januari 8th, 2011
Här fortsätter Nordbo sin exposé över ”liberalismen”, med hjälp av Paul Gottfrieds ”After liberalism: Mass democracy in the Managerial state.”. Del I kan med fördel läsas först.
På 1960-talet kopplades pluralismen samman med idén om ett globalt samhälle i USA. Politiker och journalister började identifiera sitt land som en universell nation. De förde fram medborgarrättsrevolutionen som en degel i vilken man kunde reformera den amerikanska identiteten. En koppling gjordes mellan att svarta skulle ha samma rättigheter som vita och att nationella gränser skulle brytas ned. Medborgarrättsrörelsen och strävan att öppna USAs gränser för ett växande antal immigranter från tredje världen blev alltså närliggande tendenser under 60-talet.
Poängen är inte att vissa väljer att göra en koppling mellan medborgarrätt och immigrationsrätt, något som exempelvis New York Times gör regelbundet, enligt Gottfried. Det är snarare så att pluralismen har blivit en överordnad amerikansk trosbekännelse som används för att rättfärdiga båda uppsättningarna av förmodade rättigheter. Pluralismen har åberopats sedan dess för att rättfärdiga rörelsen mot ett universellt samhälle samtidigt som man har kvävt kritiken mot projektet.
Amerikanska kritiker av invandringspolitiken har klagat över att deras argument inte bemöts på ett seriöst sätt, utan avfärdas med psykoanalytiskt pladder. Kritikerna har lagt fram argument som upplevs som korrekta av många människor, men journalister och akademiker vägrar ta diskussionen och avvisar istället andra synsätt än de egna som projektioner av personlig rädsla, fobi och fantasier.
Gottfried hänvisar till en kanadensisk forskare, Stephen Brooks, som fäster uppmärksamheten vid formbara moraliskt laddade ord och effekten av den kvävda debatten. Han har studerat statligt understödda grupper och lagstiftning i Kanada som handlar om könsförtryck och xenofobi. Brooks ser samma luddiga vokabulär komma upp till ytan om och om igen. Ord som ”egenmakt” , ”mänskliga rättigheter”, ”fördomar”, ”jämlikhet” och ”våld i nära relationer” används av beteendevetare och offentliga administratörer för att konstruera en politisk fantasi genom att föra samman moraliska omdömen med vetenskaplig auktoritet. Forskarna som Gottfried hänvisar till visar ett mönster där kulturella och politiska frågor reduceras till saker som kan administreras, planeras och utvecklas och att privata åsikter presenteras som objektiva sanningar eller som bedömningar gjorda av ”experter” (exempel I, exempel II )
Ett slående exempel är betydelsen av ”våld” i en rapport från ”the Canadian Panel on violence against women” från 1993. Trots att utredningen skulle vara vägledande för offentliga administratörer i hanteringen av våld, så var man mer intresserad av att rekonstruera familjen än att stoppa fysiskt våld. Brooks lägger märke till att ”våld” kan stå för allt från mord till att upprätthålla manlig kontroll över hushållets ekonomi i utredningen.
Gottfried menar att den här tendensen inte avviker i någon högre grad från den pluralistiska idén så som den har framträtt under 1900-talet. Från början var pluralismen avsedd att utesluta diskussioner med individer eller grupper som inte ansågs vara tillräckligt progressiva. De tidiga pluralisterna hoppades kunna övervinna det förflutna antingen genom att visa att det var ovetenskapligt eller genom att förvisa det till den privata sfären.
Vetenskapens lockelse för 1900-talets pluralister hade ideologiska och till och med messianska drivkrafter, enligt Gottfried. En av pluralismens dogmer går ut på att skillnaderna mellan olika folk är obetydliga och att de kan fås att försvinna genom sociala ingenjörskonster. Det är miljön, inte arvet, som formar oss, hävdar pluralisterna. Franz Boas studenter var särskilt häftiga i sina angrepp mot de som hade andra synsätt. Under andra världskriget anklagade de sina kritiker för att sympatisera med nazisterna i Tyskland. 1944 fick Franz Boas anhängare redogöra för sina ståndpunkter på uppdrag av UNESCO. Följande påstående torde ha fått evolutionära vetenskapsmän att häpna: ”Biological studies lend support to the ethic of universal brotherhood, for man is born with drives toward universal cooperation.”
Vart för oss projektet som ska ge oss ett universellt samhälle egentligen? Åtminstone efter andra världskriget har ju utvecklingen drivits i riktning mot att gränserna avvecklas, nationerna förlorar sin suveränitet och underordnas en transnationell byråkrati. 2010 års nobelpristagare i fysik, André Geim, uttryckte sin kritik med följande ord nyligen: ”De senaste årtiondena har varit relativt lugna för vår planet. Men utan något påtagligt hot utifrån står vi inför ett annat hot, inifrån … Ett okänsligt uttalande kan göra slut på en politisk karriär och en enda journalist kan trakassera en regering eller en kungafamilj. Vetenskapen är inte immun mot sådana påtryckningar … Mänskliga framsteg har alltid drivits på av äventyrslystand och okonventionellt tänkande. Men när ropen skallar efter ”bröd och skådespel” så glöms ofta dessa dygder till förmån för den ängslighet och politiska korrekthet som nu råder. Vi sjunker allt djupare ner i ett tillstånd av medelmåttighet och till och med idiokrati.”
Min åsikt är att Paul Gottfrieds bok ger en bra förståelse av mekanismerna som ligger bakom fördumningsprocessen som André Geim kritiserar. Ända sedan andra världskriget har oliktänkande frysts ut, trakasserats och patologiserats av de som driver på det globalistiska politiska projektet och resultatet ser vi nu genom handlingsförlamning, rädsla, feghet och ett ängsligt flockbeteende som leder oss in i en allt värre idioti.
januari 5th, 2011
Med stor lärdom och ett klart intellekt tar sig Paul Gottfried an liberalismen i ”After liberalism: Mass democracy in the managerial state.” Titeln säger, som sig bör, mycket om innehållet i boken. Det är till stor del en vass kritik av social ingenjörskonst. Gottfried visar hur 1800-talets liberalism har trängts undan och gått förlorad, även om nutida ”liberaler” fortfarande använder dess retorik. 1800-talets liberaler slog vakt om äganderätten och försvarade det civila samhället mot en inkräktande stat. Vår tids ”liberaler” kämpar istället mot fördomar och slår vakt om olika avvikande livsstilar. 1800-talets liberalism uppstod inte i ett kulturellt vakuum. Den var ett uttryck för gentlemännen och damerna i bourgeoisin med deras stränga krav på hur ett korrekt uppförande skulle se ut. Religionen spelade en viktig roll för dem. Vår tids liberaler står på många sätt för raka motsatsen. De använder staten och låter den inkräkta i folks liv, för att försvara livsstilar som skulle vara djupt främmande 1800-talets strikta damer och gentlemän. Gottfrieds sympatier ligger hos 1800-talets liberaler, som hade en aristokratisk kultur. Men han ser ingen möjlighet att röra sig bakåt historiskt.
Vid mitten av 1900-talet hade liberal kommit att betyda ”progressiv” i USA. ”Progressiv” stod för att vara i fas med ett byråkratiskt administrerat samhälle. Med sin stora lärdom visar Gottfried att kontinuiteten i en liberal tradition, som vår tids liberaler gärna vill se, inte finns där. Han diskuterar olika försök att definiera essensen i liberalismen, men finner att den gäckar alla såna försök. Istället döljer den liberala etiketten en stor förändring i samhället som ligger mellan oss och 1800-talet. Nämligen rörelsen från ett liberalt borgerligt samhälle till ett massdemokratiskt samhälle.
Att offentlig administration associeras med liberal demokrati tas numera ofta för givet. De drag som olika västerländska länders administration delar väger tyngre än det som skiljer dem åt kulturellt eller institutionellt. I välfärdsstaterna har demokrati blivit synonymt med ekonomisk policy, vilket vanligen betyder fördelning av resurser och social service.
Det var kungar i Österrike, Spanien, Preussen och Frankrike som först grundade skolor där statliga administratörer och advokater utbildades. Den centraliserade statliga administrationen uppkom alltså inte med revolutionen 1789, utan hade utvecklats tidigare. Det utgör den historiska bakgrunden till uppkomsten av den nya klassen, som träder in på scenen under 1900-talet.
Det är fullt möjligt att organisera en välfärdsstat utan att ingjuta en liberal-demokratisk ideologi i samhället. Myndigheterna skulle kunna fokusera på omfördelningsprogram för medelklassen utan att tvinga på den impopulära kvoter för olika minoriteter som har utsetts till offer av administratörer och politiker och som därför anses behöva extra stöd. Men välfärdsstaterna i de industriella samhällena har gått längre än att rikta sig till majoritetens materiella krav. De har också försökt omforma de sociala relationerna, med hjälp av social ingenjörskonst, för att de ska överensstämma med vissa världsbilder. Det visar att man inte ska underskatta idéernas och värderingarnas betydelse.
Enligt Gottfried skulle varken New York Times eller Wall Street Journal publicera argument för en restriktion av immigrationen, utan att samtidigt förlöjliga dem. Men en majoritet av de som svarade på en enkät i New York Times 1993 och en annan enkät som genomfördes av Newsweek, senare samma år, ville ha en ordentlig minskning av antalet immigranter som tillåts flytta till USA. I invandringsfrågan och i frågan om sociala tjänster till illegala invandrare står de politiska och journalistiska eliterna (den nya klassen) mot ett växande folkligt konsensus. Gottfried understryker att det inte är odemokratisk arrogans som driver dem. Eliternas förståelse av demokrati bygger på globalistiska och administrativa premisser som de flesta människor inte accepterar helhjärtat, medan anhängarna inom myndigheter och medier tenderar att omfamna ideologin av genuin övertygelse.
Det är intressant att det har börjat dyka upp heretiker från kretsarna som har varit lojala förkämpar för ideologin på senare tid. Vi har Julia Caesar som sägs vara en van journalist som riktar sin kritik i hårda ordalag mot svenska politiker och journalister. I Tyskland har vi Thilo Sarrazin.
Den administrativa staten står och faller med efterfrågan på dess service, enligt Gottfried. När servicen bär med sig obehagliga sociala och kulturella kostnader så förlorar regimen legitimitet i allmänhetens ögon. Det problemet försvinner inte av att regimen kallar sig ”liberal” och använder en liberal retorik för att rättfärdiga sina beslut. Enligt Gottfried kan ”liberal” idag stå för nästan vadsomhelst. Grundläggande för vår tids liberala regim är att frihet är vad domare, byråkrater och journalister finner för gott att påtvinga andra människor. Det hävdas att om inte experter översåg våra liv så skulle diskriminering och ojämlikhet vara regel. Den här friheten, som den administrativa staten garanterar, är vad vår tids demokratiska tro handlar om. Det kallas pluralism (mångkultur, vurmande för minoriteter av olika slag mm). Även pluralismen har gjort sin semantiska resa över decennierna. Dess försvarare har sagt sig eftersträva nationell enhet, ökad frihet och kulturell mångfald, men har konsekvent bidragit till något annat. Nämligen att statens administrativa makt har ökat.
I ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” pekade Christopher Lasch på en klyfta som vidgar sig alltmer mellan den politiska klassen (den nya klassen) och alla andra i USA. Laschs kritik mot den amerikanska transnationella eliten var hård. Lasch kan ses som en moraliskt konservativ socialist som försvarade arbetarnas vanor mot yuppieadministratörer och kulturella revolutionärer. Jag tycker att den svenska falangen av den transnationella eliten uppvisar samma dekadenta beteende som den amerikanska. De är exempelvis ansvariga för att barn lär sig hur man har analsex av experter på lektionstid i skolan (här), de utför genusexperiment på barnen (väl dokumenterat här) och de tvingar på oss en dysfunktionell mångkultur som de hyllar från säkert avstånd i sina övervägande vita enklaver. De kan själva välja hur stor dos mångkultur de vill ha, till skillnad från människorna som bor mitt i den. Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har de fått en signal från verkligheten, som de annars föredrar att se som en konstruktion. Hittills har de hanterat signalen med samma mognad som ett barn som blir tillsagt att det snart är läggdags.
Den nya klassens attityder hänger samman med idéer som är länkade till den moderna administrativa staten. Pluralismen är den administrativa statens ideologi. Gottfried understryker att vi bör beakta två saker: 1) Den pluralistiska ideologin kan inte reduceras till ett klassintresse som följs medvetet. Pluralisterna tror på sin ideologi och kommer inte byta idéer för att de tror att de tjänar på det. 2) Pluralistiska ideologer som prisar och tjänar den administrativa staten hålls samman genom en världsbild som för dem ter sig sann. Den ligger bakom deras planer och beslut. Liksom med andra utopiska projekt så sporrar deras föreställningar om verkligheten dem att övervinna den nuvarande sociala verkligheten genom att förstöra den. Den transformerande uppgiften kräver att man genomför en ständig revolution. Regimen och dess ideologer har drivit och fortsätter att driva samhället mot en kontinuerlig självtransformation. Effekterna är tydliga i Sverige. Det är inte längre samma land som det vi ärvde av våra mor- och farföräldrar.
Gottfried menar att den pluralistiska ideologin med nödvändighet är globalistisk. Det har blivit så av åtminstone tre skäl: 1) Det moderna byråkratiska samhället är transnationellt och administrationen tillskriver sig själv en rationalitet som överskrider kulturella särdrag. 2) Det som kallas ”mänskliga rättigheter” eller ”mänsklig värdighet” kan bara framstå så om hela eller större delen av mänskligheten accepterar samma ideologi. Annars förlorar pluralismen sin status som universell sanning och blir till subjektiva bedömningar och särintressen. 3) Pluralismen har uppnått sin ställning genom att identifieras med USA som supermakt. Redan i mitten av förra århundradet proklamerade försvarare av liberal demokrati vad de såg som ett globalt mandat. De har sedan fortsatt i samma spår.
När vi hör politiker eller journalister säga att Sverigedemokraterna är odemokratiska så är det den pluralistiska ideologin som ligger bakom. Det är också den som gör att politiker kan underkänna folkviljan i demokratins namn, när folket har fel åsikter. Partiet Vlams Blok upplöstes exempelvis i Belgien år 2004 för att det inte delade den transnationella politiska klassens världsbild.
DDR kallade sig för en folkdemokrati, vilket betydde att ”folket” hade kontrollen över produktionsmedlen. DDR kunde alltså anklaga väst för att vara odemokratiskt eftersom produktionsmedlen oftast var i privat ägo här. Våra politiker och journalister har också en ideologisk tolkning av vad som är demokrati. De tenderar att se pluralismen, inte folkviljan, som demokratins essens.När folket röstar på ett parti som är kritiskt mot mångkultur så är folket odemokratiskt.
Det är möjligt att vi får uppleva den pluralistiska ideologin kollapsa tillsammans med det amerikanska imperiet framöver, på samma sätt som marxismen kollapsade tillsammans med Sovjetunionen. Första upplagan av Gottfrieds bok kom 1999. Då verkade den amerikanska ordningen stabil. Men nu är läget helt annorlunda, vilket jag har skrivit en del om under kategorin ”den ekonomiska krisen”.