För att bättre förstå den ekonomiska krisen har jag läst en bok av en aktör på Wall Street. James Rickards är en bankir och rådgivare till the Department of Defence. Han är författare till ”Currency Wars: The making of the next global crisis”. Max Keiser sade följande om boken: ”This is the rosetta stone of the entire financial situation.”
Vad sysslar the Fed, alltså den amerikanska centralbanken, med? James Rickards beskriver det som en dragkamp mellan deflation och inflation. De ”kvantitativa lättnaderna”, alltså att the Fed trollar fram stora summor pengar ur tomma intet, är riktade mot deflationen som brukar komma tillsammans med en depression. Repet i dragkampen är dollarn. Dragkampen är ett fullskaligt valutakrig;. Den är ett angrepp på värdet av varje aktie, obligation och handelsvara i världen. Den amerikanska ekonomin balanserar på en knivsegg mellan depression och hyperinflation.
Om Federal Reserves manipulationer vore begränsade till USA:s ekonomi, så vore det en sak. Men det är de inte. Effekterna av att stora summor dollar trollas fram är globala. Genom de kvantitativa lättnaderna har USA förklarat valutakrig mot resten av världen. Att USAs sedelpressar går varma leder till inflation i Kina, högre matpriser i Egypten och aktiebubblor i Brasilien. Andra länder har börjat kämpa tillbaka mot den av USA skapade inflationen genom subventioner, tullar och valutakontroller. Valutakriget expanderar snabbt. Valutakrig har utkämpats tidigare i historien och de slutar alltid illa.
Den klassiska guldmyntfoten 1870-1914
James Rickards är en anhängare av den klassiska guldmyntfoten. Många systemkritiker från olika håll skulle nog kunna vara ense om att det finns en stor fördel med den: det behövs nämligen ingen centralbank, ingen BIS eller the Fed med ett sådant system.
Under perioden 1870-1914 fanns nästan ingen inflation. Guldmyntfoten var inte något som påtvingades länder från ovan av en multilateral organisation. Rickards beskriver det som en klubb som länder kunde ansluta sig till frivilligt. Under hela perioden hade USA ingen centralbank. En ren guldmyntfot har inte använts sedan 1914.
Det första valutakriget 1921-1936
Enligt Rickards började valutakriget 1921 i Weimarrepublikens Tyskland genom att Reichsbank, den tyska centralbanken, började förstöra den tyska markens värde genom att låta sedelpressarna gå varma. Reichsbank såg en möjlighet att öka den tyska exporten genom att sänka markens värde. Hyperinflationen som följde ledde till att många tyskar blev fullständigt ruinerade. Kriminalitet, upplopp och plundringar blev vanliga. Äldre ruinerade par begick självmord tillsammans. Under ekonomiskt kaos i Tyskland passade passade Belgien och Frankrike på att invadera Ruhr, som var ett viktigt industriellt område.
James Rickards menar att hyperinflationen i Weimartyskland uppnådde ett antal viktiga politiska mål som hade följder under 20-30-talet. Hyperinflationen enade det tyska folket mot utländska spekulanter och den fick Frankrike att visa sin hand i Ruhr, vilket ledde till en tysk upprustning. Han visar hur en hyperinflation kan användas som en politisk hävarm med ganska förutsägbara resultat, men vill ändå inte dra slutsatsen att det rörde sig om en noga uttänkt plan. I ”A century of War” visar dock William Engdahl hur det var ett led i en geopolitisk kamp, där brittiska intressen ville spela ut Tyskland mot Sovjetunionen. (1)
Den stora depressionens början brukar av ekonomer sättas till ”den svarta måndagen” den 28:e oktober 1929. Men Tyskland hade gått in i en recession året innan. Och England hade aldrig återhämtat sig från depressionen 1920-21. När utflödet av guld blev akut och bankerna riskerade att förstöras gick England från guldmyntfoten i september 1931.
Den europeiska bankpaniken lugnade ned sig efter att England lämnade guldmyntfoten, men då förflyttades fokus till USA. Strax efter att Roosevelt hade blivit utsedd till president lät han utlysa en ”bank holiday”. Sedan införde han ett förbud mot hamstring eller innehav av guld. Syftet var att försöka få folk att börja spendera pengar igen. FDR lät konfiskera privatägt guld, förbjöd export av guld, och lade beslag på guldbrytningsindustrin.
James Rickards anser att det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario idag. Det beror inte minst på att folk har förlorat förtroendet för makthavarna. På 30-talet var folk desperata och litade på att FDR visste vad han gjorde. Vid en dollarkollaps kan myndigheterna mycket väl försöka genomföra en guldkonfiskation även idag. Men 1933 gick folket med på att lämna in guldet frivilligt. Det verkar osannolikt att det skulle gå lika lätt idag.
Efter att guldet hade konfiskerats höjde FDR guldets pris till 35 dollar/uns. Allt som allt devalverades dollarn med 70% mätt i guld. Det nya priset på 35 dollar/uns stannade på samma nivå till 1971.
Det första valutakriget mynnade ut i det blodigaste kriget någonsin.
Det andra valutakriget 1967-1987
Bretton-Woodseran beskrivs av Rickards som valutamässigt stabil, även om perioden såg några recessioner. Det var en period med låg inflation, låg arbetslöshet, hög tillväxt och ökande löner. Under överenskommelsen i Bretton Woods var det monetära systemet förankrat i guld. Dollarn kunde konverteras till guld för 35 dollar/uns.
I Februari 1965 utmanade president Charles de Gaulle dollarns makt i ett tal där han hävdade att dollarn var slut som ledande valuta. Han ville ha tillbaka den klassiska guldmyntfoten. Han beskrev den som ”an indisputable monetary base, and one that does not bear the mark of any particular country. In truth, one does not see how one could really have any standard criterion other than gold.” Frankrike gick från ord till handling och började konvertera stora summor av sina dollarreserver till guld. Spanien följde Frankrikes exempel. Det här hände vid en tidpunkt då amerikanska företag expanderade sin verksamhet i Europa genom att köpa upp företag för ordentligt övervärderade dollar, något de Gaulle kallade ”expropriation”. De Gulle tänkte sig att om USA skulle vara tvunget att använda guld istället för papperspengar så skulle beteendet få ett slut.
USA hade en europeisk bundsförvant, Tyskland, som lovade att inte konvertera sina dollarreserver till guld. För internationella monetära affärer var perioden 1967-1971 förvirrad och osäker, enligt Rickards. I augusti 1971 kungjorde så president Nixon att dollarn inte längre kunde konverteras till guld. Det innebar slutet för en era, men valutakriget var för den sakens skull inte över. Det fortsatte till 1987 då finansministrarna inom G7 tyckte att 20 års turbulens räckte.
Det tredje valutakriget 2010-?
De tre största ekonomierna i världen utgörs idag av USA, EU och Kina. De har tre valutor: dollar, euro och yuan. De viktigaste stridslinjerna går mellan dollarn och yuan i Stillahavsregionen och mellan euron och dollarn i atlantregionen. Det sammanlagda BNP för USA, EU och Kina skapar ett gravitationscentrum kring vilket andra ekonomier är perifera.
Det är inte bara nationella ekonomier som är involverade i kriget. Där finns även multilaterala och globala institutioner som IMF, Världsbanken, Bank for International Settlements och FN och även hedgefonder, globala företag och superrika familjer. För att se att stridslinjerna är globala och inte begränsade till nationalstater kan man exempelvis tänka på George Soros som 1992 ”broke the bank of England” genom en massiv valutasatsning. Idag finns betydligt fler hedgefonder med mycket stora resurser än det fanns för 20 år sedan. Valutakriget handlar om det relativa värdet av euron dollarn och yuan. Att valutakriget har både privata och officiella spelare och att det har en så stor geografisk utbredning ökar risken för kollaps. Risken handlar alltså inte bara om en eller annan valutas värde. Den handlar om att hela systemet kan falla samman.
För att förstå komplexiteten i systemet och risken som hänger samman med den vänder sig Rickards till komplexitetsteorin, där man finner namn som Benoît Mandelbrot och Nassim Taleb. Han finner då bland annat att Wall Streets metoder för att bedöma risker är missvisande. ”In complex systems analysis, shorts are not subtracted from longs – they are added together … Fundamentally, the risk is in the gross position, not the net. When gross positions increase by 500%, the theoretical risk increases by 5000% or more because of the exponential relationship between scale and catastrophic event size. This is why the financial system crashed so spectacularly in 2008 … Based on theoretical scaling metrics, the next collapse will not be stopped by governments, because it will be larger than governments.” (2)
(1) Willim Engdahl, ”A Century of war”, sidan 65-84
Genom tiderna har det oftast varit den nära familjens uppgift att ta hand om de gamla. Föräldrarna tar hand om sina barn och när föräldrarna blir gamla är det barnen som tar hand om dem. I det moderna Sverige ska ju alla arbeta och därför har man infört ålderdomshem. Hur bra idé det är kan man ha olika åsikter om, men det är så samhället har sett ut så länge jag har funnits till. Jag har inte haft några allvarligare invändningar förrän nu.
När välfärden började avregleras tyckte jag att det lät som en bra idé i teorin eftersom bilden jag fick var att vårdpersonal skulle kunna starta egna små lokala företag. Exempelvis skulle människor som verkligen förstår och är intresserade av äldrevård eller skolor odyl kunna bygga upp en egen verksamhet utan att vara lika styrda av byråkrati som tidigare. Skolor där lärare samlades kring en gemensam vision av utbildningen skulle kunna startas etc. Det finns nog exempel på sådan verksamhet, men såvitt jag kan se är det snarare undantag än regel. Istället är det stora företagsstrukturer där de anställda knappt vet vem de arbetar för som har tagit över. De drivs inte av människor som bryr sig om vård eller utbildning. Affärsidén är istället att extrahera rikedomar från Sverige. De bryr sig inte om ungdomars utbildning eller gamlas välmående, det enda som spelar någon roll är vinsten som genereras för en liten klick i toppen.
Vad är ett samhälle värt som inte längre kan ta hand om sina gamla på ett värdigt sätt? Åtminstone i mina ögon är det ett sådant samhälle djupt dekadent och korrupt. Vems fel är det? Vi vet ju från andra verksamheter att Sveriges politiker är antingen löjeväckande naiva eller oerhört ansvarslösa eller kanske en kombination av båda. Så det finns ingen anledning att vara förvånad.
Mångkulturen marknadsfördes till oss av journalister och politiker. De gav oss en rosaskimmrande men falsk bild av verkligheten, samtidigt som kritiker tystades genom att marginaliseras. Det var alltså mycket svårt att försöka bilda sig en objektiv bild av verkligheten. Det var ungefär som att köpa en häst av en hästhandlare och i efterhand upptäcka att personen som du rådfrågade för att få en oberoende åsikt om hästen i själva verket var anställd av hästhandlaren. Något liknande verkar ha hänt med avregleringarna av välfärdssystemen, även om problemet i det här fallet faktiskt kan behandlas av de gamla madierna på ett trovärdigt sätt.
Vuxna människor, som bland annat kännetecknas av att de inte har förvillat sig in i disneyfantasier om verkligheten, borde veta att det finns folk som tar alla möjligheter de kan för att berika sig själva, utan att bry sig om vad det får för följder för andra. Sverige öppnade sig, likt en sköldpadda som lägger undan sitt skal, och då slog krokodilerna till. Det var egentligen helt förutsägbart. Nu, med facit i hand, tycker jag att jag var naiv när avregleringen lät som en bra idé i mina öron. Men det är politikerna som har ansvaret. Det är de som drev igenom förändringen och det var deras sak att försöka förutse vad som kunde gå fel.
Min tes, sedan jag startade den första ”gudomlig komedi”, har varit att vi upplever en systemkris. Det betyder att när krisen så småningom får en lösning så kommer världen se annorlunda ut än den gjorde innan krisen. Att olika former av korruption och parasitism kommer upp till ytan är symtom på krisen. Politikerna gör allt för att bevara status quo, dvs alla deras försök till ”lösningar” hittills innebär bara mer av samma sak. Men jag tror att det är dömt att misslyckas. Det behövs mer djupgående förändringar av systemet vi lever inom och i sättet vi förhåller oss till världen.
Från djurriket kan vi lära oss att det finns parasiter som suger energi från sin värd tills den dör. Då vandrar de vidare till en ny värd. Det finns också många olika slags rovdjur som äter andra djur. Sådan är verkligheten och den förändras inte av att en del människor tycker att den borde vara på ett annat sätt. Därför är det en bra idé att ha ett skydd. En sköldpadda som låter sig övertygas om att den inte behöver sin sköld blir inte långlivad.
En dag för några år sedan satt jag i ett lasarett tillsammans med min mor som var sjuk. Vi var ganska högt upp, kanske på sjätte våningen. Det var en lördag. En bit bort såg vi en väg som passerade ett stort köpcentrum. Längs vägen ringlade en lång kö av bilar som var på väg till köpcentret för lördagsshopping. Kön var så lång att vi inte såg något slut på den. Bilarna rörde sig långsamt framåt. Det hade nog blivit en trafikstockning någonstans längre fram. Det var som en orm utan ände. Det kom ständigt nya bilar, tills vi efter en stund tröttande på att betrakta skådespelet.
Shopping är vår tids religion. Folk vandrar till shoppingcentra på samma sätt som våra förfäder gav sig ut på pilgrimsvandringar. Likt en kristen som vandrar till Santiago de Compostela åker konsumenterna till London eller New York för att shoppa. De som inte har råd med en sådan resa åker kanske till Ullared. Konsumenternas katedraler är shoppingcentra.
En del konsumenter känner sig finare än andra konsumenter, men det finns ingen egentlig skillnad mellan dem. De ger genom sin livsstil uttryck för samma värderingar och samma syn på världen.
Det finns däremot en stor skillnad mellan konsumentens pilgrimsvandring och den spirituella pilgrimsvandringen. Skillnaden är att konsumenten enbart är inriktad på att tillfredställa sina begär här och nu, medan den spirituella pilgrimsvandringen söker något som är bortom de fysiska begärens omedelbara tillfredställelse. Skillnaden är ungefär som mellan ett one-night-stand och en livslång kärlek. Ett one-night-stand kan ge en kick för stunden. Men finns det alls någon som får en djupare tillfredställelse av det? En livslång kärlek är något annat. Några finner den, många längtar efter- och söker efter den. Det sökandet tror jag försvåras av konsumtionskulturen som leder oss in i en livsstil som är inriktad på omedelbar tillfredställelse av begären.
En av teserna som drivs av den här bloggen är att vi befinner oss i slutet av en cykel. Det sägs att romarna gav sig hän åt orgier och annan dekadens mot slutet. När magen var full gick de och kräktes för att kunna fortsätta frossa. Vi lever också i en orgie av konsumtion. Den pågick när jag föddes och har blivit ännu intensivare sedan dess. Så jag har ingen erfarenhet av något annat än ett stort överflöd och en kultur som domineras av konsumenter vars sinnen är fulla av varumärken. Mina far- och morföräldrar har däremot upplevt något annat. De litade exempelvis inte på banker. När min farmor gick bort log folk lite överseende när de hittade ganska stora summor pengar gömda i lägenheten. Nu blir människor dock rånade av bankerna igen. Det var kanske inte så dumt att inte lita på dem? Det var nog heller inte så dumt att spara pengar, istället för att konsumera upp allt och till och med låna pengar för konsumtion.
Vi går allt djupare in i en stor ekonomisk och social kris. Därför är det hög tid att göra upp med konsumtionskulturen. Vägra vara en zombie som bara tänker på varumärken och konsumtion. Jag är övertygad om att det kommer vara en stor styrka framöver.
Det finns gott om zombies i Sverige. Men jag tror att läget är ännu värre i USA. Där hade de just sin Black Friday där zombies står hela natten i kö för att shoppa, ja ibland köar de flera nätter. Det här året rapporteras om en konsument som angrep andra konsumenter med pepparsprej för att driva bort dem från de åtråvärda prylarna. För ett par år sedan blev en anställd ihjältrampad när shoppingcentrat öppnade dörrarna för horderna av konsumtionszombies som väntade utanför.
Andreas Cervenka är en journalist som jag läser med intresse och ger positiva kommentarer. Idag skriver han: ”Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion. ” Det är en bra bild som fångar hur även jag ser på saken. Utan att ha gjort någon systematisk undersökning är mitt intryck att Cervenka, som ibland låter lika desillusionerat ilsken som en bloggare, får många positiva kommentarer, medan trötta propagandister som försöker sprida sina disneyfierade och utslitna floskler om verkligheten blir utbuade av kommentatorerna. Det går att skriva trovärdigt om ekonomin i Sverige, medan verkligheten som har skapats av multikultikulten fortfarande är tabu och i stort sett onämnbar i gammelmedia. Fast jag tror att tabut långsamt håller på att falla samtidigt som multikultiverkligheten sedan några decennier liknar en tågolycka i slowmotion.
Bankirer vet hur man utnyttjar en kris. Det kan bero på att det är de som har skapat den och att de därför är väl förberedda. Hursomhelst avslöjar The Independent att Goldman Sachs, även kallad ”the Vampire Squid”, håller på att erövra Europa:
”This is The Goldman Sachs Project. Put simply, it is to hug governments close. Every business wants to advance its interests with the regulators that can stymie them and the politicians who can give them a tax break, but this is no mere lobbying effort. Goldman is there to provide advice for governments and to provide financing, to send its people into public service and to dangle lucrative jobs in front of people coming out of government. The Project is to create such a deep exchange of people and ideas and money that it is impossible to tell the difference between the public interest and the Goldman Sachs interest.” [klick]
Det är som ekonomiprofessorn Michael Hudson sade för ca 1 år sedan:
”Well, if you study biology, you know that there are more species of parasites than there are of hosts–of course it’s not sustainable. But to a parasite, you don’t have to be sustainable, because you’re a parasite. That’s your mindset. And you want to take what you can, and at a certain point you devour the host and skip to new hosts. That’s what they’re doing: they’re going to shrink the American economy, and they’re going to move to Asia or to other countries…” [Klick]
Puissance gör alltför nihilistisk musik för att jag ska gilla den. Men en låt gillar jag, rent politiskt. För mig uttrycker den ett starkt ställningstagande mot globalisternas politiska projekt, som drivs av bankirer. Bomberna, explosionerna och vapnen i videon kan ses som ett avslöjande av vad de egentligen står för: No Forever!
Henry Kissinger har sagt följande: ”If you control the oil, you control entire nations; if you control the food, you control the people; if you control the money, you control the entire world.” William Engdahl har i en serie värdefulla böcker visat hur den amerikanska makteliten har försökt få kontrollen över oljan, maten och pengarna, i enighet med Kissingers uttalande. I ”A century of war” ger Engdahl en historisk och geopolitisk analys med oljan i centrum. I ”Seeds of destruction” analyserar han matjättar som Monsanto och deras verksamhet, där GMO är ett verktyg för att få kontroll över världens livsmedelsförsörjning. I ”Gods of money” är det de internationella bankerna och kontrollen över pengarna som är i centrum för analysen. Engdahl är också författare till ”Full spectrum dominanace” där det amerikanska militärindustriella komplexet analyseras. Den som vill lyssna på Engdahl kan gå till Russia Today på youtube. Han är ofta med och kommenterar olika händelser där.
”Gods of money” är väl dokumenterad, jordnära och realistisk, vilket inte alltid är fallet med böcker där namn som Rothschild, Morgan och Rockefeller spelar en viktig roll. Fokus ligger på uppenbart mäktiga spelare inom systemet och vad de dokumenterat säger och gör. Det finns rikligt med hänvisningar i böckerna och viktiga dokument citeras vilket gör att den skeptiskt sinnade själv kan verifiera påståendenas sanningshalt.
Den senaste tiden har vi sett vad som började som ”Ockupy Wall Street” bli något av en global rörelse. Den ekonomiska krisen har inte fått en lösning, utan håller fortfarande världen i sitt grepp 3 år efter att den först blev synlig i massmedia och i många människors liv. För den som vill fördjupa sin förståelse av vad som händer genom att se det i ett större historiskt sammanhang är Engdahls ”Gods of Money” ovärderlig och rykande aktuell. En fördel med Engdahls verk är att det inte spelar någon större roll om läsaren står till höger eller vänster politiskt. Studien är fokuserad på sitt objekt och följer vare sig en ”höger” eller ”vänster” agenda. Boken är kort sagt bra läsning för hederliga och tänkande människor från alla läger.
Den amerikanska makteliten
Vad som ibland kallas för det amerikanska östkustsetablissemanget har sitt ursprung i mäktiga familjer nära knutna till internationella banker. De har sedan länge varit internationalister och var bittra motståndare till västliga och sydliga agrara intressen i USA. Redan ekonomen Henry C Carey (1793 -1879) , som hade varit en av Lincolns rådgivare, skrev att östkustens kommersiellt inriktade stater hade ”established a monopoly of money power without a parallell in the world.” Engdahl visar hur den monetära oligarki, som Carey nämnde, framträdde under andra halvan av 1800-talet. Titeln på boken, ”Gods of money”, anspelar på uttalanden som kommer från de internationella bankirerna själva. År 2009 sade Loyd Blankfein, vd för Goldman Sachs, att han var ”a banker doing Gods work.” Ett århundrade tidigare sade John D. Rockefeller ”God gave me my money” till en frågvis journalist. Med tanke på de gigantiska tillgångar som har samlats av ett fåtal globala banker är det kanske befogat att se dem som ett slags pengagudar som belönar sina präster med ordentligt tilltagna bonusar och rikedomar.
William Engdahl har en hel del gemensamt med en annan kritiker av det amerikanska etablissemanget på östkusten, nämligen Christopher Lasch, som bland annat är författare till den läsvärda boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin”. Fast den geopolitiska analytikern och ekonomen William Engdahl närmar sig saken på ett annat sätt än sociologen Christopher Lasch. Båda har ett drag av populism över sig, vilket i positiv mening betyder att folkets intressen sätts i centrum.
Federal reserve
Mot slutet av 1800-talet hade J. Pierpont Morgan blivit en av världens mäktigaste bankirer. Han hade lagt grunden till sin förmögenhet genom att sälja tillbaka amerikanska myndigheters vapen till myndigheterna själva. Det rörde sig om överskottsvapen från inbördeskriget som JP Morgan lät representanter inköpa från lager och som han sedan sålde tillbaka till myndigheterna för en dyrare penning. Det kan man tycka var ett smart drag av Morgan och korkat av myndigheterna, men det var inte särskilt hederligt.
En viktig händelse för framtiden var paniken 1907, som enligt Engdahl manipulerades fram av Morgan och Rockefeller och som ledde till att mer makt och rikedomar samlades i deras händer. I efterhand framställdes saken som att J.P. Morgan hade räddat situationen. Men en politiker som inte lät sig luras, demokraten William Jennings Bryan, sade ”Blame the unscrupulus financiers who have piled up predatory wealth and who exploit a whole nation as high finance.” Ett uttalande som känns mycket aktuellt idag, bortsett från att det inte längre bara är en nation som exploateras. Problemet har sedan dess globaliserats.
I början av 1900-talet stod två jättar över alla andra inom den internationella finanseliten. Nathan lord Rothschilds ”N.M. Rothschild & co” och J. Pierpont Morgans ”J.P. Morgan & co”. Till att börja med samarbetade Morgan med Rothschild, men Morgan började snart bygga ett eget finansiellt imperium. Federal Reservesystemet, alltså den amerikanska centralbanken, designades av Morgan och några av hans allierade bankirer i New York för att få kontroll över det amerikanska pengasystemet. Men hur kunde bankirerna bli så mäktiga att de kunde få sin centralbank godkänd av amerikanska myndigheter? För att få ett svar på den frågan måste vi röra oss längre bakåt i tiden, närmare bestämt till Amsterdam på 1600-talet. Det var här Amsterdamsche Wisselbank utvecklade det fraktionella reservsystemet, som sedan dess har hjälpt bankirer att samla väldiga rikedomar som exempelvis kan användas för att köpa politiker.
Bankirerna i Amsterdam hade sett att bara en liten del av guldet som de förvarade åt folk faktiskt togs ut och började därför undersöka var den minimala nivån låg för hur stor del av insättningarna som gjordes i banken som banken behövde ha i lager vid en given tidpunkt för att kunna bemöta efterfrågan på uttagningar. Resten kunde lånas ut, utan att någon märkte det. De började försiktigt och när det fungerade höjde de andelen till över 50%. Om kunderna som hade satt in sitt guld på banken skulle få reda på att mindre än hälften av guldet fanns kvar i banken skulle bankens kunder drabbas av panik och de skulle vilja ta ut sitt guld så snabbt som möjligt för att inte förlora det. Lurendrejeriet hölls därför hemligt. Men paniken kom så småningom, fast det dröjde till år 1791 och ledde då till bankens undergång. Amsterdamsche Wisselbank var en föregångare till dagens centralbanker.
Om vi återvänder till de amerikanska bankirerna så togs alltså ett stort steg för att öka deras inflytande och rikedomar med skapandet av Federal Reserve systemet den 23 december 1913, dagen innan julafton. Beslutet fattades nästan helt utan debatt vid en tidpunkt när många politiker hade åkt hem till sina familjer för att fira jul. Federal Reserve var en oberoende centralbank där USAs president visserligen utsåg ordföranden som också skulle godkännas av senaten. Men direktörerna för de 12 privata reservbankerna kontrollerade ändå systemet. I handlingarna som bestämde Federal Reserves uppdrag fastställdes nämligen att beslut som fattades av Federal Reserve inte behövde ratificeras av presidenten eller någon annan som tillhörde den amerikanska regeringen eller kongressen. Istället gavs en fullständig makt över den monetära politiken till den privat ägda New York Federal Reserve och dess direktörer.
1919 fick bankirerna dessutom igenom ett tillägg till ”the Federal Reserve act” från 1913 som kallas ”Edge Amendment” som ökade deras möjligheter att utföra internationella finansiella operationer. Princetonprofessorn E.W. Kremmer kommenterade: ”The federal reserve is proving to be a great influence in the internationalizing of american trade and american finance.”
Första Världskriget
1917 skapade president Woodrow Wilson ”the Comitte on Public Information” för att göra det motsträviga amerikanska folket positiva till ett krig mot Tyskland. CPI kombinerade metoder från reklamens värld med en sofistikerad förståelse av människans psyke. En av de viktigaste propagandisterna som jobbade för CPI hette Edward Bernay. Han hade ingående kunskaper om en ny skola inom psykologin. Sigmund Freuds texter hade ännu inte översatts till engelska, men Bernay var hans brorson och litterära agent i USA. Bernays psykologiska insikter kombinerades med skandaljournalisten George Creels metoder i en spärreld av lögner och epitet som demoniserade tyskarna. Bilder visades som sades visa tyska soldater som dödade belgiska bebisar med bajonetter. Sådana bilder och symboler flödade kontinuerligt genom media och ut till det krigsovilliga amerikanska folket för att piska upp stämningarna mot det kejserliga Tyskland, som egentligen inte var ett hot mot USA. CPIs propaganda var dock mycket effektiv. Inom några månader hade man hetsat upp det amerikanska folket så att de var för ett krig. Det här var innan George Orwell författade 1984.
Harold Laswell som var verksam vid universitetet i Chicago studerade propagandan under kriget: ”So great are the psychological resistances to war in modern nations that every war must appear to be a war of defence against a menacing, murderous aggressor. There must be no ambiguity about who the public is to hate.” För att demonisera tyskarna användes berättelser om illdåd. Laswell skrev: ”A handy rule for arousing hate is, if at first they do not enrage, use an atrocity. It has been employed with unvarying success in every conflict known to man.” Otroliga berättelser om tyskt barbari i Belgien och Frankrike gav upphov till en myt om en unik tysk brutalitet. Den här metoden används naturligtvis även idag, vilket är orsaken till att åtminstone jag inte tror på berättelser i stil med att Kadaffi gav viagra till sina soldater för att de kulle kunna våldta kvinnor effektivare. Det låter som typisk krigspropaganda. Jag minns också påståenden som kom från samma håll om att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen, vilket senare visade sig vara en lögn.
Enligt Engdahl spelade massmanipulationerna av den amerikanska opinionen under kriget en viktig roll för transformationen av USA till en slags skendemokrati som styrdes av en plutokratisk elit som inte tjänade det amerikanska folkets intressen, utan bara sina egna. Woodrow Wilson talade om att ”make the world safe for democracy” för att få med USA i första världskriget. Engdahl har ett kapitel i ”Gods of money” där han beskriver att kriget snarare handlade om att ”make the world safe for J.P. Morgan”.
Bernays publicerade en bok 1928 som heter ”Propaganda”. Där skrev han: ”It was of course the astounding success of propaganda during the war that opened the eyes of the intelligent few … to the possiblities of regimenting the public mind.” Bernays etablerade ett nytt yrke ”Public Relations”. Han kallas ibland för ”the father of spin”. Spin syftar på en slags propaganda som ger en tolkning av en händelse som syftar till att övertyga folk om att vara för eller mot en viss organisation eller person. Metoden används bland annat mot Sverigedemokrater och andra dissidenter i Sverige.
Bretton Woods
Det andra världskriget var en fortsättning på det första och handlade om olösta geopolitiska frågor som inte hade fått en lösning. Det var en titanisk kamp mellan två makter – Tyskland och USA – om vem som skulle efterträda det brittiska imperiet som herre på täppan. Enligt Engdahl var det åtminstone så eliten i det amerikanska etablissemanget såg saken, medan det är tveksamt om motsvarande kretsar i Tyskland någonsin på allvar funderade på ett globalt imperium. I varje fall inte innan 1914 och antagligen inte heller på 30-talet. Hitler hade för stor respekt för det brittiska imperiets makt för det. Den amerikanska finansiella eliten ville däremot skapa ett informellt globalt imperium uppbackat av världens mäktigaste militära apparat. Det andra världskriget gav dem vad de önskade sig. Inom den finansiella eliten skedde samtidigt ett maktskifte. Om huset Morgan hade varit mäktigast innan kriget så hade Rockefeller tagit över den rollen efter kriget
Kriget som började 1939 ledde bland annat till att europeiskt guld flödade in i USA, eftersom de europeiska nationerna köpte varor från USA för kriget. I juni 1944, vid Bretton Woodskongressen, kontrollerade USA 70% av världens monetära guld. De 70 procenten inkluderade inte guldet som beslagtogs från axelmakterna. Det är fortfarande oklart vart det guldet tog vägen.
Den amerikanska strategin för att dominera världen efter kriget kom till uttryck i överenskommelsen i Bretton Woods. Främjandet av en amerikanskt definierad frihandel och den amerikanska dollarn som enda valutan för världshandeln ingick i paketet. Den eurasiska landmassan var till stor del ödelagd av kriget. Infrastruktur och industrier var sönderbombade. I det läget hade världens största industriella makt, vars landmassa var orörd av kriget, allt att vinna på att öppna upp resten av världen för en ohämmad handel. Det är, enligt Engdahl, bakgrunden till att frihandel har blivit något av en religiös dogm under efterkrigstiden. Frihandeln innebar att man sänkte tullar och tog bort nationellt skydd som hindrade det fria flödet av varor. Det handlade om att de starkaste och mest avancerade ekonomierna försökte öppna upp mindre utvecklade ekonomier för sina varor.
Samtalen i Bretton Woods som började i juni 1944 var ett första steg mot en ny organisation som skulle ersätta det brittiskt dominerade Nationernas Förbund. Förenta Nationerna skulle istället domineras av USA. Det hade förberetts av ”War and Peace Studies” som finansierades av Rockefeller som även donerade land för att bygga Förenta Nationernas högkvarter på Manhattan. Den finansiella makten hade flyttat från Storbritannien till USA. Med stöd från länder i Syd- och latinamerika, som var under amerikansk kontroll, kunde USA genomföra sina förändringar av världsordningen. IMF och Världsbanken instiftades. De var förklädda verktyg för det amerikanska imperium som tog över efter det brittiska.
Bretton Woods systemet byggdes kring tre pelare: Världsbanken, lite senare GATT och IMF. USA dominerade spelet som den starkaste ekonomin med de största guldreserverna. De amerikanska förhandlarna i Bretton Woods lyckades få medlemsländerna att knyta sina valutors värde till dollarn, istället för att ha det bundet till guld. Eftersom mängden dollar som fanns i cirkulation bestämdes av Washington, Federal Reserve och US Treasury innebar det att USA fick en mycket stor makt över det globala monetära systemet. Dollarn sades vara lika bra som guld, men systemet höll knappt två decennier.
Närmare bestämt höll det fram till 1971. Då upphörde dollarn att vara uppbackad av guld. I augusti det året lät president Nixon världen veta att det inte längre gick att växla in dollar mot guld. Nixons rådgivare stod nära Rockefeller och bland dem fanns bland annat Henry Kissinger. Nixons beslut accepterades motvilligt av ledande europeiska regeringar, Japan och några till. De såg nog ingen annan möjlighet eftersom dollarn var en stöttepelare för världens finansiella system. Orsaken till att Nixon fattade beslutet var att USA hade ett stort budgetunderskott på grund av Vietnamkriget och guldreserverna krympte i snabb takt.
Too big to fail och derivat
Alan Greenspans tid som ordförande för Federal Reserve handlade till största delen om att försvara amerikanska finansiella intressen och att expandera deras globala makt. I oktober 1987 undsatte han börsen och klargjorde att de stora spelarna på Wall Street var TBTF – Too big to fail. Vid behov skulle Greenspan alltså undsätta sina bankirvänner. Greenspan använde sedan varje finansiell kris för att avancera de amerikanska finansiella intressenas dominans över den globala ekonomin – kraschen 1987, asienkrisen 1997, den ryska finansiella krisen 1998 etc. Det gjordes oftast på den inhemska ekonomins bekostnad. Det var alltså det amerikanska folket som betalade priset för den amerikanska maktelitens globala maktspel.
I samband med kraschen 1987 hade Black-Sholes modellen lämnat universiteten och gjort sitt intåg bland de stora spelarna på Wall Street. De nya instrumenten såldes som en slags billig finansiell försäkring mot kraftiga prissvängningar. Priset för instrumenten sattes i relation till (derived from) en underliggande produkt som exempelvis råolja, därav namnet derivat. Användandet av finansiella derivat har jämförts med att ”trying to replicate a fire-insurance policy by dynamically increasing or decreasing your coverage as fire conditions wax and wane. One day, bam, your house is on fire, and you call for more coverage?” Finansiella derivat gjorde sin debut på Wall Street genom att bidra till att utlösa det största fallet på en dag i börsens historia (22%).
En av Greenspans första handlingar som ordförande för Federal Reserve var att ställa krav på att Glass-Steagal act skulle upphävas, något som hans vänner i J.P. Morgan och Citibank hade kampanjat för med glöd. Glass-Steagal act hade ursprungligen haft som syfte att motverka de beteenden bland bankirerna som hade lett till vågen av konkurser för banker på 30-talet och den stora depressionen. Glass-Steagal act upphävdes 1999, under Bill Clintons tid som president.
Alan Greenspans gamla bank, J.P. Morgan, introducerade en finansiell innovation år 1995 som skulle revolutionera bankirernas verksamhet det kommande årtiondet. Den 34-åriga Blythe Masters från universitetet i Cambridge utvecklade de första ”credit default swaps”. Syftet med CDS var att öka bankens vinster samtidigt som man tog bort risken för förluster. Det var alltså bankernas version av att försöka äta upp kakan och samtidigt behålla den. Mot slutet av 2007 fanns CDS till ett värde av ca 45000 miljarder dollar som gav innehavarna en illusion av säkerhet. Warren Buffet, en mer konservativ investerare, kallade finansiella derivat för ”weapons of financial mass destruction” vilket senare visade sig vara en träffande beskrivning.
År 1998 hade det finansiella systemet stått inför hotet av en systemkris. Hotet avvärjdes den gången, men man lärde sig inget av krisen. Det var i samband med att hedgefonden Long term capital management, LTCM kollapsade. LTCM-krisen innehöll fröet till vad som skulle följa senare. Ett skäl till att LTCM åtnjöt en sådan respekt innan kollapsen var teamet som låg bakom fonden. John Meriwether grundade den 1994 efter att ha gjort sig ett namn på Wall Street. Där fanns två framstående vetenskapsmän: Myron Scholes och Robert Merton. De belönades med nobelpriset i ekonomi 1997 för sitt arbete med derivat. LTCM hade en bländande uppsättning finansprofessorer, matematikdoktorer och fysiker som hade kunskapen om hur man kan utveckla extremt komplexa och lönsamma finansiella arrangemang. Problemet var bara att utgångspunkterna för riskkalkylen som låg till grund för Scholes och Mertons modeller var felaktiga. De antog att marknader och spelare var rationella. Men verkligheten tyder på att motsatsen är fallet, alltså att de är irrationella. De stora finansiella spelarna lärde sig dock inget av krisen 1998. Varför skulle de bry sig? De kunde ju ändå räkna med att bli räddade på de amerikanska skattebetalarnas bekostnad vid nästa kris. De var ju ”too big to fail”.
Många amerikanska väljare blev förtrollade av Obama och hans mantra som lovade ”change”. I verkligheten fortsatte han dock Bushs politik. Strax efter att Obama hade blivit president gjorde han en helvändning om sin utlovade ekonomiska politik och gav alla viktiga poster till folk från Goldman Sachs och Citigroup. Namn som Michael Fromm, Tim Geithner och Larry Summers visade att Wall Street hade läget i ett stadigt grepp. Obama var bankernas man, inte folkets.
Vart är USA på väg? Ett tecken i tiden är att David M. Walker, USAs ”comptroller general” avgick år 2008. Han sade att skälet till att han avgick var att han som comptroller inte kunde göra så mycket åt problemen, men att USA riskerar att kollapsa på samma sätt som Rom kollapsade. I sina tal som han höll på många platser i USA talade han om slående likheter mellan USAs nuvarande läge och faktorerna som fick Rom att gå under.
William Engdahl avslutar sin bok, Gods of Money, med ett citat från politikern William Jennings Bryan. I ett tal år 1906 sade han följande ord, som känns mer aktuella än någonsin. Och nu, mer än 100 år senare, handlar det inte bara om USA utan även om Sverige, Europa och hela världen:
”Plutocracy is … more despotic than monarchy, more heartless than aristocracy, more selfish than bureaucracy. It preys upon the nation in time of peace and conspires against it in the hour of its calamity…The time is ripe for the overthrow of this giant wrong.”
I somras drabbades London av stora upplopp. David Cameron har talat i hårda ordalag mot pöbeln som härjade i staden. Det är gott och väl. Men han säger ingenting om kleptokraterna som inte nöjer sig med att härja småskaligt och bränna ner några kvarter i London, utan som får hela länder att krascha. Om han vore en konservativ politiker med ryggrad kunde han exempelvis ha hämtat inspiration från Frédéric Bastiat som hade en del att säga om plundring. När de mäktigaste medlemmarna av ett samhälle sysslar med plundring så utvecklas en moral som inte bara tillåter, utan som uppmuntrar till plundring. När det händer börjar moralen i samhället förfalla. I de övre klasserna leder det till en artig form av plundring, medan de undre klasserna ger sig hän åt plundring på gatorna.
Den 24-25 mars 2011 beslutade det europeiska rådet att en fördragsändring skulle antas för att ESM ska kunna inrättas. Planen är att det ska ske år 2013. Den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) kommer att ha sitt säte i Luxemburg. Det leds av ett råd som består av euroområdets finansministrar. Till fördraget om den europeiska unionens funktionssätt tillades följande stycke i artikel 136:
”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitetsmekanism, som ska aktiveras om det är absolut nödvändigt för att trygga stabiliteten i euroområdet som helhet. Beviljandet av begärt finansiellt stöd enligt mekanismen ska vara underkastat strikt villkorlighet.”
ESM-rådets uppgift är att besluta i frågor som rör beviljande av finansiellt stöd, villkor för finansiellt stöd, ESMs utlåningskapacitet och ändringar i uppsättningen av instrument.
(källa: wikipedia)
I vanlig ordning uppstår ett problem och lösningen sägs bestå i att ge mer pengar och makt till människorna som skapade problemet. Det kan vara en metod som är användbar för oss alla: skapa ett problem där lösningen inte är uppenbar och du har tänkt ut lösningen i förväg; när alla verkar tillräckligt oroliga och frustrerade presenterar du lösningen i samband med en löneförhandling med chefen där du också för fram krav på mer makt och kortare arbetstid.
Följande video verkar autentisk och har skapat en hel del diskussion. Det gäller att se upp med vad eurokraterna gör. De har steg för steg, smygvägen, fört oss allt längre in i vad alltmer liknar ett nytt Sovjetunionen. ESM kan innebära att steget tas fullt ut.
Förkortningen GIABO står för Global Insurrection Againt Banker Occupation. Jag hörde termen första gången när jag lyssnade på Max Keisr och Stacy Herbert. Såvitt jag vet är det Max Keiser som ligger bakom förkortningen. Jag tycker ett det är en mycket träffande beteckning på vad som håller på att hända i världen: de rikaste 1% av jordens befolkning står mot resten av befolkningen, alltså 99%. Det ligger nära tillhands att av ren vana tolka skeendet i det gamla vänster-höger paradigmet, men det anser jag skulle vara mycket missvisande. Exempelvis finns det en falang inom Tea party rörelsen som inte alls är till vänster, men som är mycket kritisk mot bankväsendet. De är ofta positiva till Ron Paul och betecknas nog lämpligen som libertarianer. Inte nog med att det är missvisande, jag tror även att det rent taktiskt är ett misstag att avfärda de olika manifestationerna mot Wall Street odyl som börjar visa sig här och var som socialistiska och att det bara handlar om avundsjuka mot de rika. På den vägen riskerar man att överlåta spelplanen till en eller annan form av marxism som kan ge en förklaringsmodell som känns relevant för de missnöjda.
Jag tycker det är sunt att folk vänder sig mot ett banksystem som gör de rika rikare utan att de behöver bidra med något till samhället. Ett exempel är så kallad ”high frequency trading”där datorer så att säga suger rikedomar ur systemet utan att datorernas ägare ger någonting alls tillbaka. I princip behöver de inte ens arbeta för att bli rikare, eftersom datorerna gör arbetet. Det sker naturligtvis på alla andras bekostnad. Om inte det är en form av parasitism så har ordet ingen mening. Som traditionalist vill jag dessutom gå längre och hävda att ränta är en form av parasitism. Fast jag menar inte att all form av ränta i alla sammanhang är förkastlig. En bonde som lånar pengar på våren för att ha råd med sådden och sedan betalar tillbaka pengarna efter skörden på hösten mot en rimlig ränta kan vara ett enkelt exempel på en win-win situation där ränta fyller en positiv funktion. I det exemplet handlar det om lån för produktiva investeringar. Men vi lever i en konsumtionskultur där folk uppmuntras att låna pengar mot hög ränta för konsumtion. Det är då det uppstår problem. Och när räntan ligger på tvåsiffriga procentsatser – 30% eller tom 70%! – är det fullt befogat att tala om ocker. Vi har dessutom det fraktionella reservsystemet där bankerna kan låna ut pengar som de inte har mot ränta. Tänk dig vilken grej att kunna låna ut pengar som du inte har och få betalt för det.
Någon kanske invänder att den som lånar pengar mot hög ränta för konsumtion får skylla sig själv om det senare går åt skogen. Det håller jag delvis med om, men vi lever i ett samhälle och när många människor blir desperata så drabbar det oss alla. Den sociala väven hotar att brista och i kaos kommer de flesta av oss vara förlorare. Jag tror att hederliga och välmenande människor är sämst rustade för att överleva socialt kaos.
I fönstren på Chicago Board of Trade hade någon nyligen satt upp plakat där det stod ”We are the 1%”, som ett meddelande till demonstranterna. Jag tror att de gravt underskattar situationens allvar. Det för tankarna till Marie Antoinette som ska ha sagt något i stil med: ”Är de hungriga? Ge dem då tårta att äta.” om de hungriga demonstranterna utanför Versailles, innan hon förlorade sitt huvud. Många superrika har på senare tid gått ut och bett om att bli högre beskattade. Det gör de inte av hjärtats godhet, utan för att de har mer realistiska förväntningar på framtiden än de som har satt upp plakaten i Chicago.
Ett gäng vänsterextremister i Frankrike författade en text som heter ”The coming insurrection” för några år sedan. Jag har läst delar av den och tycker att den på många sätt är träffande, fast det handlar mer om kritik än av några faktiska lösningar på problemen de sätter fingret på. Om den texten skulle få samma status som ”Det kommunistiska manifestet” en gång fick, så tror jag att följderna kommer att bli lika motbjudande. Om man undersöker de radikala jämlikhetsivrarnas historia så finner man ett långt blodbad, från skräckväldet under franska revolutionen, till Röda Khmererna, Kulturrevolutionen i Kina, Stalins illdåd etc. Varför skulle det bli annorlunda den här gången? Hursomhelst är texten ofta mycket träffande och jag kan bara instämma i delar av budskapet, exempelvis följande som kommer från en liten suggestiv video med citat från texten: ”Freedom wasn´t the act of shedding our attachments. Our story is one of the destruction of our roots. The disaster rests in all that had to be destroyed, in all those who had to be uprooted in order to end up where we are. The children of the final dispossession. The economy is not in crises, it is the crises. It lives in a fantasy world where it pretends that it can recreate everything it has destroyed.” Det är mycket suggestivt och ofta träffande. Vad leder det då till? ”Every act of government is a way of not losning control. But governing is only postponing by a thousand subterfuges that moment when the crowd will hang you.”
Nyligen varnade jag för misstaget att inte lyssna på poeterna. Nu tänker jag på en sång av Leonard Cohen, ”The future”:
”Things are going to slide, slide in all directions
Won’t be nothing
Nothing you can measure anymore
The blizzard, the blizzard of the world
has crossed the threshold
and it has overturned
the order of the soul.
…
There’ll be the breaking of the ancient
western code
Your private life will suddenly explode
…
Get ready for the future:
it is murder. ”
En av orsakerna till att jag tror att framtidens svenska samhälle kommer att vara mycket annorlunda jämfört med samhället som de flesta av oss är vana vid och har fötts in i är att vi står inför en demografisk kris. De gamla har skaffat få barn och därför kommer en liten grupp unga få försörja en allt större grupp pensionärer (om välfärdsstaten alls överlever alla prövningar den står inför).
The baybyboomers
Ett av argumenten för invandringspolitiken har varit att arbetskraften kommer att behövas som en ersättning för de få barnen. Men det argumentet bygger dels på en föreställning om en ständig exponentiell ekonomisk tillväxt, något som vid ett närmare betraktande av vad ”exponentiell tillväxt” faktiskt innebär verkar orimligt. Det räcker ju inte att ekonomin växer, det rör sig om en ständigt accelererande tillväxt i en värld med ändlga resurser. Argumentet förutsätter dessutom att analfabeter eller lågutbildade immigranter från tredje världen inte bara ska lära sig fungera hjälpligt i det hypermoderna Sverige, de ska dessutom snabbt omvandlas till läkare och dataingenjörer. Slutligen vill jag tillägga att argumentet bygger på en mekanisk syn på människan där hon i grund och botten ses som ett utbytbart kugghjul i en samhällsmaskin. Utifrån en sådan syn på människan borde det inte vara några problem att ta ut en människa från sitt kulturella och etniska sammanhang och placera henne i ett annat kulturellt och etniskt sammanhang. Det spelar ju ingen roll om ett fungerande kugghjul är tillverkat i Kina eller Borlänge. Men som alltfler så sakteliga håller på att bli medvetna om så fungerar inte människor på samma sätt som kugghjul.
Det finns mycket annat man kan säga om den bristande verklighetsförankringen hos föreställningarna som ligger till grund för den politiska klassens projekt, men idag vill jag dels ta upp ett psykologisk problem, nämligen skuld och dess relation till solidariteten mellan generationerna.
Det är ju generationen som revolterade kulturellt på 60-talet som nu håller på att bli gammal. De är många, på engelska kallas de ”the babyboomers”. Vänsterrevolten på 60-talet som utfördes av ”the babyboomers” kan ses som ett stort fadersuppror, där allt som de äldre generationerna stod för förkastades och sågs som ett uttryck för förtryck: familjen, ”heteronormen”, nationen etc. Generellt sett kan man säga att revolten var anti-traditionell. Alla gamla auktoriteter förkastades, men revoltörerna tenderade samtidigt att vara helt okritiska mot sina nya husgudar, såsom Mao, Stalin och Pol Pot, som är kända för att ha överträffat självaste Adolf Hitler i grymhet om man mäter i antalet offer för deras politik. Sverige har dock inte gjort upp med det arvet ännu, eftersom gamla vänsterextremister sitter vid makten i landet.
I dagens samhälle är det normalt att göra uppror mot sina föräldrar, åtminstone i tonåren. Det ses som ett hälsosamt tecken, en slags frigörelse, förutsatt att upproret inte är alltför extremt. Men 68-revoltörerna har fortsatt sitt tonårsaktiga fadersuppror även i vuxen ålder. De fortsätter att hävda att allt innan deras revolt på 60-talet var ett kulturellt mörker, och antyder att med dem själva kom ljuset in på scenen. Göran Skytte var med på den tiden, men har senare tänkt om. Han har skrivit följande: ”En mycket stor del av dem som då viftade med Lenin, Stalin och Mao sitter idag i ledningen för tidningar, radio och tv. De är professorer och höga män i departementen och staten.”
Solidaritet mellan generationerna
Ett traditionellt samhälle bygger på en solidaritet mellan generationerna. Men 68-revoltörerna förkastade den solidariteten och vände sig mot allt som deras fäder och mödrar stod för. Min enkla fråga blir således: varför ska vi som tillhör de yngre generationerna arbeta för att ta hand om gamla avdankade 68or? De har ju lärt oss att inte respektera de äldre. Om vi följer i deras spår så blir det följdriktigt att vi struntar i dem, eller möjligen outsourcar äldrevården till Somalia eller något annat låglöneland. Om vi skickar dem till Somalia sparar vi både pengar och slipper höra deras eviga gnäll om Sveriges och svenskarnas uselhet. De blir istället omhändertagna av det snälla och fina folket i ett land i tredje världen. De borde stortrivas med den lösningen!
Fast min förhoppning är att vi återfinner en värdigare livshållning, istället för att accelerera förfallet som är vår arvedel efter 1968 års urspårning. För att det ska vara möjligt måste vi bland annat göra upp med skuldproblematiken som kom upp i ljuset på 60-talet. Paul Gottfried har skrivit utförligt om den i ”Multiculturalism and the politics of guilt.”
I Europa är det nog Tyskland som är mest genomsyrat av en upplevelse av historisk skuld. Ingen påstår dock att Sverige har haft några utrotningsläger och vårt koloniala förflutna är mycket begränsat (svenska kolonier) , ändå finns skulden med även här. Den finns också i Storbritannien och USA som kämpade mot Tyskland under andra världskriget.
Det är helt enkelt inte sant att allt innan 60-talet var ett kulturellt mörker, och att 60-talet innebar att en ny tolerant och medmänsklig attityd tog över. Det är bara en myt som 68orna berättar om sig själva för att deras maktinnehav ska verka legitimt. Se bara hur hycklarna beter sig! Många av dem tillhör den övre medelklassen nu och har en hel del makt, men de låtsas ändå vara radikala outsiders. De predikar sin mångkultur för folket, medan de själva gör allt för att välja bort den privat. De föraktar familjen, men har inget fungerande alternativ. De lovsjunger bögerier och radikal feminism, men säger inget om att samtidigt som familjen fungerar allt sämre som institution, så faller också barnafödandet. Jag undrar om inte den upplevda skulden har gjort en del av dem vansinniga? Det känns kanske bra för dem att den hemska europeiska civilisationen håller på att begå självmord? Det är nog vad de önskar sig.
För att kunna avbryta självmordsprocessen, där svenskarna (och européerna generellt) föder få barn samtidigt som man har öppnat gränserna för massinvandring från den fertila södern, menar jag att det är nödvändigt för oss att befria oss från den inbillade historiska skulden. Föräldrarna till 60-talets revoltörer levde under andra världskriget. Revoltörerna hörde sedan talas om alla hemskheter som hände under kriget, vilket bidrog till att de blev mycket kritiska mot det äldre borgerliga samhället. Men det borgerliga samhället var en fas i en lång historia. Det var arvtagare till en civilisation vars rötter sträcker sig åtminstone ett par årtusenden bakåt i tiden (30000 år enligt vissa historiker). Att stirra sig blind på 12 år av Tysklands historia under 1900-talet och hävda att det skulle vara något typiskt för den europeiska civilisationen och att den därför bör förkastas ter sig milt sagt märkligt, sett i ett större historiskt sammanhang.
Ska vi som tillhör de yngre generationerna som just nu håller på att ta över efter de som är födda på 40-talet hålla på och älta samma händelser igen och igen, likt en neurotiker som aldrig kommer över ett trauma och till slut begår självmord?
Vad har nu det här med pensioner att göra, undrar någon? Jag föreslår att vi tar hand om gamlingarna och behandlar dem med den respekt en del av dem inte förtjänar. Till och med gamla DDR-spioner har en plats på ålderdomshemmen i min framtid. Det är ett mognare och värdigare alternativ än att fortsätta den äldre generationens eviga tonårsuppror.
Sveriges och Europas historia handlar om människor, med allt vad det för med sig av både ljus och mörker. Vänsterns utopier har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Varje gång man har försökt förverkliga en av deras utopier har det lett till sin motsats, alltså en omänsklig dystopi. Vi är arvtagare till ett verkligt land och en verklig civilisation. Att förkasta det arvet på grund av overkliga utopiska önskedrömmar är vansinne. En del i projektet att återerövra vårt arv handlar om att återfinna respekten för de äldre och med den solidariteten mellan generationerna som sträcker sig tillbaka till tidernas begynnelse för civiliserade folk. Alternativet är att ta steget fullt ut i ett ociviliserat barbari, där ättestupan väntar oss när vi inte längre kan vara produktiva.
********
Jag bifogar en sång som ger uttryck för en traditionell syn på dem som har offrat sig för sin nation. Någon har lagt till bilder, dels från första världskriget och dels på artisterna (nej, de är inte ”nazister”). De två ”världskrigen” var huvudsakligen europeiska krig och innebar en gigantisk katastrof för Europa som vi fortfarande inte har kommit över.
Världen står inför stora förändringar och det kommer drabba oss alla, vad vi än tycker om saken. Det är i varje fall vad jag har kommit fram till. Dagens inlägg blir delvis ganska personligt, för jag befinner mig mitt i skiftet och är helt upptagen av de här sakerna. Än så länge är det med tankarna, men att gå från tanke till handling är inom räckhåll för mig (tror jag). ”Nordbo”
Hittills har jag levt inom ramarna för det etablerade systemet, men tycker att det känns mer och mer frustrerande. Jag vill inte byta partner och jobb vartannat år. Det är en gräsligt ytlig livsstil, som inte kan ge en djupare tillfredställelse. Men både relationen mellan könen och relationen till arbetsgivaren bygger på en ömsesidighet. Det finns två sidor som måste vara överens om att stabilitet är bättre än förändring för förändringens skull.
Att bilda en stabil familj verkar vara svårt idag. Men jag har en dotter som bor med sin mor i ett av våra grannländer. Systemet som jag tjänar ödelägger naturen, vilket äventyrar min dotters framtid. Hennes framtid äventyras också av tilltagande kriminalitet, våldsamma gäng och ökande socialt kaos. Kort sagt känns det hemskt poänglöst, för att inte säga rent destruktivt, att leva inom de vanliga ramarna.
Det är min övertygelse att vi befinner oss i ett stort skifte, där det destruktiva systemet blir alltmer dysfunktionellt och av allt att döma går mot sitt slut. Den ekonomiska krisen, ”peak oil”, ”peak copper”, och peak andra naturresurser implicerar sammantaget ”peak humans” och slutet för systemet som vi är underkastade.
Derrick Jensen, Naturen och Väst
Derrick Jensen är en ekologisk tänkare som bor i skogen i norra Kalifornien. Han lever som han lär, vilket han ska ha respekt för. I följande intervju kritiserar han bland annat hierarkier, men det är en specifik form av hierarki som han tänker på. Han talar om relationer mellan människor där en person dominerar och utnyttjar en annan person och gör en parallell till naturen, där den moderna människan dominerar och utnyttjar naturen hänsynslöst och utan sinne för långsiktigt ansvar. Den observationen behöver dock inte leda till en egalitär syn på saker och ting.
I den västerländska traditionen har vi exempelvis Aristoteles som i den Nikomachiska Etiken talar om olika formar av vänskap. Han urskiljer tre olika former: 1) Vänskap för nyttan det ger. Det kan exempelvis röra sig om någon som är bra för karriären, eller någon som hjälper dig att laga cykeln etc. 2) Vänskap för njutningen. Jag hade en period när jag var ute och härjade mycket på nätterna. Då hade jag många vänner som jag träffade i jakten på njutning. 3) Jag citerar Aristoteles :”Fullkomlig är åter den vänskap som råder mellan goda människor och lika meriterade individer. Ty dessa önskar varandra gott i lika hög grad, beroende på den utsträckning i vilken de är goda, och goda är de då i och för sig. De bästa vännerna är här de som vill sina vänner väl för deras egen skull.” (1)
Observera hierarkin mellan de olika formerna av vänskap. De flesta skulle nog hålla med om att den tredje formen är den bästa, alltså den högsta. Den bygger på ett ömsesidigt gillande, utan inslag av nytta eller njutning. De olika formerna av vänskap är alltså inte lika mycket värda. Det är ett exempel på hierarki i positiv mening.
Jag tror att de här tre formerna av vänskap finns även hos de indianstammar som Jensen nämner. En framstående jägare kommer exempelvis att få vänner som vill sola sig i hans glans och gärna även få del av bytet från hans framgångsrika jakt.
I Sverige tror jag att många har en nära relation till naturen och kan relatera till vad Jensen talar om. Många av oss är i själ och hjärta vänner till naturen, i Aristoteles högsta mening, men är fångade av det nuvarande systemet som kräver ständig exponentiell tillväxt. Men, som med så mycket annat i det moderna ”samhället”, så är den oändliga tillväxtens system en abstrakt utopi utan kontakt med den konkreta verkligheten, därför att naturresurserna som exploateras är ändliga.
Jag är naturens vän, emotionellt sett. Jag ogillar starkt att jag är fångad av ett destruktivt system och vill finna ett sätt att leva ett hållbarare liv. Det var mina föräldrar som i tidig ålder började ta med mig ut i skogen och upp till fjällen. De förde över en kärlek och respekt för naturen till mig. Det är en del av mitt nordiska kulturella arv som jag är stolt över. Derrick Jensen har rätt i att det som just nu kallas för ”den västerländska civilisationen” är ohållbart och destruktivt, både ekologiskt, mänskligt och spirituellt. Men det betyder inte att den självhatande vänstern som förkastar allt som västerlandet står för är inne på rätt spår. Det är exempelvis Väst som får fram ekologiska tänkare som Derrick Jensen och Arne Naess mfl.
Derrick Jensen talar om en amerikansk indianstam som har bott i samma område ca 12000 år. Men Europas stammar har bott i Europa sedan urminnes tider. Problemet är inte Väst eller Europa i djupare mening, utan den kosmopolitiska civilisation som har usurperat makten i Väst. Den hör inte hemma någonstans och är lika ansvarslös, materialistisk och kortsiktig som den är rotlös och allmänt anti-traditionell och anti-spirituell. Väst behöver återfinna sin identitet och sina rötter, inte förneka dem.
(1) ”Den Nikomachiska etiken” översatt av Mårten Ringbom 1967, s.225
Förr snarare än senare tror jag att Sverige kommer att drabbas av ekonomiska åtstramningar på samma sätt som många andra länder, tex Irland och Grekland. Det är inte säkert att vi får uppleva en systemkollaps, så om Sverige fortsätter att existera i en liknande form som idag vill jag ge några förslag till hur landet kan förbättras.
För det första kan det vara bra att minnas att Island har gått sin egen väg. De har inte underkastat sig de invaderande finansiella intressenas vilja på samma sätt som politikerna i Grekland och Irland har gjort. Folket utsatte politikerna för en sådan press på Island att de inte kunde ge bort landets resurser till bankerna, vilket de skulle ha gjort annars.
Här är några modesta förslag till hur Sverige kan göras till ett bättre land genom åtstramningarna:
1) Dra in allt ekonomiskt stöd till den sk ”genusvetenskapen”. Den är lika vetenskaplig som den socialistiska ”vetenskapen” var i DDR, det vill säga inte alls. Om någon vill utföra genusexperiment i privat regi, så är jag inte emot det. Men låt de genustroende utföra sina experiment på sina egna barn och för sina egna pengar. Om barnen blir harmoniska och väl fungerande samhällsmedborgare i framtiden så kanske genusförskolor blir populära även utanför Södermalm.
2) Lägg ner journalisthögskolan. Den skapar bara en medioker likriktning bland journalisterna vilket leder till att ”gammelmedia” blir alltmer föraktad. Inte för att jag personligen bryr mig. Det bästa är nog att gammelmedia konkurreras ut av alternativen på internet. Hursomhelst är journalisthögskolan ett rent slöseri med resurser. Liberaler borde vara extra intresserade av den här punkten eftersom det nuvarande tillståndet inom media ger det ”öppna samhället” dåligt rykte.
3) Det här är en fortsättning på andra punkten. Dra in alla ekonomiska bidrag till media. Det finns inte längre något behov av gammelmedia, annat än för att försvara särintressen. Försvar av särintressen ska inte finansieras med skatter. Låt gammelmedia stå på egna ben när de möts av konkurrensen från folk som skriver både gratis och ofta intressantare på nätet.
4) Lägg ner lärarhögskolorna. Lärarnas ämneskunskapaper anser jag att man ska ta på största allvar, men de pedagogiska institutionerna sysslar mest med indoktrinering. En levande utbildning ska inte handla om att institutionalisera och passivicera eleverna, utan om kunskap. Fria tankar och kunskap värd namnet gör eleverna friare och därmed farligare. Som det är nu tämjs och strömlinjeformas de för att passa in i ett byråkratiskt reglerat samhälle. Lärarhögskolorna fungerar på ett liknande sätt som journalisthögskolan: indoktrineringen leder mest till en medioker likriktning som tenderar att göra utbildningen själsdödande trist.
5) Skilj stat och kapital. Det ska inte finnas en öppen dörr mellan banker och politik. Det leder till korruption, inte minst när fd Goldman Sachs anställda får politiska uppdrag att reglera banksektorn. Så kan det se ut i USA, men även i Sverige ser vi åtminstone en före detta politiker få en tjänst hos en global bank. Erik Åsbrink blev rådgivare för Goldman Sachs, vilket måste innebära att han anses vara lojal mot bankmaffian. Det går inte att vara lojal mot Goldman Sachs och Sverige samtidigt.
6) Argumentet att vi behöver den extra arbetskraften som invandringen ger faller tillsammans med ekonomin.
Om du har fler förslag så kan du komma med dem i kommentarsfältet.