Finns det någon lämplig musik för identitära traditionalister? Klassisk musik, folkmusik och sakral musik är de uppenbara kandidaterna. Men det finns också musik som är skapad i vår tid och som därför kan ha lättare att nå människor som är formade av nutida erfarenheter. Jag tänker då på neofolk. Flera neofolkartister har en bakgrund i industriell musik, men gick sedan vidare. En av mina favoriter är David Tibet som är något av en underjordisk gotisk legend och även en av neofolkens grand old men. Ett av hans projekt går under namnet Current 93. Men ”Bloodstreamruns” kommer från ett annat band, Nature and Organisation, där han också har varit aktiv. Texten är ett stycke lysande poesi, i mitt tycke. Den förenar en desillusionerad attityd som lätt uppstår i en modern miljö med en naiv lekfullhet, samtidigt som den kan leda tankarna till mediterande munkar i ett kloster någonstans. Om jag skulle tvingas välja min främsta favoritsång någonsin så ligger den bra till:
Här är en annan sång med David Tibet. Eftersom orden är viktiga är sången kanske inte så lättsmält, men musiken och orden bilder en slags poesi som kan vara mycket stimulerande för både känsla och fantasi om man öppnar sig för den.
Slutligen väljer jag en sång från Blood Axis senaste album. Jag tycker att kombinationen Herman Hesse och Blood Axis var mycket lyckad:
I ”Ride the Tiger” vänder sig Evola till en viss typ av människa. Det kan vara någon som är fullt involverad i den moderna världen, men med det särskiljande draget att han i själ och hjärta inte tillhör den. Var hör han hemma då?
Evola använder ordet ”tradition” och ”traditionell” i en speciell mening. Efter några årtiondens ”antitraditionell”, eller snarare antiborgerlig, retorik från kulturvänstern är det nog extra lätt att missförstå vad som menas, men jag ska försöka få saken att klarna något. Till att börja med vill jag understryka att Evola är lika ”antibourgeoisie” som vilken marxist som helst, men från helt andra filosofiska utgångspunkter.
Ett utmärkande drag för ett traditionellt samhälle är att det är ordnat efter principer som går bortom det som bara är mänskligt och individuellt. Alla områden i ett traditionellt samhälle är ordnade från ovan och riktade uppåt mot det som är mer än mänskligt. Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension. Det här kan förstås med hjälp av ett kors, som inte bara är en kristen symbol. Den horisontella axeln sägs då stå för världen i dess materiella och kvantitativa aspekt, medan den vertikala axeln står för den andliga, kvalitativa och immateriella dimensionen. När man talar om ”högre värden”, ”ordnad från ovan” odyl, så syftar det alltså på tillvarons vertikala dimension.
Det moderna samhället är motsatsen till ett traditionellt samhälle och därför finns det inte någon verksamhet här som tillåter en traditionellt sinnad människa att förverkliga sig fullt ut. Miljön vi lever i är helt annorlunda socialt, psykologiskt, intellektuellt och materiellt. Den är oftast helt avskild från de högre värdena och det finns ingen koppling till det andliga livet.
På 60-talet slog en anti-borgerlig mentalitet igenom, något som Evola inte ser som enbart negativt. Det är alltså inte den borgerliga världen som han syftar på när han skriver om traditionella samhällen. De traditionella värdena är inte de borgerliga värdena.
Tigerritt
Inom zen-buddhismen finns tio bilder som målades av en lärare på 1100-talet. De illustrerar sökandet efter och infångandet av en oxe. Det är en symbolisk berättelse som handlar om vägen till upplysning om vår sanna natur. Det finns en likhet mellan Evolas tigerritt och berättelsen om oxen. Evolas utgångspunkt är en metafysik som överensstämmer med zen, autentisk yoga och liknande läror.
Att rida tigern är en metafor för hur en differentierad person kan hantera den främmande miljön han lever i. Tigern är den moderna världen som han svingar sig upp på och rider. En civilisationscykel närmar sig enligt Evola sitt slut och strömmen är för stark för att kunna hejdas. I det läget är det bättre att följa med strömmen, alltså att rida tigern, samtidigt som man på det inre planet är skild från den. Man kan också likna det vid att surfa på en tsunamivåg. Att ställa sig framför vågen i hopp om att kunna hejda den är självmord, men surfaren kan möjligen klara sig bättre.
Den Europeiska nihilismen
Kulturellt och existentiellt lever vi i ”världen där Gud är död”, som Nietzsche såg början till på 1800-talet. Det innebär alla värdens kollaps. Dostojevskij var inne på samma spår under samma århundrade. Hans idé brukar sammanfattas med orden: ”Om Gud inte finns så är allting tillåtet.”
Under tidigt 1900-tal förklarade sedan en ung André Breton att den enklaste surrealistiska handlingen vore att gå ut på gatan och slumpvis börja skjuta ihjäl förbipasserande. Men det som tedde sig som en fullständigt absurd handling då, har blivit en skrämmande realitet senare. De allra absurdaste handlingarna har nog kommit efter att Evola skrev sin bok som gavs ut i början av 60-talet. Då var skolskjutningar fortfarande ett okänt begrepp. Och att ”go postal” hade ännu inte sin nuvarande mening i USA. Världen har alltså blivit betydligt mer surrealistisk sedan Breton skrev sina ord för närmare ett århundrade sedan.
Ett sätt att läsa Nietzsche är att se hans filosofi som en slags spegel. Han såg tidigare än de flesta att människorna hade tagit kål på Gud: ”Gud är död”. Det öppnar för att människan kommer att utropa sig själv till en gud för att fylla tomrummet efter den döda guden. Det är övermänniskan. Men vad betyder det? Övermänniskan som skapar nya värden ur tomma intet liksom den kristna Guden skapade världen ex nihilo?
Om vi förflyttar oss till 2007 och läser dagboksanteckningarna som en ung finländare, Erik Pecka Auvinen, lämnade efter sig kan vi läsa följande: ”Jag är ju en övermänniska, nästan en gud”. Illdådet som följde efter den slutsatsen skulle nog ha fått André Bréton att blekna av chock. Till och med Evola skulle nog ha höjt på ögonbrynen, särskilt med tanke på att vi har sett en lång rad liknande dåd i olika västländer. En sak som alltid har gjort mig förundrad är att många verkar lyckas intala sig själva att vi inte lever i ett vansinnigt samhälle, ett ”the cuckoo’s nest”. Det är nog som med grodan i kastrullen som steg för steg vänjer sig vid den ökande värmen i vattnet tills det börjar koka och det är försent att lämna kastrullen. Det finns intressanta och värdefulla tankegångar hos Nietzsche. Han uppmanar oss exempelvis att ta kommandot över våra liv. Men som jag ser saken kan övermänniskan inte förenas med ett traditionellt synsätt. Övermänniskan är tvärtom ett uttryck för hybris, ett försök att likt en titan storma berget Olympus, där gudarna bor.
Och Breivik? Hur ska man förstå hans dåd ur ett traditionalistiskt perspektiv? Munken Thich Quang Duc protesterade mot förföljelsen av buddhister i Vietnam genom att bränna sig själv till döds 1963. Han offrade alltså sitt eget liv, inte någon annans. Den japanske författaren Yukio Mishima begick seppuku 1970 i ett absolut avståndstagande från den moderna utvecklingen i Japan. Han tog också sitt eget liv, inte andras. Jag förespråkar inget liknande, men enligt min förståelse av saken kan man möjligen försvara de här två handlingarna ur ett traditionalistiskt perspektiv. Möjligen. Men Breivik anslöt sig till de metafysiskt övergivna narcissisternas sorgliga skara. ”Jag är ju en övermänniska”, som en av dem skrev. Deras handlingar är lika besinningslösa som tiden där de utfördes.
En prövning
En möjlighet för den som känner den moderna människans existentiella kris med hela sitt väsen är att se det som en prövning. Frånvaron av sammanhang, stöd och rötter tenderar att skapa en upplevelse av poänglöshet. Men genom att se det som en prövning får tomrummet en mening. Den differentierade personen har en stabil grund i sig själv och behöver därför egentligen inte stöd från omgivningen. Han har en existentiell dimension som är oberoende av samtiden.
Här kan det vara värt att notera att Evola kan verka mer kyligt elitistisk än jag tror att han egentligen var. En tid övervägde han att begå självmord. Med tanke på att han ägnar så mycket uppmärksamhet åt den moderna meningslösheten så tror jag att han var nära att bli överväldigad av den som ung. Men han fann en väg att gå vidare och ägnade sedan resten av livet åt att belysa den ur olika perspektiv. Han hänvisar ofta till Nietzsche ”we must pass through this nihilism in order to grasp the true nature of the values of the past.” Och: ”It is a measure of ones strength of will to know how far one can do without a meaning of things, how far one can bear to live in a meaningless world: for then one will organize part of it.”
Vad återstår i det existentiella vakuum som den moderna världen ger oss? Det som återstår, enligt både Evola och Nietzsche, är att vara sig själv, att leva efter sin egen lag som sätts av den egna naturen. Evola vänder sig mot vad han anser vara en överdriven tendens hos Nietzsche att reducera allt till en fråga om fysiologi. Det finns dock vissa passager hos Nietzsche som har en annan ton. Han skriver exempelvis om ”det som inte säger jag, utan som är jag”. Evolas tolkning av Niezsche leder till en filosofi som överensstämmer med traditionella läror. Det är inte det fysiska egot som han syftar på, utan vad Upanishaderna kallar atman. Bland bilderna som handlar om oxen är nr 8 tom. Allt är glömt och övervunnet. Det är alltså i vedisk, zen-buddhistisk eller mäster Eckharts anda man ska förstå följande ord från Nietzsche: ”Become yourself: an injunction adressed only to a few and which to an even smaller number appears redundant.”
Person och individ
Vad innebär det att vara sig själv? Begreppet individ är abstrakt och kvantitativt, på samma sätt som begreppet atom. Den moderna dekadensen har enligt Evola sin början i förstörelsen och kollapsen av de tidigare organiska och hierarkiska strukturerna. De har ersatts av en likformig massa av atomiserade individer. Det är individualismen som har lett till massamhället. Den har sin början redan under renässansen.
Ursprungligen stod ”persona” för en mask som bars av antikens skådespelare. Masken stod för något typiskt, icke individuellt, framför allt när något gudomligt gestaltades. Som person betraktad är en människa skild från det som bara är individuellt. En person har en form och är sig själv. En traditionell civilisation är organiserad utifrån personen vilket leder till en värld av kvalitet och en äkta mångfald baserad på olika typer.
Hur är det med den moderna ”personligheten”? Vi vill ju så gärna vara unika. Evola citerar, kanske lite förvånande, en marxistisk filosof med gillande. György Lukács lade märke till följande: ”The present day practice of overestimating and exaggerating the importance of creative subjectivity actually betrays the weakness and poverty of the writers individuality. They distinguish themselves merely by ”eccentricity”, either spontaneous, or painstakingly cultivated; their worldview is at such a low level that any attempt they make to go beyond subjective immediacy threatens to leave their ”personality” completely flat. The more that this is the case, the more weight is placed on pure, immediate subjektivity, which sometimes is in fact identified with literary talent.”. Lukács talar om moderna konstnärer, men läget är ännu värre bland medias kändisar. Det här får mig också att tänka på något en feminist sade till mig för ett tag sedan. Hon påstod att det är bra för kreativiteten med könsneutral uppfostran av barn. När jag frågade efter bevis fick jag inget svar. Jag tror att hennes, och många andras, syn på kreativitet är färgad av kulten av individualiteten. Men självupptagen excentricitet är inte ett uttryck för skaparkraft och fåfänga har inget med att vara sig själv i den mening som har diskuterats här att göra.
Apoliteia
I traditionell mening finns det ingen stat idag. Det enda som existerar är ett administrativt system med små politiker som inte representerar något annat än finansiella och industriella intressen och som försöker köpa väljarnas gunst med olika mutor. Om det skulle framträda en ledare värd namnet så skulle han antagligen inte få många anhängare, eftersom de atomiserade massorna är helt inriktade på att skaffa sig materiella fördelar. En ledare som inte prostituerar sig och försöker muta dem materiellt kommer ingenstans. I den miljön föreslår Evola en attityd av apoliteia. Det finns inga idéer, motiv eller mål som är värda ”the pledge of ones own true being.” En tigerryttare kan engagera sig politiskt, men i den här miljön kan han lika gärna bli en börshaj, ägna sig åt vetenskap, vapenhandel eller slavhandel. Här tror jag emellertid att provokatören Evola tittar fram. Han vill så gärna vara antiborgerlig att han ibland går till överdrift. Han har ju hänvisat till zen och håller den vediska traditionen högt, men jag skulle bli förvånad om en zenmästare eller yogamästare skulle hävda att det är helt likgiltigt vad man sysslar med, ens i en materialistisk och dekadent civilisation som det moderna väst. Men Evolas poäng är att apoliteia är en inre distans och obundenhet till det här samhället och dess värderingar. Jag anser inte att läget är så hopplöst som Evola målar det. Men han upplevde ju hur Europa slets sönder av två världskrig, vilket måste ha påverkat honom på ett liknande sätt som det påverkade vad vi dissidenter idag ofta kallar ”den självhatande vänstern”.
Återupptäckten av de högre värdena
Nietzsche drömde om en omvärdering av alla värden. Evola anknyter till den tanken och observerar att det är den borgerliga världen som håller på att upplösas. Det är alltså inte samma sak som den traditionella världen som upplöstes tidigare av den borgerliga världen. Under 1800-talet fanns ett tabu och en intolerans mot allt som rörde sexualiteten. Det uppstod då en förvrängning av betydelsen av ordet dygd (virtus). Virtus stod under antiken och fram till renässansen för en kraft hos själen, en viril kvalité, eller makt. Men senare blev betydelsen sexuell. Evola nämner och förkastar föreställningar som förekom under den borgerligt puritanska eran om att en man förlorar sin ära om han blir bedragen av sin fru. Eller att en kvinna förlorar sin ära om hon blir våldtagen. Idag stöter vi för övrigt på liknande synsätt hos immigranter från tredje världen. Det är en historisk ironi att arvtagarna till den antiborgerliga vänstern idag till varje pris försvarar minoriteter som har värderingar som är mer bourgeoisie än den postmoderna majoritetsbefolkningens.
Enligt Evola är det här exempel på att en äldre och mer äkta syn på etiken har förorenats av en överdriven puritansk fixering vid sexualiteten. Men om vi tänker på den äldre meningen av dygd, där det handlar om själens kraft, så finns en högre moral med värden som sanning, rättvisa, lojalitet, mod, heder och självbehärskning. I nietzscheansk anda menar Evola att vi kan återupptäcka de äldre värdenas verkliga mening när de genom nihilismen har renats från bourgeoisiens föroreningar.
Jag avlutar inlägget med en sång: ”Mahabharata Of The Soul” av Changes och Andrew King.
”Riding the back of the tiger,
On a rope stretched across the abyss.
Kshatriya of the shadows, warrior of the mist.”
Källor
Réné Guénon ”The symbolism of the cross”
Julius Evola ”Ride the Tiger”
Musik från olika subkulturer, som Black Metal och Industrial, har sina poänger. Ibland kan de lyfta fram teman från det nordiska eller europeiska förflutna. Det finns gott om metalband som sjunger om vikingar, men det finns också såna som reciterar texter från Dantes Gudomliga komedi . Industrial avspeglar ofta den moderna inre öknen utan skygglappar eller terapeutiskt vadd. Men den tenderar också, just därför, att ge uttryck för kaos och galenskap, vilket är en följd av den själsdöda miljön som den är sprungen ur.
Generellt sett går det nog inte att komma ifrån att musiken är nihilistisk och att den är ett symptom på ett kulturellt sönderfall. Faktum är att ett band som exempelvis KMFDM verkar medvetna om den saken och gör det till en slags lekfull konst.
”Nihilistic mystics
Apostolic Alcoholics
Messianic Manics
Cataclysmic and Prolific
In the age of super-boredom
Hype and mediocrity
Celebrate relentlessness
Menace to society.”
Sån musik var värdefull för mig, framför allt när jag var yngre. Den gav uttryck för tomrummet och kaoset som verkade ha erövrat världen. En del kanske känner igen sig själva i musiken, men åtminstone för mig var det snarare den moderna världen i avklädd form som jag såg. Jag har aldrig varit överens med den. Under ganska lång tid såg jag inget alternativ till den själsdöda och förljugna omgivningen, som fick sitt uttryck i musik från Frontline Assembly, KMFDM, Ministry och Skinny Puppy mfl. Det var en obehaglig upplevelse. Jag kan tänka mig att den kan driva en och en annan till vansinne. Samtidigt kan liknande musik ge uttryck för en krigaranda, som kan väcka en motståndsvilja mot den moderna flatheten. Jag tänker exempelvis på Laibach och Raubtier. Det kan vara positivt, förutsatt att man inte först har låtit sig bli galen av miljön.
Ministry- NWO (1992) ”Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up…”
Jag lyssnar fortfarande på sån musik, men inte alls lika mycket och numera är jag ganska kritisk. Från en traditionalistisk ståndpunkt har jag svårt att se något bra försvar för den. Om man sätter form över formlöshet och ordning över kaos, så hamnar man snarare i folkmusik, klassisk musik, och ännu bättre, i sakral musik.
Neofolk har en hel del verkligt positiva saker att bidra med. Changes tillhör de bästa inom sin genre, enligt min åsikt. Många av de tidiga neofolkbanden har en bakgrund inom industrial men började sedan utvecklas i en annan riktning. Ibland talar man om ”postindustrial music”, men just Changes är ett äldre band. De började spela innan industrial uppstod.
(lyssna gärna på texten):
Andy Norwicki har skrivit en otäck liten bok som inte lämpar sig för de räddhågade. Jag tyckte den var klart obehaglig och oroande. Våldtäkt och massmord kan ge bilden av en barnslig orgie i våld, vilket det också är. Delvis. Men om det vore allt, så skulle det inte vara så farligt.
Eric Harris och Dylan Klebold planerade sitt dåd i månader. Men varje dag gick de till skolan. De måste ha hållit skenet uppe inför sina klasskompisar och lärare under den tiden. När tiden sedan var inne sköt de ihjäl 12 skolkamrater, en lärare och skadade 21 andra och begick sedan självmord. De hade också placerat bomber på skolan, som dock inte detonerade. Annars hade dödstalet varit betydligt högre, ca 500 är en siffra som har nämnts. Hur kan två tonåringar planera och genomföra något sådant? Jag har inget svar på den frågan. Händelsen är känd som massakern på Columbine Highschool den 20:e april 1999.
I Andy Norwickis roman gör huvudpersonen, Tony Meander, en pilgrimsresa till Columbine samma tid under året, alltså den 20:e april. Där träffar han några andra pilgrimer. Det finns alltså folk som är vördnadsfulla inför dådet. Inte bara i romanen, utan i verkligheten. I romanen träffas en grupp likasinnade under ledning av en nietzscheansk hippie som förkunnar att Eric Harris och Dylan Klebold var ett slags övermänniskor som försökte bereda vägen för en ny värld, som ska komma senare.
Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men Tony Meander ställer sedan till med ett eget Columbine. Han ser sig själv som en hämnande övermänniska. Men jag tycker snarare att han är en riktig förlorare. Han är fylld av ett mörkt hat, alltså ressentiment, som han aldrig har lyckats övervinna. Det framgår att han har varit utsatt för grova förödmjukelser och mobbning som ung. Liknande saker har sagts om de två gärningsmännen i Columbine 1999. Men Tony Meander är en vuxen man, han är över 30 år, men finner ett sätt att komma åt sina gamla plågoandar från tonåren, istället för att helt enkelt släppa taget och lämna det bakom sig, vilket hade varit den mogna vägen.
Man kan dra paralleller mellan Fightclub och The Columbine pilgrim. I båda berättelserna har vi män som inte tillåts vara män och som revolterar mot flatheten i det moderna samhället. Man kan också jämföra med Taxi Driver, eller kanske Falling Down som behandlar liknande teman. I Taxi Driver lyckas faktiskt huvudpersonen bli en hjälte, mot alla odds.
Carl Gustav Jung talar om att psyket kastar en slags skugga, som består av de drivkrafter som inte accepteras av samhället. Vi tenderar att vara omedvetna om skuggan, men den finns ändå där. I Star Wars finns en scen där Luke Skywalker klättrar ner i en grotta där han möter Darth Vader. De slåss med varandra och Luke lyckas hugga huvudet av sin motståndare med sin ljussabel. Det visar sig att det avhuggna huvudet är Lukes eget huvud. Den scenen illustrerar Jungs teori om skuggan, som George Lucas kände väl. Efter att Luke har besegrat sin skugga, blir den en integrerad del av hans karaktär och han växer i styrka och mognad. Vi behöver inte fler dårar i den här tiden och på den här platsen, men fler modiga och mogna män vore inte dumt.
Huvudpersonen i The Columbine Pilgrim misslyckas i samma strid. Han övervinner aldrig de obehagliga händelserna och hatet från tonåren och blir därför aldrig en vuxen man. Till slut låter han istället sina infantila våldsfantasier bli verklighet.
Jag håller med James O´Meara på Counter Currents som menar att boken behandlar teman som folk som befinner sig på högerkanten behöver brottas med. Han uttrycker saken utmärkt: ”There are many like the Pilgrim in or attracted to the ”rightist” milieu, and Norwicki gives us some insight into where they came from, what makes them failures to be avoided at all costs, and how we can learn not to become them ourselves. It makes a fine addition to that small, wholly admirable genre: the literature of the Outsiders.” (min kursivering)
”The Columbine Pilgrim” är utmärkt skriven. Men jag är glad att den var kort, för jag avskydde att läsa den. Men missförstå mig inte: det är en mycket läsvärd bok, som är väl värd att brottas med. Den lämpar sig för läsning en riktigt mörk natt, för den som vill undersöka vad som döljer sig där, ungefär som i en bok av Edgar Allen Poe. Men den blir extra otäck av att den ligger så nära verkliga händelser av ett så makabert slag som skolskjutningar och massmord.
Någon dag framöver ska jag ta upp Andy Norwickis ”The Columbine pilgrim”. Den handlar om skolskjutningen i Columbine highschool 1999. Jag har ju tagit upp musikgenren industrial flera gånger på bloggen. I de fumliga och inte så sällan fega försöken att ”förklara”, eller snarare bortförklara och finna en syndabock för tragedin, försökte man bland annat skylla på datorspel och subkulturer. Det kan ju vara jobbigt att se sig själv i spegeln. Ett industrialband som blev utpekat var KMFDM. De två förövarna gillade dem. Bandet spelar också en roll i Andy Norwickis roman.
Dikten nedan är skriven av Nicole Blackman, som är en poet och konstnär från New York city. Jag ser den är en slags spegel för vår tid som visar en verklighet som få eller inga sk ”experter” har förmått urskilja. Den kom ett par år innan dådet, men orsakade naturligtvis inte händelsen. Jag tycker den känns mycket aktuell, och både dikten och det tragiska dådet passar in i temat ”i världen där Gud är död”:
All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don’t have anything
Anything we want anyway…
We used to hate people
Now we just make fun of them
It’s more effective that way
We don’t live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let’s admit America gets the celebrities we deserve
Let’s stop saying ”Don’t quote me” because if no one quotes you
You probably haven’t said a thing worth saying
We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit
We fear that pop-culture is the only culture we’re ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V.
Stop caring about Hollywood
But we’re addicted to the things we hate
We don’t run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you
The only reason you’re still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we’re not broke we’re broken
We’re so poor we can’t even pay attention
So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you’re terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let’s stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let’s stop this and start over
Let’s go out – let’s keep going
This is your life – this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside
Quit whining you haven’t done anything wrong because frankly
You haven’t done much of anything
Someone’s writing down your mistakes
Someone’s documenting your downfall
Tito Perdue är en författare från den amerikanska södern. Hans senaste bok heter ”The Node”. Handlingen utspelar sig i en dystopisk miljö som både har drag av Orwells 1984 och Mad Max. Där finns fruktade fångläger för ”cauks” med etnocentriska tendenser. Där finns även läger för omskolning av feltänkande professorer. ”Cauks” är alltså kaukasier, den vita befolkningen i USA. Samtidigt har samhällsordningen nästan helt bruitit samman så att det är förenat med livsfara att alls gå utanför dörren. Faran kommer dock inte bara från andra människor utan också från den förgiftade naturen.
Nu låter det här antagligen som en deprimerande vision av framtiden. Men Tito Perdue är en mästerlig författare. Han har kallats för ”Americas lost literary genius”. Jag tycker inte att det är en överdrift. Det var länge sedan jag läste en roman som gjorde mig på så gott humör. Boken är förstklassigt skriven och det finns en subtil humor invävd i berättelsen. Det är en lysande samhällssatir. Han lyckas beskriva en värld som inte ligger så långt efter Cormac McCarthys ”The Road” i sin deprimerande livlöshet, men med en berättelse som ändå är rolig och lättsam. Det känns inte som en tung roman, men den är skriven för tänkande och intelligenta människor.
Ingenting fungerar som det ska i Perdues framtid. Människorna har degenererat ordentligt. Det finns knappt inga barn, och om det ändå finns en och en annan ungdom så är deras största intresse rektal penetration. Det monetära systemet har kollapsat men människor fortsätter ändå att satsa pengar och förlora dem på olika fantasifulla derivat. Ingen vill ha dollar, det är yuan som gäller.
Huvudpersonen är över 40 år, men är en produkt av sin tid. Han får inte ett namn, det kanske kan vara du eller jag? Författaren kallar honom för ”the boy” och ”the child”, trots sin ålder. Men han går långsamt framåt i mognad och blir ”the novice”, ”the pilgrim” och till och med ”our man”. Som hjälte betraktad blir han dock aldrig imponerande, men heller inte direkt osympatisk. Till hans försvar får man säga att han är en självständig man, viket höjer honom något över många av hans samtida. Berättelsen börjar med att han tvingas lämna sin lilla farm i jakt på propan. Han reser genom ett ödelagt landskap, med smutsiga och överbefolkade städer. Där finns dock en stor etnisk och kulturell mångfald att glädja sig åt. Mångfalden är ju dessutom bra för ekonomin, som alla vet. Han hittar vägen till ”the Node” vilket är en rörelse som drömmer om en kulturell och etnisk pånyttfödelse av ”the cauks”. Där tar den egentliga berättelsen sin början. Men den ska jag inte avslöja här.
Tito Perdues ”The Node” får hela 5 Dante av 5 möjliga av Gudomlig Komedi. Rekomenderas varmt.
