillnader mellan olika folk och gränserna mellan dem bara är sociala konstruktioner så har man börjat förstå hur de tänker. De vill rekonstruera världen så att den stämmer med deras ideologi, som alltså har universella anspråk. Om framtiden skulle vara likadan som nutiden, fast med mer av samma sak, så skulle vi få ett globalt system med ett enhetligt administrativt och ekonomiskt system. Men den globaliseringen innebär att ett västligt, anglo-saxiskt eller amerikanskt, system, dominerar hela världen. Jag tycker dock att mycket talar för att framtiden inte kommer bestå av mer av samma sak.
Den eurasiska idén är en global strategi som accepterar globaliseringens realitet, men som ger ett annat scenario som inte är unipolärt och där vi alltså slipper vara underkastade ett enhetligt administrativt system, där mycket få skulle känna sig hemma, eller en global regering. Istället förespråkar den flera globala zoner, eller poler. Det finns inget skäl att Indien eller Kina ska bli kopior av USA, eller tvärtom. Till skillnad från den nuvarande globaliseringen som kommer från Väst har eurasianismen inte en färdig formel för hur ett samhälle ska se ut som de vill tvinga på alla andra.
Det finns inget universellt mönster för hur ett samhälle ska utvecklas. Pluraliteten av olika samhällen och kulturer motsvaras av en pluralitet av olika geografiska landskap som Jorden frambringar. Det geografiska rummet har en mycket stark inverkan på olika folks kultur och nationella historia. Varje folk som utvecklas på en given geografisk plats utvecklar sin egen nationella, etiska, juridiska, lingvistiska, rituella, ekonomiska och politiska form. Platsen där ett folk eller en stat finns förutbestämmer i hög grad vägen och meningen med dess utveckling. Det går inte att separera historien från de rumsliga förhållandena. Analysen av en civilisation kan alltså inte bara ses längs en tidsaxel, utan även placeringen i det geografiska rummet är viktig: Öst, Väst, stäpp, berg, hav etc.
Försvarare av den nuvarande versionen av globalisering vill gärna ge sken av att det inte finns något alternativ till det atlantiska paradigmet. Exempelvis skrev den amerikanska neokonservativa tänkaren Francis Fukuyama om historiens slut. Det skulle betyda att ett system dominerar hela världen. Det skulle alltså bara finnas en pol. Eurasianismen förespråkar istället en verkligt pluralistisk värld med många poler. Den är därför öppen för en framtid som inte är präglad av amerikanska värden som konsumism, egoism och att alla verksamheter i samhället är underordnade ekonomin.
Den Gamla och den Nya Världen
Istället för att tala om eurasianism och atlantism skulle man kunna tala om den Gamla och den Nya världen. Den Gamla världen består av nationer, stater, olika etniska grupper, kulturer och religioner som är kopplade till varandra historiskt och geografiskt. Den är ofta en motståndare till den Nya Världen, alltså den amerikanska kontinenten som upptäcktes av européerna och som blev grunden för en ny civilisation präglad av modernism. Dualismen mellan den Gamla Världen och den Nya världen kan uttryckas som kultur mot civilisation (i Spenglers mening), organiskt mot artificiellt eller historiskt mot tekniskt.
Mina sympatier ligger helt hos den Gamla världen. Inte för att den är perfekt, det finns inga utopier annat än i fantasin, utan för att den är levande. Jag är inte fientlig mot det amerikanska folket, men systemet som har utvecklats i USA, framför allt efter 60-talet, och som man försöker tvinga in hela världen i har jag alltid upplevt som livlöst och själsdött som en maskin. Där finns ingen skönhet och ingen strävan mot några högre värden, utan allt handlar om ytlig underhållning och konsumtion. Personlig heder och lojalitet värdesätts inte och ett förljuget nyspråk genomsyrar hela projektet. Det är en ordning som snarare är skapad för robotar än för människor av kött och blod. Det är dessutom det amerikanska systemets tjänare som har öppnat våra gränser, samtidigt som man angriper olika länder i mellanöstern, vilket skapar flyktingströmmar som går hit.
När jag såg att Roland Poirer Martinsson skulle vara med i nästa tillställning som anordnas av Tryckfrihetssällskapet blev jag positivt förvånad eftersom jag uppfattar honom som en del av etablissemanget i Sverige. Vad nu då? Har en av dem plötsligt fått en ryggrad? tänkte jag.
Tryckfrihetssällskapet har låtit kritiker av invandringspolitiken komma till tals och då är det förvånande att en person från etablissemanget medverkar hos dem. Enligt propagandan är ju all kritik mot invandringspolitiken ett uttryck för ”främlingsfientlighet” och ”hat”, som vi alla vet. Den här gången skulle mötet dock handla om något helt annat. Men eftersom sällskapet har haft en kritisk diskussion om invandringspolitiken tidigare drog sig herr Martinsson ur igen. Så här skrev en av hans kollegor på twitter: ”Däremot deltar vi inte i arrangemang ordnade av rättshaveristiska rasistorganisationer.” Det var Markus Uvell som svarade så på en fråga om Timbro tar avstånd från yttrandefriheten. Så fungerar en demokratur: formellt kan yttrandefriheten finnas kvar, men den som vågar ifrågasätta heliga kor blir utfryst och mobbad utan att argumenten som förs fram tas på allvar. Den heligaste kon är invandringspolitiken. Och den skulle aldrig överleva en fri debatt. Det här visar återigen att Tryckfrihetssällskapet verkligen behövs.
Den som undrar hur kulturvänstern har kunnat bli så dominerande i den svenska ”debatten” fick nu saken illustrerad för sig. Den borgerliga högern har backat för vänstern sedan 60-talet, på samma sätt som Roland Poirer Martinson genast backade när han utsattes för påtryckningar. Den ständiga reträtten inför vänsterns anstormning är en del av förklaringen till att vi har en moderat statsminister som har samma åsikter som Gudrun Schyman i många frågor. Det avslöjar också en mentalitet som gör att det verkar osannolikt att konservativa politiker av det borgerliga slaget någonsin kommer att få makten över samhället. Eller förresten är väl Reinfeldt vad som går för ”konservativ” i en tid då orden har tömts på sin mening och hållningslösheten har blivit norm.
De borgerligt konservativa är för ängsliga över sina karriärer, sina pengar och vad journalister tycker om dem för att de ska kunna stå för något intressant. Ängsligheten gör dem för flata och lättmanipulerade för att jag ska kunna tro att de kommer att göra någon verklig skillnad igen. Det enda de kan få fram är en Reinfeldt, som enligt egen utsago ogillar Sverige och inte anser att vårt land står för något som är värt att bevara . Det är konservatism på orwellskt nyspråk. Men jag tycker allt tyder på att de har förtunnat sitt budskap så till den milda grad, på grund av oärlighet från toppen och brist på ryggrad hos resten, att de kommer fortsätta sin mentala reträtt tills de helt försvinner från den politiska kartan eftersom det inte längre går att se någon skillnad mellan dem och vänstern. Eller det har kanske redan hänt för länge sedan?
Vänster och höger
Sedan länge tänker vi oss att det finns två sidor i politiken. Vi har vänster och höger. Men är det verkligen två sidor? Exempelvis hyllar vänstern mångkultur och massiv invandring, men det gör högern också. Hur man kan kalla sig ”konservativ” samtidigt som man stöder att den svenska befolkningen byts ut i snabb takt är svårt att förstå. Men jag antar att saken framför allt handlar om pengar för de borgerligt konservativa. De är intresserade av att försvara vissa ekonomiska intressen och bryr sig av allt att döma inte om det svenska folket eller den svenska kulturen.
Från ”marknaden” får vi United Colors of Benetton och från politikerna till höger och vänster får vi samma sak. Vänster och höger är två sidor av samma mynt. Den verkliga striden i vår tid står mellan etablissemanget och folket. Det ser vi inte bara i Sverige, utan överallt i Europa. Dels visar det sig genom stora demonstrationer i olika länder som framför allt riktar sig mot bankmaffians plundringståg. Dels visar det sig genom att alltfler stöder ”högerpopulistiska” partier som riktar sig mot en svekfull politisk elit som har förrått sina folk och sin civilisation. Ungern tillhör avantgardet i den här striden. De har gått längst i att försöka återta kontrollen över sina banker och sitt land. Om Eurokraterna bara kunde skulle de nog gärna ge ungrarna en ny dos av 1956. Men än så länge har de inte samma makt som sina kollegor i det gamla Sovjetunionen.
”Högern” tjänar kortsiktigt (de tänker bara kortsiktigt) på att stora massor av arbetskraft strömmar in i västvärlden eftersom lönerna kan hållas i schack då det finns gott om arbetskraft. Det är tydligt i USA där lönerna för vanligt folk har stagnerat sedan 90-talet samtidigt som landets gränser har hållits öppna för immigranter. För bankmaffian och direktörer i industrin ser utvecklingen helt annorlunda ut. Den amerikanska trendanalytikern Gerald Celente har sagt att skillnaden mellan en arbetare och en direktör låg på 1:20 när han började arbeta som en ung man. Idag ligger det på ca 1:500. För vänsterpolitiker innebär massinvandringen att de får många röster från bidragsberoende immigranter. Kalaset betalas av svenska skattebetalare.
Det nya Sverige
Vilket samhälle håller då höger+vänsteretablissemanget på att skapa? Om vi tänker som vuxna människor, det vill säga låter bli att hamna i disneyfierade utopiska drömmerier, så verkar det troligt att vi får samma typ av samhälle som man kan se i Sydamerika. Där finns ofta en liten superrik oligarki som har kontrollen över landet. Medlemmarna av eliten tar helikoptern till kontoret på morgonen. Välbeväpnade gäng härjar om makten på gatorna som eliten flyger över. Folket är splittrat och därför kan oligarkerna härska. I Sverige splittras folket genom mångkulturen och massinvandringen, vilket gör att penningstinna oligarker lättare kan härska över dem i framtiden.
Fast det verkar inte osannolikt att hela projektet kommer att leda till socialt kaos och inbördeskrigsliknande situationer. Redan på 90-talet skrev Hans Magnus Enzensberger om ”det lågintensiva inbördeskriget” som på senare tid har blivit allt tydligare i exempelvis Malmö. Så den kortsiktiga girigheten hos plutokrater och deras politiker till vänster och höger kommer kanske att slå tillbaka mot dem själva med full kraft rätt som det är. Paul Weston, från British Freedom Party, hoppas få se nya Nürnbergrättegångar där förrädare ställs inför rätta för sina brott. Det kanske är en trend för framtiden?
Musik från olika subkulturer, som Black Metal och Industrial, har sina poänger. Ibland kan de lyfta fram teman från det nordiska eller europeiska förflutna. Det finns gott om metalband som sjunger om vikingar, men det finns också såna som reciterar texter från Dantes Gudomliga komedi . Industrial avspeglar ofta den moderna inre öknen utan skygglappar eller terapeutiskt vadd. Men den tenderar också, just därför, att ge uttryck för kaos och galenskap, vilket är en följd av den själsdöda miljön som den är sprungen ur.
Generellt sett går det nog inte att komma ifrån att musiken är nihilistisk och att den är ett symptom på ett kulturellt sönderfall. Faktum är att ett band som exempelvis KMFDM verkar medvetna om den saken och gör det till en slags lekfull konst.
”Nihilistic mystics
Apostolic Alcoholics
Messianic Manics
Cataclysmic and Prolific
In the age of super-boredom
Hype and mediocrity
Celebrate relentlessness
Menace to society.”
Sån musik var värdefull för mig, framför allt när jag var yngre. Den gav uttryck för tomrummet och kaoset som verkade ha erövrat världen. En del kanske känner igen sig själva i musiken, men åtminstone för mig var det snarare den moderna världen i avklädd form som jag såg. Jag har aldrig varit överens med den. Under ganska lång tid såg jag inget alternativ till den själsdöda och förljugna omgivningen, som fick sitt uttryck i musik från Frontline Assembly, KMFDM, Ministry och Skinny Puppy mfl. Det var en obehaglig upplevelse. Jag kan tänka mig att den kan driva en och en annan till vansinne. Samtidigt kan liknande musik ge uttryck för en krigaranda, som kan väcka en motståndsvilja mot den moderna flatheten. Jag tänker exempelvis på Laibach och Raubtier. Det kan vara positivt, förutsatt att man inte först har låtit sig bli galen av miljön.
Ministry- NWO (1992) ”Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up…”
Jag lyssnar fortfarande på sån musik, men inte alls lika mycket och numera är jag ganska kritisk. Från en traditionalistisk ståndpunkt har jag svårt att se något bra försvar för den. Om man sätter form över formlöshet och ordning över kaos, så hamnar man snarare i folkmusik, klassisk musik, och ännu bättre, i sakral musik.
Neofolk har en hel del verkligt positiva saker att bidra med. Changes tillhör de bästa inom sin genre, enligt min åsikt. Många av de tidiga neofolkbanden har en bakgrund inom industrial men började sedan utvecklas i en annan riktning. Ibland talar man om ”postindustrial music”, men just Changes är ett äldre band. De började spela innan industrial uppstod.
(lyssna gärna på texten):
Någon gång har jag besökt en eller annan modebloggerska för att se vad allt liv kring dem handlar om. Men det tar max en halv minut för mig att bli uttråkad. Det är en värld som jag inte alls förstår mig på. Men nu måste jag bekänna att jag har fastnat för en av dem: Hanna Widerstedt. Hennes prylar struntar jag i, men hon är en fascinerande tjej. Mitt första intryck var att hon verkade vara ett fullständigt pucko. Men samtidigt var hon så överdrivet vulgär att jag ägnade en stund åt att kolla på hennes filmer och läsa hennes blogg. Det fick mig att omvärdera det första intrycket. Hon håller fast vid att det inte är en parodi, men jag tror inte på henne.
En sak som får mig att skratta är att jag känner igen typen som hon låtsas vara. Det var inte länge sedan jag träffade en person som talade på ett liknande sätt och var lika självupptagen som Hanna Widerstedt. Det var inte en trevlig bekantskap, men så här i efterhand är det roligt att känna igen typen. En annan sak som ytterligare ökar underhållningsvärdet är att de flesta av hennes läsare verkar ta henne helt på allvar och hatar henne. Hon drabbas av mängder av sk ”näthat”, men har inte låtit sig stoppas av det. Jag undrar vad det är med hennes läsare? Har de ingen självdistans? Visst, de flesta är nog tonåringar, men ändå.
Hon lyckas driva med allt och alla. Hon driver med självupptagna moderna konsumenter, särskilt de som har gott om pengar. Men hon driver samtidigt med vänsterfolk utan självdistans som verkar se rött av att hon har fobi mot fattiga människor.
Hanna Widerstedt är de svenska modebloggarnas svar på Michel Houellebecq. Ok, det lät kanske lite väl pretentiöst och tungt, men det är ändå min association. Hon driver med sexfixering genom att driva saken till sin spets och exempelvis göra en video som heter ”Jag vill bara knulla” och vifta med dildos och dansa lite poledance. Hon driver med svenska män genom att göra en video som heter ”jag hatar svenska män” där hon klagar över att de inte har öst pengar över henne. Italienare är bättre, en av dem köpte en flaska champagne för 25000$ till henne, tror jag hon sa. Sist men inte minst tror jag att hon driver med sig själv.
Jag misstänker att det är en intelligent och modig ung tös. När jag såg allt ont blod hon lyckas väcka blev jag nästan orolig för hennes välbefinnande.
Bland hennes musikvideos i listan ”ängest” fann jag bland annat låten ”Dirty” från Harsh Generation, av Grendel. Är 90-talisterna en ”harsh generation”? Här är en annan låt från Harsh Generation:
”harsh generation, we’ll tear
your world apart
sign of the times, this is
the coming of a new kind
harsh generation, we’ll tear
your world apart
this is the rise, this is
the coming of a new kind ”
I Dagens Nyheter skriver Hans Rosling om att världen har förändrats:
”Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.” [här]
Som ansvarsfull medborgare gör jag som han säger och sprider informationen. Jag har hört siffrorna tidigare, men var skeptisk först, eftersom jag såg dem på en okänd blogg. Jag är visserligen mycket skeptisk mot gammelmedia också, men har inget skäl att tro att Rosling vill föra oss bakom ljuset med de här siffrorna. Han talar om olika framsteg, tex att medellivslängden i Vietnam numera ligger på 75 år. Föreställningen att det finns någon slags linjär utveckling i världen, där exempelvis Sverige ligger före de andra och att andra länder kommer att likna Sverige mer i framtiden tror jag inte alls på. Det är en svensk sossemyt. Men man kan förstås tala om framsteg i enskilda frågor.
Siffrorna för den muslimska världen är intressanta. Jag tror att trycket från det hållet kommer att avta så småningom. En del överdriver nog faran från det hållet. De verkar tro att muslimerna kommer erövra Europa genom att föda många barn. Vi får andra problem av massinvandringen, men att Europa kommer att erövras verkar osannolikt. Däremot verkar det inte osannolikt att vi får stora inre spänningar, kanske av ett liknande slag som vi hade förr mellan katoliker och protestanter.
I Afrika förökar man sig dock fortfarande i snabb takt:
”Det kvarstår ett desperat behov av mer tillgång till familjeplanering på landsbygden i Afrikas fattigaste länder, där det fortfarande föds mer än 5 barn per kvinna. Men de stora barnkullarna bland den fattigaste miljarden kompenseras sen två årtionden helt av att det bland flera miljarder i Asien och Europa föds färre än 2 barn per kvinna. ”
Här håller jag inte alls med Rosling. Det är ett stort problem för oss om afrikanerna fortsätter att föröka sig så snabbt. Verkligheten ser för tillfället ut så här: Afrika är för afrikanerna, arabvärlden är för araberna, Kina är för kineserna, Indien för indierna, Japan för japanerna etc. De har ingen massinvandring. Det är bara Västvärlden som är för alla. Så om afrikanerna förökar sig snabbt så kommer delar av överskottsbefolkningen hit. Rosling tycker kanske det är jättefint att vi blir berikade av många afrikaner, men runtom i Europa blir vanligt folk som lever i den mångkulturella och mångetniska verkligheten allt tröttare på effekterna av massinvandringen. Det är journalister och politiker som hyllar mångkulturen från säkert avstånd i sina till största delen vita enklaver.
Frågan är varför bara Västvärlden (och inte minst Sverige) är för alla, medan Afrika är för afrikaner, Kina för kinser etc? Att det flyttar in miljontals han-kinser i Tibet ses inte som en berikande erfarenhet för tibetanerna. Av något skäl gäller inte samma logik för Sverige, Europa eller USA. Det verkar ligga någon slags rasism bakom, kombinerad med en romantisk bild av människor från tredje världen. De dåliga vita människorna ska sona sina synder genom att bytas ut mot ädla människor från södern.
Rosling talar om bistånd. Jag är inte insatt i den frågan, men om det verkligen fungerar så har jag inget emot att Sverige hjälper fattiga länder. Men det ska vara på plats. Pengarna som spenderas i Sverige på flyktingar som ofta har mycket svårt, eller verkar vara ointresserade av att bli en del av det svenska samhället skulle ha räckt till väldigt mycket mer om de hade använts i länderna som flyktingarna kommer från.
Vi behöver ingen arbetskraft, ungdomsarbetslösheten ligger på ca 20%. Hypotesen att vi kommer att behöva extra arbetskraft i framtiden är just en obevisad hypotes. Den är lika trovärdig som en väderprognos som handlar om vädret om 10 år. Jag tycker snarare det mesta tyder på att vi befinner oss i början av en global ekonomisk depression, där vi kommer att ha hög arbetslöshet under lång tid framöver.
Det är inte lätt att hitta den fakta som utlovas i Ullenhags artikel i Dagens Nyheter där han hävdar att han ska möta sina kritiker med fakta. Jag vet inte hur andra reagerar, men jag läser det som ett stycke komik av den högre klassen. Att parodiera makten har nog varit en populär sport i alla tider, men i dagens Sverige är maktens talesmän själva livs levande tragikomiska parodier. Därför räcker det med att citera dem.
Ord som ”extremister”, ”rasistiska hemsidor” och ”främlingsfientlighet”, tyder inte på en tolerant inställning till de som inte tycker som Ullenhag. Ändå lyckas han använda alla tre orden i inledningen samtidigt som han efterfrågar tolerans…
Därefter fortsätter han stapla floskler och epitet på varandra: ”extremism”, bla, bla, ”främlingsfientlightet”, bla bla. Att man kan bli integrationsminister utan att veta vad ”fakta” betyder säger mycket om tillståndet i landet. Nedvärderande epitet är inte fakta, Eric! Jag tyckte också grundskolan var tråkig, men det var inte för att det var svårt att förstå vad lärarna sade.
Här kommer en riktig ullenhagare: ”Ett vanligt påstående från de främlingsfientliga är att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är trams.” Att kalla kritiker av invandringspolitiken för ”främlingsfientliga” innebär att man diskvalificerar deras argument innan de ens har yttrats. Han lyckas alltså demonstrera att vi inte kan ifrågasätta invandringspolitiken utan att bli demoniserade i en mening där han hävdar att påståendet att saken inte kan diskuteras är trams. Ullenhag för dubbelpratet till nya höjder!
Sedan följer några ”myter”: ”Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land. ” Den här påstådda myten avfärdar han med sina privata åsikter. Han tycker att folk med utländsk bakgrund kan bli svenskar och han anser att mångfald är positivt. Men det visste vi ju redan. Integrationsministern lägger återigen fram sina åsikter som om de vore fakta. Och om någon ifrågasätter hans åsikter så är de ”extremister”, ”främlingsfientliga” etc.
Nästa påstådda myt: ”De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.” Här svamlar han på ett sätt som får mig att undra om han är nykter. Jag antar att han försöker prata bort saken. Han skulle ju tala om flyktingar, men skriver istället om ”skyddsbehövande i övrigt”. Han försöker alltså efter förmåga blanda bort korten.
Nästa myt: ”Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.”Påståendet bygger nog på statistik som visar hur snabbt den muslimska befolkningen växer i Sverige. Men det berörs inte av Ullenhag som säger att Sverige ska vara sekulärt. Men frågan är vad de snabbt växande minoriteterna tycker. Det finns helt klart potential för konflikter framöver. Varför ska en troende muslim välja något som människor skapat, alltså en sekulär demokrati, när han kan välja en annan ordning som kommer från Gud?
Jag hoppar över ett par myter och kommer till följande: ”Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof. ” Han hänvisar till statistik som inte handlar om invandringspolitiken utan om invandrare. Om någon frågar mig: ”Vad tycker du om invandrare?”, så skulle jag antagligen spontant svara något ganska positivt. Om någon skulle fråga mig: ”Hur väl anser du att invandringspolitiken fungerar?”, skulle jag svara: ”En katastrof”. Åtminstone om jag vore anonym. Annars blir jag ju anklagad för att vara en ”hatare”, ”främlingsfientlig” etc. Men Ullenhag förstår alltså inte skillnaden mellan ”invandrare” och ”invandringspolitik”.
Slutsatser:
Eric Ullenhag är i stort behov av kompetensutveckling. 1) Han förstår inte skillnaden mellan nedvärderande epitet och argument. 2) Han förstår inte skillnaden mellan åsikter och fakta. 3) Han tror att tolerans betyder att man tycker likadant som honom. De som inte tycker som honom avfärdas som intoleranta, vilket är intolerant av Ullenhag. 4) Han förstår inte skillnaden mellan ”invandrare” och ”invandringspolitik”. 5) Integrationsministern verkar inte kunna ge en tydlig definition av vad en flykting är.
”Debatten” för tankarna till ett samtal med en automatisk telefonsvarare:
Likhet inför lagen är en princip som jag inte ifrågasätter. De nuvarande makthavarna verkar dock inte tycka att jämlikhet i den meningen är så viktig. De har ju sina skyddade grupper i form av olika minoriteter som särbehandlas på olika sätt. Jag har inte undersökt saken närmare juridiskt sett, men har fått bilden av att om exempelvis 5 svenskar angriper en invandrare, samtidigt som de skriker ”jävla blatte”, så är det ett hatbrott som bedöms vara extra allvarligt. Men om 5 invandrare angriper en etnisk svensk, samtidigt som de skriker ”jävla svenne”, så är det inte ett hatbrott, och bedöms därför inte vara lika allvarligt. Jag är inte säker på om detta stämmer. Hur är egentligen lagstiftningen? Och hur används den i praktiken? Frågan kan vara mycket aktuell eftersom en 44-åring blev ihjälslagen av ett gäng i Ludvika i helgen. Polisens signalemente säger att gärningsmännen var mörkhyade. Om offret var ljushyat vet jag inte ännu.
Det är hursomhelst som om makthavarna använder invandrare och andra skyddade grupper som ett slags mänskliga sköldar. De tar in en väldig massa människor utifrån, vilket naturligtvis leder till missnöje bland människor som är etablerade i landet. Missnöjet är helt förutsägbart. Människor skulle reagera med missnöje i vilket annat land eller i vilken annan världsdel somhelst mot en sådan politik. Politikerna skapar alltså en förutsägbar reaktion och använder sedan reaktionen för att ställa sig själva i god dager. Invandrarna är dels politikernas sköldar och dels en distraktion som gör att vi inte ser allt annat fuffens som pågår bakom kulisserna lika tydligt. Istället låses ”debatten” i ett polariserat och korkat tillstånd: ”Kritiserar ni oss? Mordiska rasister! Ni är som Breivik och Adolf Hitler!” Infantilt och idiotiskt. Men så är det i länder som befinner sig på nedgång. Jag tror att samhällen alltid ruttnar från ovan. Feghet, lögner och hyckleri tränger sig in i toppen och sprider sig därifrån vidare ut i samhällskroppen, tills läget blir så illa att den korrupta eliten antingen störtas eller samhället går under.
Det finns kleptokrater som köper politiker, något som vare sig politiker eller kleptokrater vill att vi ska veta. En del kleptokrater verkar vara så mäktiga att de kan skriva om lagarna efter eget gottfinnande. Jag har inte så bra koll på Sverige, men i USA finns det mycket kritik mot Wall Street och bankirer som går ut på att lagstiftningsprocessen i landet är ordentligt korrumperad och att lagarna skrivs om till Wall Streets fördel, om och om igen. Exempelvis togs Glass-Steagal act bort i slutet av 90-talet vilket öppnade upp för krisen som vi befinner oss i nu. Det senaste fallet är MF Global, där skojarna stal pengar från sina kunders konton. Fallet tyder på att pengar inte alls är säkra i globala institutioner eftersom ägarna kan stjäla pengarna från kundernas konton, utan att ställas inför rätta för stölden (de kallar säkert stölden för något annat på nyspråk). Det ska inte finnas en global kleptokrati som är ovan lagen. En stöld är en stöld. Här vill jag alltså ha mer jämlikhet.
Den egalitära mentaliteten är en annan sak. Alla människor är inte likadana. Vemsomhelst kan inte bli en stor konstnär, eftersom det inte bara kräver hårt arbete, det kräver även begåvning. En framgångsrik affärsman måste vanligen både arbeta hårt och vara smart(alla affärsmän är förstås inte kleptokrater). Samma sak gäller musik, vetenskap, språk och idrott. En del kan lära sig ett helt främmande språk ganska snabbt. För andra tar det mycket lång tid, kanske mer än en livstid. Vissa kan ha svårt för matematik, men är mycket begåvade hantverkare och tvärtom. Att tala om medfödd begåvning är dock fortfarande tabu i det egalitärt inriktade Sverige. Men det har inte bara stöd i vardagliga observationer, även vetenskapen har ett tydligt svar, som bekräftar vad vi kan se med våra egna ögon (alltså att människor är olika):
”In general, mainstream ”legitimate” social scientists accept the fact that genes play a role in a variety of human characteristics, such as IQ, aggressiveness, criminality, depression, anxiety, altruism, and risk-taking, to name but a few. Much of the evidence has been known for years because of wide-ranging research with identical twins reared together compared to those reared apart. What these studies show, without serious doubt, is that many human characteristics are the product, in considerable measure, of heredity.”(1)
Professor Byron M. Roth talar utifrån en amerikansk kontext. I Sverige verkar forskningen som han hänvisar till fortfarande vara en nyhet som man helst inte vill låtsas om. Här rasar 60-talsvänsterns strid mot verkligheten med extra stark fanatisk glöd. Den som ifrågasätter de egalitära dogmerna gör lämpligen så anonymt. Men i verkligheten är alltså människor olika. Föreställningen att vemsomhelst kan bli vadsomhelst tror jag bara är förvirrande, inte minst för ungdomar. Därför skulle jag exempelvis vilja se en mindre egalitärt inriktad skola som tar vara på människors olikheter istället för att försöka stöpa alla i samma form. Skolan är en bra början, men egalitarismen ligger som en kvävande våt filt över hela samhället och skapar i bästa fall en medioker atmosfär, fast i mitt tycke är den inte ens medioker längre. Den är idiotisk.
Skillanderna som jag nämnde nu var bara individuella, vilket inte upplevs som lika kontroversiellt som skillnader mellan olika grupper. Det får jag återkomma till någon annan dag. ”The Perils of diversity” verkar vara en kraftfull bredsida mot föreställningarna som håller på att sänka landet. Fast jag har bara läst början än så länge.
(1) ”The Perils of diversity”, sidan 12, av Byron M. Roth