Finns det någon lämplig musik för identitära traditionalister? Klassisk musik, folkmusik och sakral musik är de uppenbara kandidaterna. Men det finns också musik som är skapad i vår tid och som därför kan ha lättare att nå människor som är formade av nutida erfarenheter. Jag tänker då på neofolk. Flera neofolkartister har en bakgrund i industriell musik, men gick sedan vidare. En av mina favoriter är David Tibet som är något av en underjordisk gotisk legend och även en av neofolkens grand old men. Ett av hans projekt går under namnet Current 93. Men ”Bloodstreamruns” kommer från ett annat band, Nature and Organisation, där han också har varit aktiv. Texten är ett stycke lysande poesi, i mitt tycke. Den förenar en desillusionerad attityd som lätt uppstår i en modern miljö med en naiv lekfullhet, samtidigt som den kan leda tankarna till mediterande munkar i ett kloster någonstans. Om jag skulle tvingas välja min främsta favoritsång någonsin så ligger den bra till:
Här är en annan sång med David Tibet. Eftersom orden är viktiga är sången kanske inte så lättsmält, men musiken och orden bilder en slags poesi som kan vara mycket stimulerande för både känsla och fantasi om man öppnar sig för den.
Slutligen väljer jag en sång från Blood Axis senaste album. Jag tycker att kombinationen Herman Hesse och Blood Axis var mycket lyckad:
Någon dag framöver ska jag ta upp Andy Norwickis ”The Columbine pilgrim”. Den handlar om skolskjutningen i Columbine highschool 1999. Jag har ju tagit upp musikgenren industrial flera gånger på bloggen. I de fumliga och inte så sällan fega försöken att ”förklara”, eller snarare bortförklara och finna en syndabock för tragedin, försökte man bland annat skylla på datorspel och subkulturer. Det kan ju vara jobbigt att se sig själv i spegeln. Ett industrialband som blev utpekat var KMFDM. De två förövarna gillade dem. Bandet spelar också en roll i Andy Norwickis roman.
Dikten nedan är skriven av Nicole Blackman, som är en poet och konstnär från New York city. Jag ser den är en slags spegel för vår tid som visar en verklighet som få eller inga sk ”experter” har förmått urskilja. Den kom ett par år innan dådet, men orsakade naturligtvis inte händelsen. Jag tycker den känns mycket aktuell, och både dikten och det tragiska dådet passar in i temat ”i världen där Gud är död”:
All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don’t have anything
Anything we want anyway…
We used to hate people
Now we just make fun of them
It’s more effective that way
We don’t live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let’s admit America gets the celebrities we deserve
Let’s stop saying ”Don’t quote me” because if no one quotes you
You probably haven’t said a thing worth saying
We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit
We fear that pop-culture is the only culture we’re ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V.
Stop caring about Hollywood
But we’re addicted to the things we hate
We don’t run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you
The only reason you’re still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we’re not broke we’re broken
We’re so poor we can’t even pay attention
So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you’re terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let’s stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let’s stop this and start over
Let’s go out – let’s keep going
This is your life – this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside
Quit whining you haven’t done anything wrong because frankly
You haven’t done much of anything
Someone’s writing down your mistakes
Someone’s documenting your downfall
Ett band som jag har följt sedan 80-talet är Laibach. De sågs som mycket kontroversiella, bland annat för att albumet Opus Dei från 1987 hade en bild på fyra yxor som bildade ett hakkors. Samtidigt klädde de sig i uniformer och hade en militär framtoning både i musiken , i intervjuer och i musikvideor. Men yxorna kom från ett fotomontage av en tysk antinazist. Så vad sysslade de egentligen med? Tog de sig själva på allvar eller var de ironiska? frågade sig många. Den marxistiske filosofen Slavoj Zizek menade att frågan var felställd. Istället menade han att ett utmärkande drag för det senkapitalistiska systemet är cynism. Det kan inte och får inte ta sig självt på allvar. Det måste driva med sig självt och vara ironiskt.
Ironi har också sagts vara ett utmärkande drag för Generation X som är födda på 60 till 70-talet. Om Zizeks observation stämmer så har alltså Generation X internaliserat systemets ideologi och har då svårt att ta något alls på allvar. Jag tillhör själv den generationen och har därför kunnat studera den på nära håll. Min åsikt är att det stämmer mycket bra. Generation X är till stor del ett gäng ryggradslösa töntar som inte tror på någonting och som inte kan ta någonting på allvar. Men deras föräldrar är ju 40-talister, så vad kan man förvänta sig? Nåja, tillbaka till Slavoj Zizek.
För att verkligen vara subversiv inom ramarna för det senmoderna systemet ska man inte ha ironisk distans, utan istället ta systemet på större allvar än det gör självt. Zizek tror att det är en del av Laibachs strategi. Men vad är Laibach ute efter? Politiskt sett har de lyckats bli ett av de mest gåtfulla banden som jag känner till. De ser ut som högerextremister men försvaras av marxister. Musik som enkelt kan reduceras till en partsinlaga för en eller annan ideologi tenderar inte att vara särskilt intressant, så min åsikt är att tvetydigheten är en styrka för Laibach.
Vad än Laibach står för, så måste de vara mycket ångestframkallande för sinnen som är fångade av politisk korrekthet. Den som övervinner oron kan dock få ett friare sinne med friare tankar när betingningen släpper sitt grepp. En dos Laibach är alltså befriande. Följande video, med musik som är industriell men med klassiska influenser som kan föra tankarna till Wagner, kanske blir förbjuden rätt som det är. I somras brann ju stora delar av London och 2005 var det Paris som brann. Malmö brinner också då och då. Verkligheten i västeuropa blir alltmer lik en ”Prediction of Fire”, som är namnet på filmen nedan. Om vissa såg videon som en slags parodi på högerparanoia på 90-talet, så framstår saken i ett annat ljus nu. Så vad ska de liberala eliterna ta sig till? Mindre yttrandefrihet, så att vi inte kan säga att kejsaren är naken utan att bli bestraffade verkar som en sannolik trend.
Barbarians are coming
crawling from the east,
(with their) eyes wide shut and nostrils full of longing,
epic and powerful,
wild in a group,
barbarians are coming from the east.
they’ll come out of nowhere,
they’ll enter your state,
the nation of losers,
the tribe full of hate.
with knives in their pockets and bombs in their hands,
they’ll burn down your cities and your disneylands.
barbarians are coming,
heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
with third world hunger,
sex drive in their brains,
they’ll whisper your names
and scream in your face.
when they search for their space,
they’ll turn into snakes,
and you’re better off dead
if they crawl in your bed.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising into your day.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
they’ll conquer your country and make you all slaves,
they’ll burn down your houses and rave at your graves.
you’d better get ready, you’d better beware.
banging at your windows,
barbarians are here
Laibach gör också covers. En sentimental sång från slutet av 60-talet som antagligen påverkade 40-talisterna en hel del är ”Across the Universe” av the Beatles. Laibachs version ger en helt annan upplevelse än Beatles. Jag är särskilt förtjust i det vediska ”OM” på slutet. Det har en mycket manlig vibration, till skillnad från fåniga hippie versioner som har gett yoga och meditation ett oförtjänt flummigt rykte. Den vediska traditionen har ju egentligen ingenting med Flower Power eller sentimentalitet á la 1968 att göra.
En annan låt som jag gillar är ”Das spiel ist aus”. I videon ser vi några konsumenter på shoppingrunda. De ser också ut som krigsförbrytare, såsom media brukar presentera såna. Hela videon är laddad med ord och symboler som åtminstone i mina ögon blir en suggestiv uppmaning till motstånd mot globalisternas ordning.
Laibach kommer till Sverige i år. I mina ögon driver de med de liberala eliternas naziparanoia:
Del 2 av Julius Evolas bok ”Ride the Tiger” heter ”In the world where God is dead”. Där behandlar han den europeiska nihilismen och hur man kan förhålla sig till den. Bokens första upplaga kom i början av 60-talet. Vad har hänt sedan dess? Det här inlägget behandlar ett kulturellt fenomén som framträdde i början på 80 talet och som fortfarande finns med oss.
60-talet utgör i mina ögon en slags gräns där de sista rötterna som förband oss med ett större sammanhang skars av. Det gamla Europa förpassades till historien och något nytt skulle resas på ruinerna av det gamla. Det nya representerades av vad man kan kalla teknosystemet som utgör alliansen mellan vetenskap, teknik och industri. En enskild människa är som ett kugghjul i en maskin inom det systemet. Det spelar ingen roll om ett kugghjul är tillverkat i Kina, Sverige eller Irak. Kugghjulets personliga kvalitéer spelar heller ingen roll, så länge det effektivt utför sin funktion inom systemet.
Musikstilen industrial eftersträvar att ge ett autentiskt uttryck för den nya världen. ”Industrial music for industrial people” var en slogan som användes när genren var ny. Musiken tenderar att vara kompromisslös: inga eftergifter ges åt sentimentala illusioner. Industrial music är oftast lika kall och hård som teknosystemet som den avspeglar är livlöst. Några tidiga namn inom genren är Skinny Puppy, Front Line Assembly, Throbbing Gristle och NON. Till ljudet av en vinkelslip, en hammare som slår på metall, eller rent elektroniska ljud behandlas dock ofta den inre upplevelsen av den sköna nya världen. Skinny Puppy fångade ett tema som förknippas med industrial med sången ”Smothered hope” från 1984. Den handlar alltså om kvävt hopp. Sången avslutas med ett citat från Alfred Hitchcocks ”Shadow of a doubt” från 1943. Orden upprepas tre gånger: ”The world’s a hell. What does it matter what happens in it?” Om någon tycker att det låter som att en demon från en av Lovecrafts mardrömmar sjunger så är det inget att beklaga sig över. Det är som det ska vara.
Om världen är ett helvete så är sången ”Assimilate” passande poesi för den. I slutet av 80-talet var jag en desillusionerad tonåring som lyssande på industrial och upplevde då att ”Assimilate” helt enkelt handlade om verkligheten. Att assimileras av systemet framstod som en slags död; själens död.
Oil remove shred and tear radiation vapor air
it’s the fear so unclear man in motion going nowhere
in our homes stuck in the face spread the dirt to the populace
yellow journal yellow journal set the pace feel the rage
manifestations of a sort so insidious off the point
simple solution never confusion sport a gun kill a cop
crazy world of weary thought so receive me had enough
lock me up lock me up
rot and assimilate so hot to annihilate
deviation tonic mess prolonged existence innocence
is he who speaks isn’t weak wheelchair virtue so to speak
bubonic plague the truth of aids immunity avoid decay
in the trench of pestilence the bible screams announce your faith
mutterings of death to bring suffocate a newborn thing
degradation of an age venereal it’s all sensation
protect design the moral plan infallible as propaganda
completely black with no steps back
hot to assimilate we’ll rot or annihilate
agony profusely stains the inner thinking of the brain
accusations clanking chains experiments with the groans of pain
all prefer no one blames the terror in an animal’s screams
in cages our future – the answers insane
Om man upplever sången som ett autentiskt uttryck för livets realiteter i den sköna nya världen så är ett problem att den uttrycker ett slutet helvete. Det tycks inte finnas någon väg ut; inget hopp om räddning. Front Line Assembly pekar dock på en möjlig utväg i sången Unleashed: ”crashing the system”.
World domination new point of view
Hostile separation so what else is new?
Angry people everywhere fighting to be heard
Caustic fornication crippled rotting world.
High above the ground
You get a different point of view
Watching all the people succumb to a few
Fear and contamination rule with supremacy
Severed degradation feels so obscene
To Hell with humanity
The more I see the less I believe
Inundated with this hate I feel
Echoing sounds of despondency
Crashing the system
Programmed to receive
Mindless human idiots
Fall to their knees
World domination
Crashing the system
Crashing the system
Att rida tigern är såvitt jag vet okänt för artisterna inom industrial. Transcendensen som möjlighet kommer dock till uttryck i postindustrial music, alltså neofolk, vilket jag har tänkt ta upp någon dag framöver.
I början av den här videon kan du se lite av publiken.
”Vad spelar det för roll för trojanerna i det ögonblick då Ilions palats störtar samman att Aeneas kommer att grunda ett nytt rike? Hitom och bortom katastroferna kan blickarna rikta sig mot framtiden och fundera över de vägar som leder dit – men i deras virvlar härskar nuet.”
Ernst Jünger, Linjen
”Du gillar svart, va?”, frågade hon.
”Hmm, ja, det antar jag att jag gör.”, svarade jag.
Det var på ett nytt jobb, där ingen kände mig. Utan att tänka på saken hade jag varit svartklädd i flera veckor. Inte helt svartklädd, men tillräckligt för att få en kommentar om saken. Jag trodde att det svarta var en fas som jag hade lämnat bakom mig sedan länge, men hennes ord fick mig att plötsligt bli medveten om att färgen som jag tyckte tillhörde mina tonår och som följde med en bit upp i tjugoårsåldern, fortfarande är med mig. Fast numera är det inte lika demonstrativt och förhoppningsvis mindre fåfängt.
Det blev vanligt att unga människor klädde sig i svart någon gång på 70-talet. Min svarta period var i slutet av 80-talet och en bit in på 90-talet. Delvis kan det vara en trend bland många andra, utan djupare signifikans. Men är det allt? Jag tror inte det. Om man lyssnar på musiken och texterna som svartklädda människor (”depprockare” kallades det för i början av 90 talet) ofta gillar så kommer saken i ett annat ljus. Som jag ser saken är det ett uttryck för en stämning och en upplevelse av världen som fortfarande i högsta grad är med oss. Nyligen träffade jag en 19 årig släkting som precis hade har blivit student vid ett universitet. Hon är numera svartklädd och talar ungefär som jag gjorde i den åldern. Och hon lyssnar på liknande musik. Några klassiker inom genren är Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim, Bauhaus och Joy Division mfl.
”In a sea of faces, in a sea of doubt
In this cruel place your voice above the maelstrom
In the wake of this ship of fools I’m falling further down
If you can see me, Marian, reach out and take me home
…..
Gib mir wieder etwas Schönes (Give me something beautiful again)…”
Det finns nog många människor därute som upplever att något har gått fel, att världen är ur led. De kanske inte går djupare in i saken för att förstå upplevelsen. Men den finns ändå där. Upplevelsen tror jag ligger bakom att vissa känner sig hemma i stämningen som kommer till uttryck i gothic rock. Stämningen i musiken överensstämmer alltså med en upplevelse av världen. Fast man kan förstås känna igen upplevelsen utan att gilla just den musiken eller klä sig i svart. Jag ser musiken som ett symtom på en sjukdom som genomsyrar vår tid, som ofta kallas för alienation. De kulturella uttrycken som erfarenheten får inom ”gotic rock” har sina rötter i romantiken och kanske kan spåras tillbaka ända till de ursrungliga goterna. I videon ser vi åtminstone medeltida gotik, med demoner och höga spetsiga torn.
Känslan är nog oftast som starkast under tonåren, sedan verkar många vänja sig någorlunda. Eller gör de det? För min del har den aldrig lämnat mig. En tanke som jag har burit sedan brandomen är ”Hur ska jag ta mig ur det här mekaniskt själsdödande fängelset som de kallar ett ”samhälle”, men som för mig känns som en livlös maskin?” Jag har fått acceptera att det här inte är min värld, och att det är osannolikt att den under min livstid kommer att förändras på ett sådant sätt att jag kan känna mig hemma i den. Det är inte ett medvetet val, men jag kan konstatera att tanken verkar hänga samman med den svarta färgen och mörk musik. Observera att det är världen som jag upplever som mörk, inte mig själv. Det är i jämförelse med det som kommer inifrån som den ter sig mörk och galen.
”Through the cables and the underground now
The faceless breathless calls
This is babel, sensurround now
This place is death with walls
Too much contact, no more feeling
The sound around them all…”
(Det var inte min plan att skriva ett mörkt inlägg dagen innan jul. Men nu blev det visst så…)
Inatt promenerade jag till en liten sjö. En skog skymde först sikten, men plötsligt kom jag fram till en öppning mellan träden där den isiga sjön bredde ut sig för min blick. En vit dimma låg över isen och en mäktig fullmåne spred sitt magiska ljus över scenen. Trollbunden stod jag alldeles stilla, utan att längre märka kylan.
Mitt hjärta tillhör det nordiska landskapet: träden, sjöarna, bergen och vinden som blåser över skogarna, regnet som faller från molnen, stjärnorna som glimmar på himlen, månen vars sken lyser upp natten i silver, den gyllene solen som skrattar åt de små självupptagna människorna, vargen som ylar av längtan, älgen som vandrar genom skogen och ekorren som gnager på en nöt i ett träd.
Men den moderna världen är mig främmande. Den är som en livlös maskin som breder ut sig alltmer och tränger undan den levande naturen. Det besjälade; ja allt som är subtilt, förfinat, känsligt och spirituellt flyr undan den mörka stormen.
Vi naturvarelser gömmer oss i hålor och språng för att inte gå under i den syrefattiga miljön som tar en allt större plats. Men en dag kommer vi träda fram igen. Då kommer en stor vrede återställa världens balans; en vrede som likt en flammande eld har antänts av den brutala och hänsynslösa framfarten som vi har bevittnat och uthärdat.
(Inlägget bygger delvis på en äldre version från min gamla blogg.)
I helgen hade jag nöjet att träffa några personer som jag tidigare bara kände till som olika signaturer på nätet. Vi talade bland annat om musik.
Ett band som jag har följt länge är Frontline Assembly. De kom med sitt första album redan 1987, fast jag började lyssna på dem senare. De är fortfarande aktiva och ganska populära, såvitt jag vet. Musiken kan klassificeras som industrial eller EBM.
Liksom med andra konstnärliga aktiviteter säger musik mycket om tiden som den skapas i. I FLAs fall kan vi börja med att konstatera att det oftast rör sig om aggressiv musik. Och att den bygger helt på elektroniska eller industriella ljud. Jag känner inte till något liknande från någon annan tid eller plats.
Vad är det då som gör att musik som FLAs skapas i vår tid? Min tes är att vi lever i vad som mycket väl kan vara det flataste samhälle som någonsin har existerat och att det skapar en stor frustration och vrede hos vissa som känner energier pulsera genom kroppen eller som har en eld brinnande i bröstet, men som inte finner något utlopp för sin natur inom den etablerade ordningen. Det har ju talats om ”arga unga män” ända sedan 50-talet, och en del av dem finner nog att musik som den FLA sysslar med uttrycker deras frustration av att vara snärjda av en ordning som inte alls stämmer med deras inre natur. Om man lyssnar på texterna så förstärks det intrycket. De handlar ofta om en vrede och ibland ett rent hat som riskerar att slå över i vansinne och som springer från upplevelsen att samhället är hycklande, förljuget och ruttet. Texterna tillsammans med den industriella kylan som musiken uttrycker ger en upplevelse av en iskall vrede utan något hopp om räddning.
Så här låter det i ”Social enemy”:
”Join in the masses believe in what you think
This human generation creates the weakest link
No more point in trying when the end result is dying
Blow your load or self explode
I am bored with this living
As I corrode, As I implode.”
Det finns en arkeofuturistisk potential hos FLA, som dock inte slår ut i full blom. Musiken ger nog inte bara mig en futuristisk känsla och upplevelsen som kommer till uttryck i texten kan jag relatera till, den fångar något av upplevelsen som jag hade som arg ung man på 90-talet. Nu är jag dock inte lika ung längre och jag har inte imploderat och riskerar nog inte att göra det heller. Men jag gillar fortfarande FLA. Det som saknas i texten är en positiv lösning på problemet att leva i en oinspirerande tid som kan vara den svagaste länken, efter vilken livet på planeten riskerar att ta slut. Det går att förstå varför vissa imploderar, men det är inte en nödvändig eller önskvärd utgång av situationen. Sångerna finner inte möjligheten att återknyta till förlorade värden som lojalitet, mod och spiritualitet.
När jag var en arg ung man på 90-talet så var ”Plasticity” en favoritlåt en tid. Där får vi bland annat höra följande:
”The laws of nature
The laws of man
This volatile paradox will never stand
The laws of nature
The laws of man
This volatile paradox will never stand.”
De orden kan förstås tolkas på olika sätt, men kan ge en känsla av att det bara är en tidsfråga innan den onaturliga ordning som vi lever inom faller. Den strider mot tingens natur på så många sätt: man kan göra människan fåraktig en period, men det förändrar inte hennes biologiska eller själsliga natur. Förr eller senare faller den påtvingade masken av henne.
Hur kan den som känner sig hemma i FLAs musik och texter hantera sin situation? Att nöja sig med att utmåla sig själv som ett offer som behöver räddas kan möjligen tilltala vissa, men är naturligtvis uteslutet för någon som har högerradikala ideal. Ett mer givande förhållningssätt är att ta situationen som en utmaning och ett äventyr. Du har kanske en krigares hjärta och plågas av frånvaron av mod och lojalitet? Eller har du en konstnärs receptiva själ som plågas av frånvaron av skönhet? Du kanske helt enkelt är en ärlig människa som vredgas av alla lögner? Det kan finnas många saker som gör att den personliga ekvationen inte går ihop med det omgivande samhället. Det är nog bara ”homo economicus” som känner sig riktigt hemma. Vrede och frustration är en naturlig följd av det andefattiga läget för oss andra.
För mig är det framför allt Julius Evola som har kommit med nyckeln. Det som saknas i FLAs texter och musik är förmågan att ”rida tigern”, så att du inte bara blir ett offer för tigerns framfart eller någon som har lagt sig platt för den, i ovärdig underkastelse.
Jag avslutar inlägget med några ord från just Ride the Tiger: ”We shall now examine the principle of “riding the tiger” as applied to the external world and the total environment. Its significance can be stated as follows: When a cycle of civilization is reaching its end, it is difficult to achieve anything by resisting it and by directly opposing the forces in motion. The current is too strong; one would be overwhelmed. The essential thing is not to let oneself be impressed by the omnipotence and apparent triumph of the forces of the epoch. These forces, devoid of connection with any higher principle, are in fact on a short chain. One should not become fixated on the present and on things at hand, but keep in view the conditions that may come about in the future. Thus the principle to follow could be that of letting the forces and processes of this epoch take their own course, while keeping oneself firm and ready to intervene when “the tiger, which cannot leap on the person riding it, is tired of running.” The Christian injunction “Resist not evil” may have a similar meaning, if taken in a very particular way. One abandons direct action and retreats to a more internal position.”
Nu finns det tecken på att tigern börjar bli trött, så möjligheten att påverka skeendet borde kunna bli större framöver. Hittills har jag dock nöjt mig med att försöka rida den galna tiger som är tiden vi lever i.
De som framställer sig själva som goda, alltså politiker, journalister och andra rättänkande, demoniserar sina kritiker och framställer dem som onda. De talar gärna om empati och vill ge sken av att det är deras starka sida. Men hur är det egentligen? De bidrar till att deras eget folk utsätts för ett experiment som saknar historiskt motstycke. De förändrar landet i en rasande takt samtidigt som de undertrycker all kritik och alla uttryck för oro över vad experimentet kan komma att leda till, eller smärta över det som har gått förlorat.
De här människorna, låt oss kalla dem för de goda, klarar inte ens av att ha empati med sitt eget folk, som delar deras historia, språk, kultur och öde. De saknar lojalitet med landet som vi ärvde och människorna som bor här. Hur trovärdig är då deras godhet? Går det att lita på den som spottar sin egen far och mor i ansiktet samtidigt som han omfamnar vilt främmande människor?
Följande sång kommer från en anonym fransman. Han lade ut den i december, men då gick det inte att bädda in den. Men nu har han ändrat inställningen, så här är den. Det är ju inte bara svenskarna som har utsatts för det mångkulturella experimentet och gränser som har öppnats på vid gavel.
Goodbye my France, goodbye my dear country
We won’t see you anymore in a few decades
You were sold, or rather you sold yourself
Without even thinking of all that would be lost, lost forever more!
O vile hearts that stole your soul!
Like a beautiful woman who throws herself into the flames
It breaks my heart to see you perish like this
But this road, it is you who have chosen it, you who have chosen it!
1500 years, was it all for naught?
Our kings, our queens, our churches and châteaux
From Poitiers to Orleans, from Verdun to Normandy
All the blood that was spilt, our art, our beauty – all for naught?
Goodbye my France, goodbye my sweet friend
You raised me on the most beautiful melodies
That are being replaced by a cacophony
Of voices that will never be your own, that will never be your own!
O beautiful France, that I had loved so much
You were sacrificed on the altar of the ”right thinkers”
Who despised you and cared less for you
They slit your throat like the sacred lamb, like the sacred lamb!
1500 years, was it all for naught?
Our kings, our queens, our churches and châteaux
From Poitiers to Orleans, from Verdun to Normandy
All the blood that was spilt, our art, our beauty – all for naught?
Goodbye my France, goodbye my dear homeland
Goodbye my eternal and infinite soul
Can our voyage really be at an end?
I pray for you, that it is not too late, for one last hope!
Musik är ett kraftfullt sätt att tala till människor. Det är en kommunikation som, till skillnad från intellektuella diskussioner, har potentialen att förbigå våra fixa mentala föreställningar om hur saker och ting är. Istället kan den tala direkt till själen. Jag vet inte vilka tankar som ligger bakom Winglord, men det följande är tankarna som musiken väckte hos mig.
Nordbo har äran att ha blivit citerad i boken ”Fler ministrar borde gråta” av Julia Caesar:
”Hjärna har skilts från hjärta, ibland till den grad att de inte kommunicerar med varandra utan är åtskilda inom personligheten. Ett citat ur en kommentar av signaturen ”Nordbo” på min förra krönika säger vad det är fråga om:
“I Fritz Langs “Metropolis” säger Maria: ”There can be no understanding between the hand and the brain unless the heart acts as mediator.”
Det är inte svårt att se att de styrande eliterna i hög grad är känslomässigt handikappade personer med glapp mellan hjärna och hjärta. De är inte autentiska. I politiken och på många andra områden får de utlopp för och belönas för sin brist på autenticitet. De är den kategori som har svårast att känna genuina känslor och skapa nära relationer. Den inre misären står ofta i skärande kontrast till det framgångsrika och glänsande utanverket.”
Det här vill jag koppla till Winglords ”Heroica”. För det är vacker musik som lyfter själen, vilket är precis vad vi behöver. Vi är människor, inte robotar. Hjärtlösheten i den etablerade ordningen är dess svaghet, dess akilleshäl; för den överensstämmer inte med vår natur. Den skapar alienation och de som okritiskt anpassar sig efter den gör det till ett högt pris. De etablerade eliterna, såsom proffstyckare i media, politiker och byråkrater tenderar att leva som om de inte har en själ. Det kan bero på att de har sålt den för karriärens skull. Eller att de har undertryckt samvetets mjuka röst av rädsla för att inte passa in.
Winglords musik talar till bröstet. Nästan helt utan texter ger Heroica uttryck för skönhet, mod, heder och lojalitet, alltså den undanträngda del som inte får utrymme i vår sköna nya mekaniska värld. Jag blir glad, upprymd och mitt bröst fylls av hopp av musiken.
Mitt tips till läsaren är att inhandla Heroica till nyår och låta andan i musiken sätta tonen för 2011 och framåt. Ja, musiken själv är kanske ett bra nyårslöfte? Att våga vara sig själv, att följa samvetets röst, kräver mod. Heroica kan lyfta dig ur de trötta allfarlederna som vi har följt alltför länge. Hjärtats längtan kan leda oss till solen. Tristess, missmod, och hopplöshet är tecken på inautenticitet. Fäll ut vingarna och flyg!
När jag läser Elsie Claessons artikel om borgarna som kämpar för att bevara kulturmiljöer i Tyskland, så sympatiserar jag med dem. Men samtidigt är det borgarnas bekvämlighet, själviskhet och feghet som har fört oss hit, där vi befinner oss idag. Borgarna lade sig platt inför trycket från 1968 års urspårade revolt. Revolten som ledde till att ett ovärdigt självhat, kalla det etnomasochism eller oikofobi, började tutas ut genom alla megafoner i samhället. Och snart öppnades dörrarna till landet på vid gavel och en massiv invandring påbörjades, för att självhatarnas dåliga samveten skulle stillas.
Jag tänker också på den lysande filmen Fight Club från 1999. Vad är det för liv Tyler Durden lever? Det består bara av ett poänglöst arbete och konsumtion. Varumärken är hans identitet: åtminstone på dagtid. Sedan har han en annan sida, likt Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Det är den andra sidan av vår personlighet som vi behöver få kontakt med. För vi har blivit överdrivet tama. Vi är försvarslösa, passiviserade och allmänt apatiska där vi sitter och konsumerar påhittade liv och äventyr framför skärmarna till teveapparaterna eller datorspelen.
Här är en fransk sång: ”Döda Borgaren”. Min franska har aldrig varit perfekt och nu är den dessutom rostig, men jag hoppas att översättningen inte är direkt felaktig.
Döda Borgaren (i mig själv):
”Genom fönstret i sin lägenhet kan man inte ens se himlen.
Utsträckt på sin soffa
konsumerar han ett konstgjort öde på skärmen.
Men plötsligt förlorar han tråden i sin bekväma själviskhet
Han drömmer om att ge sig ut på ett äventyr,
bort från den sövande komforten.
Mjukt viskar hans samvete:
”Det är dags att göra en radikal förändring i min västerländska livsstil.
Göra våld på mig själv genom att strida mot det onda.
Jag är född för att döda det borgerliga i mig.”
Han har bestämt sig för att förändra sitt liv.
Han engagerar sig.
Han ger av sig själv.
Han tjänar och får många vänner.
Enligt de senaste nyheterna vet man inte om han befinner sig i krig eller om han är på pilgrimsfärd.
I spetsen av en armé av analfabeter och tidigare skurkar.
Man säger om honom och hans kamrater att de är redo för allt.”
Tayler Durden säger: ”Du är inte vad du äger.”
”God made the clerks, the knights and the ploughmen, but the Demon made the bourgeois and the usurers.” (här)
