Wodinaz beskrev nyligen hur människosynen har vänts uppochned inom humaniora det sista århundradet. En liknande invertering av den traditionella ordningen kan man se inom många områden: estetiskt lyfter man fram saker som ofta är fula eller bizarra och inte så sällan rent perversa, istället för att lyfta fram det sköna. Brottslingar påstås vara offer som man ska tycka synd om, medan brottslingarnas offer glöms bort. Man har gett upp tanken på sanningen. Den är ju krävande och uppfordrande, medan det är bekvämare för en njutningslysten hedonist att anta att allting är relativt. Då slipper man ta ställning och kan fokusera på det viktiga: att konsumera och para sig. Det sistnämnda bör dock ske med skydd, eftersom barn är krävande.
Det ressentimentsfyllda angreppet på den västerländska civilisationen har bland annat sin bakgrund i kolonialismen. Då var det européer med gott självförtroende som gav sig ut i världen och byggde kolonier på olika håll. Men den världen finns inte längre. Idag är det inte vi som koloniserar länder utanför Europa. Istället är det utomeuropéer som koloniserar oss, medan européerna, tyngda av skuldkänslor och med förlorat självförtroende, stoiskt bär sitt ok; eller som till och med jublar över att den påstått ondskefulla europeiska civilisationen, som vi är arvtagare till, är på tillbakagång. Undrar vad våra barn och barnbarn kommer att tycka? Vi skaffar ju trots allt ett och ett annat barn. Kommer de vara tacksamma över att vi gav upp, modfällda och tyngda av skuldkänslor? Eller kommer de förbanna oss för vår feghet och undfallenhet?
Ressentiment är en känsla av fientlighet mot det som man identifierar som orsaken till sin frustration. Det är en tilldelning av skuld för frustrationen. Bakom finns en känsla av svaghet eller underlägsenhet och kanske avund mot det som man uppfattar som orsaken till frustrationen. Det leder till att man uppreser värderingar och föreställningar som angriper eller förnekar det som man uppfattar som orsaken till det onda.
Det är lätt att se att framför allt vita heterosexuella män under ganska lång tid, i varje fall sedan 60-talet, har varit favoritobjektet för ressentiment från feminister och annat vänsterfolk. De har upprest ideologier som paradoxalt nog förnekar att vi finns samtidigt som vi påstås vara orsaken till världens ondska. Om bara vi försvinner så blir allt bra. Det är ett exempel på vad Nietzsche kallade för ressentiment och som är ett uttryck för ett slavuppror inom moralen. Han skriver utförligt om det fenomenet i ”Om moralens ursprung”.
Nu har den ressentimentsdrivna 60-talsvänstern dock målat in sig i ett hörn av torftighet och idioti. De har visserligen till och med den moderata statsministern på sin sida. Men i grund och botten har de ingenting annat än negativitet att komma med: den riktas mot vita män, Sverige, svenskar, svenskhet, Europa (civilisationen, inte EU) och européer. Bland deras idéer finns ingen heder eller lojalitet. Där finns ingen skönhet eller storhet. De orkar inte ens tro att det finns en sanning som det är värt att försöka urskilja. Istället har de upphöjt sina känslor till en slags politisk religion som inte får ifrågasättas.
Vi har den västerländska civilisationen, eftersom den nuvarande ”eliten” har givit upp om den. Det kan förstås vara frustrerande att vara marginaliserad och omgiven av människor som är indoktrinerade av postmarxism och postmodern relativism. Jag ser det som en prövning. Alla upplever frustration, men det gäller att inte låta den ta över som den gjorde för vänstern på 60-talet och tyskarna på 30-talet. Vänstern skyller sin frustration på vita heterosexuella män och har byggt upp en ideologi kring den frustrationen. Tyskarna skyllde sin frustration på judarna och byggde upp en ideologi kring den frustrationen.
Min förhoppning är att vi ska sikta högre än så för framtiden.
Elmer Pendell var befolkningsexpert och professor i sociologi. En av hans böcker, som har blivit en klassiker inom sitt område, har den aktuella titeln ”Why Civilizations Self-destruct”. Den har nyligen översatts till svenska med titeln ”Civilisationernas självmord”.
Det har funnits många civilisationer genom människornas historia: Egypten vid Nilen; vid Eufrat och Tigris paraderade de sumeriska, babyloniska, assyriska och kaldeiska civilisationerna förbi. Kinas civilisationer verkar ha varit varit rytmiska i sina uppgångar och fall, på samma sätt som civilisationerna i den bördiga halvmånen. Mayaindianerna verkar dock bara ha haft en blomstring för att sedan slockna. Civilisationernas rytmiska natur är fascinerande. Varför slocknar de?
Några teorier om civilisationernas självmord
Elmer Pendell tar upp några teorier om varför civilsationerna går under. En teori som har förts fram av W.C. Lowdermilk går ut på att civilisationer dör då deras jordbruk förstörs . Då erosion för bort jordmånen eller slammar igen vattentillgångarna, hamnar samhällsordningen till slut i ett desperat trångmål. Det hände exempelvis i det gamla Mesopotamien.
En annan teori som framförts av Brooks Adams är att civilisationer går under på grund av en ökande centralisering av makten. När makten är utspridd får felaktiga beslut endast lokala effekter, medan ett felaktigt beslut på riksnivå kan utgöra en fara för hela samhället. Pendell nämner inte massinvandringen, vilket antagligen beror på att hans bok är från mitten av 70-talet. Men att gränserna öppnats är ett exempel på ett politiskt beslut som inte bara har fattats för en nation, utan för hela västvärlden, från USA till Europa och Australien. Vad kommer den politiken få för följder på lite längre sikt?
I ”Family and civilization” hävdar dr. Zimmerman att civilisationens förfall är ett resultat av familjens upplösning. Män, fruar, söner och döttrar blir så oberoende av varandra och samtidigt så fjärmade från varandra i sina intressen, att familjen bryts sönder och med den civilisationen.
Dr. Joseph Unwin pekar i ”Sex and Culture” på en positiv korrelation mellan prestationer och sexuell avhållsamhet. Då en civilisation ger upp sin sexuella disciplin förlorar den sin energi och dess bedrifter minskar. Samhällenas bedrifter är, enligt Unwin, proportionella ”mot den grad av återhållsamhet de har fått uthärda.” Unwin ser monogami som en sorts sexuell återhållsamhet och anser det vara det enda alternativet till den slumpmässiga sexuella promiskuitet som har varit rådande hos många primitiva stammar. Civilisationens fall ser ut så här, enligt Unwin: Efter att den har blivit framgångsrik blir den alltmer sexuellt tillåtande och förlorar på så vis sitt sammanhang, sin drivkraft och sitt syfte.
Allt detta för tankarna till Oswald Spengler som liknade civilisationen vid en organism och jämförde dess stadier vid årstidernas gång. Under våren är den organiserad kring jordbruket. Då den har nått fram till sin höst är den till stor del inriktad på industriproduktion och byggande av jättelika kulturella tomrum som kallas världsstäder. Sedan kommer vintern och den går under.
Civilisationernas självmord, enligt Elmer Pendell
Hjärncellerna är lika ärftliga som andra celler; de uppstår inte ur tomma intet. Enligt Elmer Pendell är orsaken till civilisationens uppgång en ökning av förmågan att lösa problem. Han menar att istiderna var viktiga läromästare för våra förfäder. ”Istiderna var hårda lärare som ständigt ställde frågor på liv och död. Var en stam för långt norrut? Hade dess medlemmar passande skydd för vintern? … Ur arvshygienisk synvinkel, höjde det ogästvänliga klimatet intelligensnivån hos de överlevande tillräckligt mycket för att bana väg för civilisationen.” (s. 70) Det är alltså det obarmhärtiga naturliga urvalet som gör att den problemlösande förmågan når en sådan nivå att civilisationen blir möjlig.
Men ökningen av intelligensen avtar senare därför att civilisationen betonar samarbete och skyddar människor utan åtskillnad. Man behöver inte längre karaktärsfasthet och intelligens för att överleva.
De vars tankeförmåga är trög brukar ha högre födelsetal än de klyftigaste medlemmarna av samhället. När den darwinistiska utgallringen upphör i civilisationen blir de förras avkomma mer talrik än de senares. Detta leder till en nedgång i den genomsnittliga intelligensen. Civilisationen kan dock fortsätta att utvecklas långt efter att intelligensen har börjat sjunka. Det beror på att civilisationen har ackumulerat metoder och sätt att leva som fortsätter att fungera ett tag. Även om en allt mindre del av befolkningen är intelligent och kreativ så blir deras uppfinningar ändå imponerande. Den tidsmässiga eftersläpningen mellan att intelligensen tynar av och civilisationens förfall döljer hur beroende civilisationen är av mänsklig intelligens. Den yttre glansen lyckas för en tid dölja den inre rötan, men så småningom faller bygget samman.
Pendells teori motsäger inte nödvändigtvis de andra teorierna som diskuteras, utan kompletterar dem med ett biologiskt perspektiv: ”Det krävs bättre än genomsnittliga hjärnor för att förstå sambandet mellan att bränna ner en snårskog i Ohio och att öka höjden på en flodfördämning i New Orleans.” (s. 97)
För närvarande skaffar västerlänningar för få barn och försöker kompensera det ekonomiskt med invandring av andra folkslag. Men ur Pendells perspektiv kan man fråga sig vilken nivå invandrarna håller när det gäller den problemlösande förmågan? I mellanöstern och norra afrika har det tidigare funnits imponerande civilisationer, men de gick ju under på grund av processen som Pendell beskriver.
Finns det något man kan göra för att hejda fördumningsprocessen? Tvångssteriliseringar har dåligt rykte och få skulle nog stödja en sådan politik i dagens Sverige. Men det finns andra möjligheter. I Singapore infördes exempelvis ett eugeniskt program på 80-talet, där universitetsutbildade kvinnor gavs ekonomiska och sociala incitament för att gifta sig.
Relaterat:
Dr. Phil. Helmuth Nyborg – IQ, immigration and Europe’s future (klick)
Det är populärt bland dem som har gjort den nya klassens föreställningar till sina egna att påstå att allt som tillhör den äldre ordningen bara är sociala konstruktioner. Den äldre ordningen vilar dock på en grund som sträcker sig årtusenden bakåt i tiden, medan den nya klassen bara har byråkratiska och ideologiska konstruktioner som har några decennier på nacken att stödja sig på. En av deras ideologiska konstruktioner bygger på begreppet ”mänskligheten”. Deras användning av det begreppet menar jag är något nytt, åtminstone när det används som grund för till exempel invandringspolitiken.
Låt oss börja med att slå fast att det inte finns något sådant som ”mänskligheten” i sinnesvärlden. Då vi stiftar bekantskap med exempelvis en norrman så klassificerar vi honom spontant som just en norrman. Vanligen är det inte så att vi förnekar att norrmannen även är en människa, men då vi hör honom tala blir det uppenbart för oss att det är just en norrman som vi har att göra med, inte bara en egenskapslös människa. Om vi träffar en svart afrikan behöver vi inte höra honom tala, utan vi ser genast att det är en afrikan vi har att göra med. Om vi växlar några ord med honom så kan vi finna ut mer exakt varifrån han kommer. Men vi tenderar att vara mycket känsligare för skillnader i närmiljön än för skillnader som har betydelse i någon annan del av världen. Vi svenskar är medvetna om skillnader mellan exempelvis smålänningar och sörmlänningar, medan man kan höra folk säga att alla sydostasiater ser ut och låter likadant. Fast många moderna svenskar har rest mycket och har då blivit medvetna om de lokala särarterna även i andra delar av världen.
Även om vi mentalt förstår att norrmän inte bara är norrmän, utan att de även är individer så tenderar vi ändå att emotionellt bedöma människor efter deras grupp. Någon som har positiva erfarenheter av norrmän tänker kanske ”Vad trevligt, en norrman!”, medan den som har negativa erfarenheter, eller som har hört negativa saker om norrmän, tenderar att vara försiktig, misstänksam eller rent fientlig. Man kan tycka att det är orättvist att bedöma människor utifrån deras grupp på det här viset. Men det är evolutionen som har gjort oss såna. I civilisationen är vi skyddade av polisen och en tolerant kultur, och kan då kosta på oss att vara öppna, men i naturtillståndet finns inget sådant skydd. Den som är oförsiktig, framför allt mot andra grupper än den egna, har sämre överlevnadschanser i en miljö där kampen om tillvaron är hård. Och det har den av allt att döma varit under större delen av människornas historia.
I sinnenas värld kan vi alltså både se och höra skillnader mellan olika grupper av människor. Däremot finns det ingen som varken har sett eller hört ”människan” eller ”mänskligheten”, eftersom det rör sig om abstraktioner. De som försvarar det sentimentalt laddade begreppet ”mänskligheten” vill dock att vi ska se abstraktionen som verkligare än det vi upplever med våra sinnen i den konkreta verkligheten. Till och med Mona Sahlin kan dock se och oftast höra skillnaden mellan en somalier och en etnisk svensk, en israel och en arab eller en etnisk europé och en sydostasiat etc.
Vad säger då vetenskapen om skillnaderna? Ole Jørgen Anfindsen är teknologie doktor vid Oslo Universitet och författare till boken ”Selvmordsparadigmet”. Han sammafattar forskningsläget i en intervju med Brussels Journal:
”Not only have various races and ethnic groups been subject to different selective pressures through centuries or millennia, and therefore evolved differently in terms of personality traits, general intelligence, and more, we all have an inherent tendency to identify with and prefer those with whom we are closely related, genetically speaking, i.e., our own people. This follows as a corollary of William D. Hamilton’s groundbreaking insight about gene-centric evolution (popularized in particular by Richard Dawkins in his international bestseller The Selfish Gene). While I am a great admirer of Dawkins’ unparalleled ability to popularize science, I think he has thus far failed to live up to his responsibility as one of the world’s most influential intellectuals, by hardly addressing the thorny issues and ethical dilemmas that racial and ethnic differences give rise to. Two outstanding authors who have indeed done so are Frank Salter (a political scientist) and J. Philippe Rushton (a psychologist). Interested readers are advised to look for books and articles from said authors discussing topics such as genetic interests or genetic similarity theory.”
Min slutsats är att det är ”mänskligheten” som är en social konstruktion, medan det vi ser och hör i den konkreta verkligheten är verkligare än abstraktionerna vi förväntas hylla. De olika folken har en konkret existens, till skillnad från abstraktionen ”mänskligheten”. ”Vi är alla människor” är en sentimental floskel. Vi svenskar existerar inte bara kulturellt, utan även biologiskt. Det gör även representanterna för de andra folken som vi möter i vardagen.
Ett annat sätt att se på ”rasister” än det vi är vana vid är att de är en slags barometrar som varnar för kommande stormar. Redan nu känner sig många pressade av massinvandringen trots att vi inte har några problem med den rent materiella försörjningen. Många lever i exil i sitt eget land. Men vad kommer att hända om konkurrensen om resurserna hårdnar framöver? Samma instinkter som är aktiva hos ”rasisterna” finns även i latent form hos Mona Sahlin och hennes likar. Deras ilska mot invandringskritiker tror jag kan förstås med hjälp av C.G. Jungs psykologi. Han menar att psyket kastar en skugga som vi tenderar att vara omedvetna om. Skuggan är formad av drifter och instinkter som inte accepteras av samhället. ”De godas” vrede och hat kommer av att de inte känner sig själva. Det är bekvämare och skänker psykisk lindring för dem att projicera mörkret de bär i sin egen själ på andra.
”Mänskligheten” är ett begrepp som används av internationalister för att konstruera en ny verklighet och en ny människa. Men det jag vill säga så här på nationaldagen är alltså att vi svenskar existerar, medan den nya världen och människan som är en dröm som närts av den utopiska vänstern är just en utopi. Det är min övertygelse att försöken att förverkliga utopin kommer att få samma resultat som alla andra utopiska projekt, dvs det kommer att leda till en dystopi. En realiserbar politik måste vara förankrad i verkligheten, inte i rosaskimmrande önskedrömmar.
Vi som kallar oss svenskar har funnits länge genetiskt och kulturellt. De politiska organisationsformerna förändras snabbare än kulturen; vi hade exempelvis en kristen kultur under ett millenium. Den förändrades naturligtvis under den tiden, men hade åtminstone en konstant utöver den genetiska grunden, alltså just att den var kristen (Bibeln mm).
Kulturen förändras i sin tur snabbare än den genetiska grunden som folket är ett uttryck för. Vi finns fortfarande kvar, men om vi kommer att fortsätta existera är en annan sak.
Man kan också hålla isär kultur och religion; det bör man kanske göra? Då kan man se att kulturen förändras snabbare än religionen, historiskt sett.
”Varför begår civilisationer självmord?” är en aktuell fråga som jag tänker behandla någon dag framöver ur ett evolutionärt perspektiv.
Tomislav Sunic har valt en provocerande titel för sin bok: ”Against democracy and equality”. Ett av bokens viktigaste budskap är att politiska aktivister måste inse hur viktig den kulturella hegemonin är. Idéer styr världen och politiska handlingar följer i deras kölvatten.
I sitt läsvärda förord påpekar Alain de Benoist att titeln nog är vald just för att provocera och han hävdar att den europeiska nya högern aldrig har försvarat positioner som är fientliga mot demokrati och jämlikhet, men att den är kritisk mot egalitarismen och att den har belyst den liberala demokratins brister. Egalitarismen försöker föra in jämlikhet där det inte finns någon plats för den. Alla individer har exempelvis inte samma begåvning eller samma talanger och lika politiska rättigheter för medborgarna i en demokrati förutsätter inte att alla medborgare är identiska. Den europeiska nya högern har alltid förkastat likhetens ideologi som försöker reducera världens mångfald till en enhetlig modell, enligt de Benoist. Idag är det det kapitalistiska systemet som försöker förvandla hela världen till en homogen marknadsplats, där individerna har reducerats till producenter och konsumenter och homo economicus är den dominerande mentaliteten. Den europeiska nya högern ska inte blandas samman med den amerikanska neokonservatismen, som är en förklädd nyliberalism som på den här punkten försvarar motsatsen till det som den europeiska nya högern står för.
Den europeiska nya högern försvarar inte despotism eller diktatur och än mindre har den försvarat totalitarism. Demokrati, där alla medborgare har samma rättigheter, är det bästa systemet för vår tid, enligt de Benoist. Men det han försvarar är inte representativ, utan participativ demokrati (även kallad organisk demokrati).
Bland de tänkare som har influerat den europeiska nya högern finns Oswald Spengler, Vilfredo Pareto och Carl Schmitt. Sunic ger dem varsitt kapitel i sin bok. Enligt Carl Schmitt håller det moderna samhället snabbt på att avpolitiseras. Men kan vi komma undan politikens grepp? Enligt Schmitt kan vi inte det. Politiken kan manifestera sig på olika sätt i olika tider, men den finns alltid där, vad vi än tycker om saken. Om en tänkt lättlurad nation, som inte längre orkar hävda sig politiskt, skriver Schmitt: ”If a people no longer possess the energy or the will to maintain itself in the sphere of politics, the latter will not thereby vanish from the world. Only a weak people will disappear.”
I Oswald Spenglers historiska morfologi är kulturerna levande och organiska entiteter som kan visa tecken på hälsa eller drabbas av sjukdomar. Varje kultur passerar genom olika cykler eller årstider. Först kommer den tidiga blomstringen, kulturens vår. Sedan följer en period av mognad, som Spengler kallar sommar och höst. Slutligen kommer en period som är frusen av självdestruktivitet och som innebär slutet för kulturen. Spengler kallar den fasen för civilisation eller vinter. Europa befinner sig nu i vintern av sitt liv. Nya former av det politiska livet har framträtt som kännetecknas av ekonomism och plutokratins dominans. Alla delar av det sociala livet reduceras till en stor ekonomisk transaktion.
Vilfredo Pareto var en sociolog och ekonom som har jämförts med Freud. Medan Freud försökte gräva fram patologiskt beteende hos till synes normala individer så försökte Pareto demaskera patologiska tendenser som ligger dolda även i de mest respektabla politiska föreställningarna och ideologierna. För Pareto finns inget trossystem och ingen ideologi som är immun mot patologiskt inflytande. Varje ideologi och varje system undergår förr eller senare en process av demytologisering. Det slutliga resultatet av den processen är en nedgång för ideologin tillsammans med eliten som har satt ideologin i praktik. Pareto har inget tillövers för progressiva illusioner: ”The world has always belonged to the stronger, and will belong to them for many years to come. Men only respect those who make themselves respected. Whoever becomes a lamb will find a wolf to eat him.” Det citatet förtydligas av följande: ”A strong man strikes only when it is absolutely necessary – and then nothing stops him. Trajan was strong but not violent; Caligula was violent but not strong.”
En av dogmerna som vi indoktrineras med av det nuvarande systemet går ut på att människan är en slags tabula rasa. Stämmer det? Nobelpristagaren Konrad Lorenz skrev följande:
”Among the factors stabilising the technocratic system belongs the doctrine of the absolute equality of all humans, in other words, the erroneous belief that the human is born as a tabula rasa, a blank tablet, a clean slate, and that his entire personal identity and personality are determined, initially, by the learning process. This doctrine, in which unfortunately many people still believe even today with nothing less than religious fervour, had its origin, as Philip Wylie shows us in his book The Magic Animal, in a misrepresentation of a famous phrase found in the American Declaration of Independence drafted by Thomas Jefferson. There it states that ”all men are created equal.”
…
As effective as the declaration was, so was also the subsequent double distortion of the phrases logic; the first incorrect deduction was that if all humans had ideal conditions for development, they would develop into ideal beings. From this incorrect deduction it was further inferred, in another logical somersault, that all humans at birth are absolutely identical.”
Tomislav Sunic visar att det finns stora likheter mellan den europeiska nya högern och några äldre tänkare som Nietzsche, Spengler, Pareto och Schmitt. Han menar att den nya högern har lyckats återupprätta en del av trovärdigheten för det konservativa intellektuella arvet och att de har utmanat vänsterns kulturella hegemoni i Europa.
Vi behöver inte längre vara lika begåvade som Konrad Lorenz för att urskilja den tilltagande idiotin som systemet ger upphov till. Det är kanske ett tecken på att tiden är mogen för andra idéer.
När ska det svenska kärringväldet krackelera? De värsta kärringarna i landet är utan tvekan män. Jag har läst Lars Holger Holms ”Helvetets förgård” nu. Några delar av den tråkade ut mig på grund av klagomål på saker som jag inte kunde relatera till. Så jag hoppade över några sidor. Men till största delen är det en mycket bra bok. Dock bör kärringar inte läsa den, eftersom de riskerar att få sin vegeterande liknöjdhet rubbad när det trygga fängelse som är det moderna Sverige avkläds och framträder i hela sin unkna förljugenhet.
Titeln, ”Helvetets förgård”, anspelar på Canto III i Dantes ”Den gudomliga komedin”. Där finns själarna som inte tar ställning, som varken är goda eller onda, mörka eller ljusa, utan bara likgiltigt grå och trista. Det moderna Sverige har ju gjort neutraliteten till en dygd. Det syns inte bara i politiken där man skor sig på andras strider, samtidigt som man räddhågat håller sig undan själv. Det syns även på städerna. Medan Tyskland blev sönderbombat under 2:a världskriget och därför kan ursäktas sina nya fula moderna städer, så har Sverige bombat sig självt för att bli av med sina levande gamla stadsbilder och ersätta dem med nya sterila och själsdödande neutrala varianter. Utvecklingen går ju framåt.
Lars Holger Holm avrättar skoningslöst den ena illusionen efter den andra. Under läsningen började jag en stund tycka att han gick för långt, att han lät som våra politiker och politruker i media vars förakt för sitt land och folk jag är så trött på. Men efter att ha läst hela boken inser jag att det inte är Holms poäng. Det är framför allt sossarnas Sverige (alla 7 varianterna av Partiet är inkluderade) som han sågar längs fotknölarna. Det är en välförtjänt sågning i mitt tycke. Under sossarnas inflytande och under deras tid vid makten har man tagit kål på Sveriges själ och lämnat oss en död maskin i arv. Resultatet syns bland annat i vår självmordsstatistik, där bara Japan ligger högre.
Det som gör den moderne svensken till en grå och trist varelse är framför allt det narkotiska trygghetsbehovet som gör att han finner sig i förmynderi och dagisfasoner. Jag håller med Holm om att vad vi behöver, för att en förändring ska vara möjlig, är fria män. Fria män vandrar genom livet med stolthet och självaktning och tar personligen ansvar för sitt och andras liv, till skillnad från indoktrinerade slavar. ”Vi måste alltså ovanpå den sedvanliga maktstrukturen bygga en ny och på verkliga förtjänster baserad hierarki, en andlig elit istället för den sklerotiska nomenklatura som i kraft av sin överlägsna förmåga att uthärda långtråkigheten blivit våra nuvarande damer och herrar…Ty, vad gäller den maskulinisering av samhället som är av nöden, så är det lätt nog att inse att de män som ännu har några av sina attribut i behåll skulle känna sig lyckligare i ett samhälle som ånyo eftersträvade kraft, mod, heder och ärlighet.” (183).
Lars Holger Holm har skrivit en klart läsvärd bok, som rekommenderas till alla som vill se sanningen i vitögat. Jag trodde att jag redan var desillusionerad av tillståndet i landet, men Holm fick min blick att klarna ytterligare.