I Aftonbladet efterfrågar några läkare en haverikommission för svensk sjukvård. De menar att nedskärningar och centraliseringar har fått katastrofala följder. Liknande signaler kommer från den svenska skolan som också verkar behöva en haverikommission. Samtidigt har en amerikan skrivit en läsvärd artikel, ”Goodbye, Sweden-That-Was” om det nya Sverige på bloggen Gates of Vienna. Hur har Sverige kunnat spåra ur så här?
Å ena sidan tycker jag att artikeln på Gates of Vienna är läsvärd men samtidigt menar jag att det finns en för kontrajihadistiska texter typisk endimensionalitet i resonemanget. Författaren ser hur de svenska välfärdssystemen pressas hårt av invandringen, men han verkar inte se att de samtidigt har underordnats ett globalt finansiellt system som öppnar för plundring av internationella finansiella skurkar som inte skulle ha blivit rika utan infrastrukturen som har byggts upp med hjälp av skatterna som vanligt folk betalar, men som själva vet hur man undviker att bidra till det gemensamma genom att föra över sina vinster till olika ”skatteparadis”. Jag är inte alls en motståndare till privata initiativ. Men tidigare var en entreprenör någon som exempelvis startade en fabrik i en stad. Det gjorde inte bara honom själv rik, utan det kunde också vara positivt för resten av samhället. Men inom ramarna för det nuvarande systemet kan en ”entreprenör” snarare vara någon som slaktar den lokala fabriken, gör arbetarna arbetslösa och sedan ser till så att han slipper skatta för vinsten han gjorde på alla andras bekostnad. Det kan också vara någon som skor sig på exempelvis sjuksköterskornas arbetsmoral. De har ofta ett engagemang för sitt jobb som gör att de är beredda att anstränga sig extra för att hjälpa människorna som kommer under deras omvårdnad. Låt sköterskorna jobba ihjäl sig, väg alla blöjor så att gamlingarna inte blir för dyra och bli rik som ”välfärdsentreprenör”. Vinsten hamnar naturligtvis på något skattefritt konto på Caymanöarna eller liknande. De här ”entreprenörerna” parasiterar inte bara genom att extrahera vinster från ett system som de själva inte hjälper till att finansiera , de parasiterar dessutom på ”det sociala kapitalet”, vilket jag tror är ännu skadligare för den svenska sociala organismen. Det tär på tilliten som ligger till grund för att samhället alls kan kallas ett samhälle. Det är ekonomiprofessorn Michael Hudson som har liknat FIRE-sektorn vid en parasit, vilket jag tycker är en träffande metafor, eftersom den extraherar rikedomar från systemet som den dominerar utan att ge något värdefullt tillbaks. Ja, om man inte räknar enorm skuldsättning som något ”värdefullt”. Det kan vara värdefullt för den som vill förslava befolkningen. Ett land kan invaderas militärt, men det kan också invaderas och plundras finansiellt.
Jag menar alltså att kontrajihadister ofta ser problemen som kommer underifrån i den sociala pyramiden på grund av att gränserna är öppna för massinvandring från tredje världen. Men samtidigt verkar de ofta vara blinda för problemen som är orsakade av att de finansiella gränserna är lika vidöppna, vilket gör att landet kan plundras och förslavas ”från ovan”.
Om jag vore en plutokrat skulle jag tycka att invandringen är bra av flera skäl: Först men inte minst hjälper den mig helt enkelt att hålla lönerna i schack. Dessutom är det en bra distraktion. Söndra och härska är en väl beprövad metod. Om man låter människor med helt olika etnicitet, religion, värderingar och språk bo med varandra så får de fullt upp med kulturkrockarna och problemen i vardagslivet och de hotar därför inte min makt. Låt dem bråka med varandra, medan jag i praktiken äger dem och deras liv. Ett splittrat folk är ett lättkontrollerat folk. Nationalismen är ett problem eftersom folk då föreställer sig att de gemensamt äger sitt land. Det riskerar att sluta landet och då kan jag inte köpa landets resurser billigt av mina politiker. Folk får för sig saker som att resurser ska bevaras för kommande generationer och liknande irrationellt trams. Det bästa för mig är individer som är inriktade på att maximera sin konsumtion här och nu. De ska tänka på sig själva, inte på några föreställda gemenskaper.
Men frågan var: hur har Sverige kunnat spåra ur så här? Ett inslag i 68-paradigmet är att det är mycket negativt mot Europa, européer, svenskar och vår nedärvda kultur. Det beror delvis på att 68-generationen fångades av utopiska drömmar om ett internationellt samhälle. Om man tror sig kunna skapa ett nytt bättre samhälle så måste det gamla först förstöras. Snacka om hybris… Men jag tror att det också grundar sig på en känsla av underlägsenhet. Jag såg exempelvis filmen Ondskan nyligen som bygger på Jan Guillous roman med samma namn. I filmen finns en scen där en adelsman besegras och kryper för huvudpersonens fötter. Huvudpersonen är inte själv en adelsman, utan kommer från ett borgerligt hem. Det tror jag fångar ett viktigt inslag hos 68-paradigmet. En ny politisk klass håller på att ta över makten över samhället, men under ytan är de osäkra och känner sig underlägsna representanterna för den gamla eliten. Därför måste allt den äldre eliten står för förkastas och trampas på. Under inflytande av marxistiskt tankegods drevs fientligheten mot den europeiska civilisationen till sin spets. Den mentaliteten har sedan dess haft landet i ett starkt grepp. Fast jag kan faktiskt förstå att folk som har internaliserat 68-paradigmet känner sig underlägsna högkulturen i det gamla Europa och Sverige. Deras internationalistiska ursäkt till kultur består ju i praktiken bara av en Coca-koloniserad frihet att välja mellan Mcdonalds och Burger King. Bland dem är det inte ens skillnad mellan män och kvinnor, eftersom deras genusflum påstår att ”könet är en social konstruktion”.
Om någon tycker att jag verkar försvara den gamla adeln så ska jag ska tillägga att undertecknad inte är någon adelsman. Min släkt kommer helt från småländsk arbetar- och soldatätt. Men någon skrev att de nya eliterna har alla de gamla eliternas laster, men inga av deras dygder. Det tycker jag är mycket träffande för vad som ibland kallas ”den nya klassen”.
Vad kan vi då lära oss från högkulturen i det gamla Europa? För det första tycker jag att Christopher Lasch fångade problemet med de nya politiska eliterna perfekt i sin bok ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin”. Där kan vi bland annat läsa följande: ””De intellektuella klasserna står livsfarligt fjärran från livets fysiska sida … De lever i en värld av abstraktioner … till skillnad från den påtagliga, omedelbara, fysiska verkligheten där vanliga människor vistas. Deras tro på ”verklighetens sociala konstruktion” – det postmodernistiska tänkandets centrala dogm – speglar att de har levt i en artficiell miljö … De har blivit besatta av kontroll. I sin strävan att isolera sig från risker och nödsituationer – mot de oförutsägbara tillfälligheter som man råkar ut för i livet – har de intellektuella klasserna avskurit sig från världen runt omkring sig och från själva verkligheten.”
Består den politiska kasten av idioter? De verkar ofta som riktiga nollor när de likt programmerade robotar upprepar sina utslitna floskler som om det vore någon slags visdom. Men om man skulle testa deras IQ tror jag att de skulle ligga över det svenska snittet. Det är inte ”intelligens” i den meningen som är problemet. Istället tror jag att vad som saknas är det som har översatts som ”praktisk klokhet” från Aristoteles ”Den Nichomachiska Etiken.” Han använde termen ”fronesis”. Det finns gott om ”techne”, alltså instrumentell kunskap som ofta kräver ett någorlunda högt IQ bland Sveriges ledande skikt. De gillar tabeller, siffror och abstraktioner. Men fronesis är klokhetens och eftertankens dygd och den skiner med sin frånvaro i allt som de etablerade politikerna och alla andra som okritiskt har gjort 68-paradigmet till sitt eget tar sig för. De tycker till exempel att det är viktigare att studera postmodernt genusflum och tvinga in det överallt i samhället än att lära sig något av Aristoteles. Bara en sådan sak säger väl mycket om att urskiljningsförmåga inte bara handlar om att ha ett högt IQ?
Den praktiska klokheten finns bland vanligt folk i Småland, Sörmland och Skåne. Ja, den finns i alla landskap bland snickare, rörmockare och elektriker. Lastbilschaufförer och tapetserare har ofta vettiga saker att säga. Nyligen hade jag tillfälle att ha ett längre samtal med några undersköterskor. De sa inget som var fientligt eller nedvärderande mot andra folkgrupper och de röstade inte på SD. Det var tvärtom riktiga gräsrotssossar som antagligen har röstat på Socialdemokraterna i flera generationer vid det här laget. Men de var mycket kritiska mot invandringspolitiken. Det är såna som ”journalister” stämplar i pannan med epitetet ”rasist”.
68-generationen och deras yngre mentala epigoner har misslyckats med sitt projekt som de tyckte handlade om att befria människor. Istället har de infört ett nytt förtryck grundat på intolerans, självrättfärdighet och allmän otrevlig snorkighet. De ”politiskt korrekta” är helt enkelt ett gäng arroganta översittare fyllda av självrättfärdighet som mobbar folk som för fram åsikter som inte känns trendiga på Södermalm. Må tidningsdöden drabba dem hårt.
Om jag skulle beskriva den dominerande mentaliteten i Sverige så skulle ett av de mest framträdande kännetecknen vara att den präglas av en sentimental humanitet. ”Jag tror på människan”, säger man och ler självbelåtet. Men vad betyder det, rent konkret? Inte mycket, verkar det som. Det handlar uppenbarligen inte om en traditionellt kristen människokärlek av moder Theresas snitt. Hon levde ju bland de fattiga som hon gav sitt liv för att hjälpa. Våra svenska människovänner använder ordet på ett mer abstrakt och på det personliga planet till intet förpliktigande sätt. Detta är särskilt tydligt bland mångkulturförespråkarna. Få av dem lever som de lär. De predikar mångkultur för folket, samtidigt som de själva väljer att leva i områden med lite eller ingen mångkultur. Möjligen kan det finnas en välintegrerad läkare från Libanon som ett exotiskt inslag i grannskapet, eller något liknande. Men de farligt ointegrerade gängen driver däremot inte omkring i grannskapet och gör därför inte livet osäkert för sönerna och döttrarna.
Det är en variant av samma princip som gäller för ekonomin: socialism för de rika och kapitalism för folket. När de rikaste, alltså bankirerna, gör ett misstag räddas de med pengar som har betalats som skatt av mindre bemedlade människor. Men när de som inte har så mycket gör ett misstag blir de förstås inte räddade av bankerna. Vanligt folk ska konkurrera med all världens människor om jobben som de självgoda kosmopoliterna som sitter i styrelsen för multinationella företag står för. Så maximal konkurrens för folket, men helst ingen konkurrens för de egna monopolliknande företagskonstruktionerna, är vad som gäller. De största och mäktigaste företagen är helt enkelt ”too big to fail.”
Jag kallar alltså hycklarnas människosyn för ”sentimental humanitet”. Men jag måste då understryka att det är skillnad mellan emotionellt djup och ytlig sentimentalitet. Den ytliga sentimentaliteten kan vara som ett döljande hölje för den värsta sortens arrogans och hjärtlöshet. Det finns en i mitt tycke brilliant scen i ”American Psycho” där den psykopatiska mördaren Patrick Bateman håller ett tal om att vi måste motverka diskriminering. Han låter precis som våra självgoda proffstyckare i gammelmedia. Proffstyckarna verkar vara mycket nöjda med sig själva, men är de egentligen något annat än plutokraternas nyttiga idioter? Jag hade en hund när jag var ett barn. Den såg också belåten ut när den hade varit lydig och fick något gott att tugga på som belöning.
Man kan se människosynen som ofta kommer till uttryck inom industriell musik som en motpol till den infantila och disneyliknande människosynen som försvaras av etablissemangets hjärtlösa sentimentalister. The Soft Moons senaste video ”Want” är intensiv och brutal. Den innehåller ett inbrott, kärlekslös sex, knivvåld och knark. I en scen skriver huvudpersonen: ”What is wrong with me?” De orden skulle kunna riktas till hela det moderna väst: ”What is wrong with us?” Videon tycker jag är en bra expressionistisk skildring av en modern urban dekadent utekväll. Jag är frestad att skriva att jag känner igen mig själv. Ja, inte nu kanske, men tidigare. Men jag har aldrig gjort några inbrott eller stuckit någon med en kniv. Det finns olika sätt att hantera det moderna tomrummet: man kan kvävas, ge upp och falla nedåt. Eller kan man försöka transcendera den sterila och själsdödande miljön. Det sistnämnda är en bättre men också mer krävande idé.
Ett annat exempel från den industriella miljön är ”Evicerate” av HexRx. Den verkar skildra världen ur en psykopatisk seriemördares ögon (tipstack till Locutus):
Man kan invända att den här upptagenheten av mörker, våld, vansinne och allmän dekadens inte är sund. Det är jag i så fall den första att instämma i. Men kulturella uttryck uppkommer inte ur tomma intet. De säger något om tiden där de uppstår. Industriell misantropi kan ses som ett svar till 68-vänsterns infantilt naiva människosyn och deras förljugna och hycklande attityder. Fulla av självgodhet säger de sig tro på människan. Jag gav just två exempel på hur de industriella musikerna kan tänkas svara.
Ur ett traditionalistiskt perspektiv kan vi använda oss av Dantes Gudomliga komedi för vägledning. Dante följde Vergilius ned i inferno. Där nere fanns hycklare av samma slag som vi har så gott om i Sverige. Där fanns även vällustingar och ockrare. Djupast i avgrunden fanns dock förrädarna, vilket vi också har en hel del av i Sverige. Dante besökte alltså inferno, men han fastnade inte där. Hans hjärtas dam, Beatrice, förde honom upp mot de högre sfärerna på samma sätt som Valkyriorna förde de fallna hjältarna till Valhall i nordisk mytologi. En traditionell åskådning innehåller alltså hela skalan i stigande ordning. Från mörkret där förrädare, mördare, ockrare och hycklare försmäktar, upp till hjältarnas och helgonens ljusa sfär. Högsta punkten finner vi i ens perfectissimum.
Ett problem är att moderna människor verkar ha ganska lätt för att bli misantropiska. De är inte så främmande för mörkret, men att tro att det finns en högre metafysisk ordning tycks ligga långt utanför ramarna för en modern mentalitet. Jag avslutar därför inlägget med ett boktips till tänkande människor med ett öppet sinne: ”Forgotten truth”, av Huston Smith.
En amerikansk föreläsare som jag lyssnade på för ett tag sedan sade att Kalifornien är en intressant plats. Där, så långt västerut man kan kan komma, kan vi se vad framtiden bär i sitt sköte för oss. Jag tror att han har rätt. Exempelvis verkar spanska vara på snabb uppgång samtidigt som engelskan går tillbaka där, vilket speglar den demografiska förändringen i staten. En liknande demografisk förändring är på god väg i Europa, även om det inte är en spansktalande minoritet som i snabb takt tar allt större plats. Fast vad som uppstår efter att den västerländska civilisationen går tillbaka verkar bara vara ett rent kulturellt vakuum, inte den spännande mix som multikultidrömmarna önskar sig. Vi får istället ett tomrum dominerat av plutokrater.
Hollywood och musikindustrin är snarare en slags propaganda än ett autentiskt uttryck för en levande kultur. Det är som bilförsäljare som talar om sina varor, eller lite mer klassiskt: hästhandlare som talar om sina hästar. Den som vill ta tempen på platsen får söka sig till andra källor som pyser fram ur underjorden, utan att filtreras av de amerikanska plutokraternas kulturindustriella komplex.
Ett band som jag har lyssnat en del på heter The Soft Moon. De har kallat sig för ett postapokalyptiskt band, vilket jag tycker är träffande. Apokalypsen har redan skett och de lever i efterdyningarna. Men har ett nytt lyckorike sett dagens ljus efter den gamla ordningens fall?
Jag är ett gammalt the Cure fan som lyssnade på albumet Pornography när det begav sig. Soft Moon verkar vara influerade av the Cure som de lät då. ”I must fight this sickness. Find a cure. I must fight this sickness.” Kalifornien är ju även en storproducent av porr och för unga tjejer finns alltid möjligheten att via porrsvängen göra sig ett namn i media. Gränserna har brutits ned mellan vad som anses seriöst och vad som är degraderande.
Här är ett par exempel på postapokalyptisk musik från San Francisco.
Ibland lyfter jag fram musik på bloggen som jag tycker har något att säga till oss. Två genrer som har nämnts är industriell musik och heavy metal. Från en traditionalistisk ståndpunkt finns det goda skäl att vara kritisk mot båda genrerna, eftersom de ofta är kaotiska, brutala och inte så sällan har budskap som strider helt och hållet mot allt som traditionella läror håller högt. Men de är ju ändå ett uttryck för vår tid. Ljuden som omger oss i vardagen är ofta brutala, såsom dånet från en tätt trafikerad motorväg eller jetmotorerna från ett stort passagerarplan som är på väg in för landning; en slagborr som hamrar mot en vägg; en hammare som slår mot en plåt, eller människomassor som rör sig genom ett köpcentrum. Vi har gigantiska skogsmaskiner vars mekaniska armar plockar träd lika lätt som ett barn plockar blommor, men som lämnar ett öde landskap bakom sig på samma sätt som det moderna samhället i sin helhet skapar en öken både själsligt och ekologiskt där det drar fram. Vi har mörka bankpalats som sträcker sig upp mot himlen likt det svarta tornet i Tolkiens Mordor. Om arkitektur är frusen musik så säger det något om den grundläggande ”musiken” i vår tid. Vardagen lever vi inom ramarna för ett system som är konstruerat för att passa livlösa robotar, inte människor med ett aktivt inre liv. Så ett slags försvar för genrerna skulle slagordsmässigt kunna uttryckas så här: omänsklig musik för en omänsklig tid.
Men det finns en annan nutida genre som stämmer betydligt bättre med bloggens budskap: neofolk. Ibland talar man också om postindustriell musik och neofolk är en gren på det trädet. Musikerna inom neofolk har ofta en bakgrund inom industriell musik, där man experimenterade med elektroniska ljud och oväsen från maskiner, plåtar och motorer. Men sedan tröttnade de och började istället utforska traditionell folkmusik och försökte skapa en slags syntes mellan den och experimentell industriell musik. Death in June är ett av de mest inflytelserika neofolkbanden. Men idag ska jag lyfta fram ett tyskt neofolkband som jag gillar: Darkwood.
De skriver om sig själva att de vill uttrycka kärleken de känner för sitt hemland. Men i Tyskland är ju såna känslor ännu mer tabu än i Sverige: ”The past hangs above us like a bloody sword. We are overshadowed by the pain of war, hindered love for our homeland and forgotten beauty of tradition and nature.” Resor i all ära, men när jag tittar ut genom ett av mina fönster ser jag en snöklädd småländsk skog som egentligen står för allt jag behöver. En urspårad och destruktiv form av kosmopolitism har tagit över många människors sinnen. Den gör oss till hemlösa konsumenter som inte har något annat än varumärken i sinnet. Eller som Darkwood sjunger i Roggenfelder: ”Verachte den, der Heimweh nie gekannt. Verachtet, wer die Heimat nie gekannt”
Jag tror att Darkwood har tagit sitt namn från Dantes Gudomliga komedi. I så fall har de kanske tänkt likadant som mig när jag döpte min blogg till gudomlig komedi. Följande ord passar bra för vår tid:
”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.”
Det råder ingen brist på saker en traditionalist som sätter det goda, det sanna och det sköna högst kan störa sig över i dagens Sverige. Bara för att ta ett exempel från den tjocka högen: Tobias Billström verkar vara en man som faktiskt vet något om hur verkligheten ser ut, trots att han är en modern svensk migrationsminister. Den som mot alla odds fortfarande trodde att journalisternas roll var att kritiskt granska makten för att avslöja när politiker ljuger eller spelar falskt fick något att fundera över nu, eftersom de istället för att undersöka sakförhållandena satte igång ett drev mot Billström för att han gjorde ett sant uttalande som stred mot hur journalisterna tycker att man ska ljuga om verkligheten. De som har en mental vakenhet och känslighet som gör att de inte kan låta bli att enkelt genomskåda sånt här löper risk att bli cyniska, bittra och, när lögnerna, hyckleriet och tarvligheterna staplas på varandra, allmänt misantropiska.
Här kommer en dos motgift, som i varje fall fungerar på mig. Vid sidan av sin verksamhet som konstnär och filosof var Julius Evola en alpinist. Så här skriver han i ”Meditations on the peaks”:
”Here, where there is only the sky and pure free forces, the soul participates in an analogous purity and freedom, and in this way one begins to understand what the spirit truly is. The soul percieves all this, and before the calm and triumphant greatness all sentimentalism, utilitarianism, and human rethoric disappear. Here, that which in the world of the soul has the character of purity, impersonality and power finds its equivalent in icy heights, deserts, steppes and oceans. We experience the breath of everything that is wide as an inner force of liberation.”
Jag har inga alper i närheten, men den småländska skogen fungerar också bra. Den ligger under ett vackert täcke av snö och kyla just nu, vilket får folk att hålla sig inne. Men det är inte en nackdel. Tilbaks till alperna:
”It is up here on these peaks, beyond which lies another country – and from similar experiences – that one can truely perceive the secret of that which is imperium in its highest sense of the word. A true imperial tradition is not forged through particular interests, through a narrowminded hegemony, or through ”sacred selfishness”; such a tradition is formed only when a heroic vocation awaken as an irresistible force from above and where it is animated by a will to keep going, overcoming every material or rational obstacle. This, after all, is the secret of every type of conqueror.”
Jag gillar att besöka de svenska fjällen på sommaren och vandra mellan de snöklädda topparna. Att erövra en av topparna är onekligen en mäktig upplevelse, även om en svensk fjälltopp inte är alls lika krävande som en av de högre alptopparna. Lite mer vardagligt är det befriande med en enkel promenad i skogen.
Parzival är ett danskt band som jag har följt ett tag. De har gjort en pampig låt och video som jag tycker passar alldeles utmärkt med Evolas text:
Klarsynta människor visste redan att SD inte är ett nationalsocialistiskt eller facistiskt parti, även om vänsterns tankepoliser har försökt beskriva dem så. Om de hade varit fascister så skulle jag inte ha röstat på dem i förra valet, eftersom jag är en traditionalist, inte en fascist. Jag förväntade mig inte att de skulle studera Evola , de Benoist eller någon annan tänkare från den nya högern. Det är inget problem. Hittills har jag haft en relativt positiv bild av partiet, men det har tyvärr ändrats nu. Jag kommer antagligen inte rösta på dem i nästa val. Varför? För det första: om man tar bort Björn Söders namn och referenserna till SD från artikeln som jag hänvisar till nedan, så skulle den lika väl ha kunnat vara skriven av någon tankepolis från Expo. Det är jävligt lågt av politiker som själva har fått epitet stämplade i pannan av tankepolisen att sedan själva börja göra likadant mot andra. Dessutom är jag oerhört trött på insnöade och mediokra karriärpolitiker som försöker predika om vilka böcker jag får läsa eller vilka idéer jag ska tycka är spännande att begrunda. Dra åt skogen, är allt jag har att säga.
SD och Evola
Bakgrunden är alltså att SD uteslöt en man vid namn Ehn, som jag inte vet något om. Men Björn Söder skrev då följande:
”Angående Italien och neofascism kan man också konstatera att Ehn vid upprepade tillfällen gjort reklam för facebookgruppen: ”A handbook in traditional living” som till stora delar är en hyllning till den antidemokratiske och extremtraditionalistiska, italienske ideologen Julius Evola, vilken på senare år har blivit något av en husgud för neofascistiska rörelser i Europa.” (1)
Han har klickat på saker på Facebook. Vad hemskt! Söder klagar även på en av mina favoritförfattare i artikeln: Ernst Jünger. De här dumheterna är inget annat än ett intellektuellt haveri för SD, om man nu kan tala om ett intellektuellt haveri för ett parti som aldrig har haft så mycket att komma med på den punkten. Allt de står för är ju någon slags antimuslimsk populism. Något som har stört mig hela tiden, men som jag nu låter pysa ut här på bloggen. Fy tusan vad torftigt. Det är beklagligt att karriärpolitiker som Söder och resten av SDs inre krets inte hade den goda smaken att vara tysta om saker som ligger utanför deras snäva referensramar. Att det inte är deras intresse och att de inte är anhängare av Evola eller tänkarna inom den nya högern visste jag redan och såg inte det som något större problem. Men nu har de infört en splittrande kil bland Sveriges vänner, allt för att försöka ställa in sig hos den svenska nomenklaturan med dess mentala stalinism. Men nog om de inskränkta kälkborgarna i SD, nu ska jag istället skriva några rader om Evola och lyfta fram lite fakta och ge några synpunkter på Evolas relation till fascismen.
Evola och fascismen
Hur är det då med Evola och fascismen? Man skulle kunna skriva en bok om ämnet, men jag nöjer mig med att påpeka några enkla saker här.
1) Julius Evola kritiserade fascismen i sin tidning, la Torre, när Mussolini hade makten i Italien. En period kunde han inte röra sig genom Rom utan livvakter för att han hade retat upp partigängarna så. Det är mod. Att däremot likt Björn Söder, Sverigedemokraterna och alla andra som anpassar sig efter vänsterns världsbild sparka på en redan död häst är bara patetiskt. Fascismen besegrades ju för närmare 70 år sedan. Jag får erkänna att jag är lite förvånad över att SD nu sällar sig till skaran som dunker varandra i ryggen över det stora modet de visar när de tar avstånd från en död och sedan länge besegrad ideologi.
2) I definitionen av begreppet ”fascism” brukar ingå att det är en totalitär ideologi. Den som gör sig besväret att läsa Evola innan stämpeln ”fascist” tas fram vet att han i ”Men among ruins” ägnar ett kapitel åt att göra en distinktion mellan den organiska staten, som han förespråkar, och totalitära stater som han är en motståndare till.
3) Enligt dr. H.T Hansen, som till skillnad från genierna i SD har studerat Evola och situationen i Italien, nämns Evola överhuvudtaget inte i den officiella historieskrivningen för MSI, det italienska ”neofascistiska” partiet.
4) Att i någon mening kalla Evola för ”antidemokratisk” är inte helt missvisande. Han var en renodlad elitist. Men dels kan ordet ”demokrati” stå för nästan vadsomhelst idag. Som bekant kallade sig DDR för en folkdemokrati. Och dels är exempelvis den franske tänkaren Alain de Benoist ganska starkt influerad av Evola, men han förespråkar participativ demokrati. Om ”demokrati” betyder att makten utgår från folket, så innebär det att han snarare vill ha mer demokrati än idag, inte mindre. de Benoist nämns inte av Söder, men jag antar att han också räknas som ”neofascist” i SDs DDR-liknande retorik. Jag vill också ha mer demokrati, inte mindre. Gör det mig till en ”neofascist”?
1951 arresterades Evola, anklagad för att ha glorifierat fascismen. Polisen trodde att det fanns en långtgående högerkonspiration där Evola var en ledande gestalt. Han hade dock inga ägodelar eftersom han brukade ge bort allt som han inte behövde till andra. Därför hade han inte medel att betala en advokat med. Men den gode advokaten Franscesco Carnelutti ställde upp gratis som försvarare. Varför? Han sade själv ödmjukt att han inte förstod Evolas idéer, något vissa skulle kunna lära sig ett och ett annat av. Det var alltså inte idéerna det handlade om för advokaten. Men han sade att han ville förhindra att en stor oförrätt skulle begås. Evola frikändes senare helt och hållet från samtliga anklagelser. Men nu riktar alltså ”experterna” inom SD en anklagelse mot Evola som liknar anklagelserna som han frikändes från i en italiensk domstol 1951.
Evola försvarar principer som man finner hos Dante Alighieri, Platon, Aristoteles och Thomas av Aquino. Han har skrivit böcker om den ursprungliga Buddhismen och om tantrisk yoga. Han försvarar samma principer som har hållits högt av de främsta av våra förfäder i alla tider och på de flesta platser, utom i det moderna samhället där några insnöade småborgare lättvindigt kan avfärda allt detta som ”neofascism”. Om epitetet innebär att jag hamnar på samma sida som några av världens främsta filosofer och poeter så är jag naturligtvis stolt över att kalla mig själv ”neofascist”. Men jag måste då tillägga att jag aldrig har varit en anhängare av vare sig Mussolini eller Adolf Hitler eller deras läror. ”Strasser” som också nämns i artikeln vet jag nästan inget om. Namnet har nämnts i någon historiebok som jag har läst, är allt jag vet. Annars kan jag notera att personer som har en lite mer poetisk finkänslighet än självutnämnda åsiktspoliser tenderar att ge prov på snarare uppfattar Evola som en av de sista romantikerna av rang än en ”fascist”. Han kan också kallas för en individualistisk anarkistisk reaktionär, som Hansen föreslår. Det är fullt möjligt att vidareutveckla Evolas idéer i anarkistisk riktning.
I ”The strange Death of marxism” påpekade Paul Gottfried att marxisterna har byggt upp en slags mytologi där de själva är de goda och deras motståndare är de onda. Var inte marxisterna de goda när de kämpade mot fascisterna under andra världskriget? Problemet för dem var bara att det knappt har funnits några fascister att bekämpa de sista 60-70 åren. Istället stigmatiserar de sina motståndare som ”fascister” även om de inte försvarar den ideologin. SD har själva blivit stigmatiserade på det sättet, men försöker nu ställa in sig hos den postmarxistiska vänstern genom att göra likadant själva. Lågt.
Nyligen skrev Krzysztof Bak följande i Dagens Nyheter under rubriken ”Svenska studenter har alla svar men inga frågor”:
”Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen. Mina svenska studenter praktiserar gärna samma slags moralväkteri. Eftersom de i sin förståelseprocess saknar den distans som bara frågandet kan ge, formulerar de ofta sina svar i personligt hållna, moraliska termer.
Jag tror att den bristande beredskapen att ifrågasätta sig själv, att göra sig till en fråga, har många orsaker. En av de viktigaste torde vara att svenska studenter har ett relativt otränat historiskt sinne. För Gadamer handlar varje förståelse om ett avstånd i tiden. Det är tidens gång och historiens föränderlighet som tvingar oss att ställa nya och nya frågor. Svenska studenter vet visserligen att det finns något som heter historia, men de förstår den ganska definitivt och klaustrofobiskt. De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.” (2)
Om man ska göra en seriös studie av Julius Evola så måste man naturligtvis sätta sig in i den historiska situationen där han levde. För även om man kan hävda att han försvarar tidlösa principer så är det ändå samtidigt så att han är ett barn av sin tid. Vem är inte det? Men sånt ligger högt över huvudet på SDs karriärpolitiker. En intressant fråga skulle kunna vara varför många tänkande människor som är födda på 60-talet eller senare blir inspirerade av Julius Evola. Jag är inte intresserad av Björns Söders eller Daniel Pohls svar. Men en sådan som Krystof Bak skulle kanske ha något intressant att säga, även om han inte själv inspireras av den tänkaren.
Året är 2033 och världen som vi känner den har gått under i ett kärnvapenkrig. I Moskva finns dock spillror av mänskligheten kvar. De lever under jorden i Moskvas tunnelbanesystem som byggdes för att klara av en kärnvapenattack. De som befann sig i tunnelbanan dagen då det small överlevde. Det är i den miljön den ryska författaren Dmitrij Gluchovskijs roman utspelar sig. Berättelsen är dystopisk och kalustrofobisk och har ett visst djup, samtidigt som den är actioninriktad.
Att vara arbetare i Metron var inget statusfyllt jobb innan katastrofen. Men i den nya miljön blir tunnelbanearbetarna en stolt och högt aktad grupp eftersom de har kunskap om den väldiga labyrinten som döljder sig i underjorden. Men högst status har de sk ”stalkers” som tungt beväpnade och med skyddsmasker våger sig upp till ytan för att hämta värdefulla ting från den förlorade civilisationen. Den radioaktiva strålningen har snabbt transformerat livet däruppe till något som påminner om demonerna som man kan se på gamla gotiska katedraler. Människan är inte längre planetens härskare, utan befinner sig under ständigt angrepp från mutanter och mäktiga nya livsformer som har släppts lösa över världen. Det finns en paranormal underström i boken, där det bland annat berättas att Lenin slöt ett förbund med demoner för att få makt, vilket är en möjlig förklaring till de märkliga varelserna som angriper människorna och att allt gick så snett. Men olika personer i boken har sina egna förklaringar och det är upp till läsaren att bedöma vilken förklaring som verkar mest trovärdig.
När tågen fungerade tog det kanske en timme att resa mellan två ändstationer. Nu tar det flera veckor för huvudpersonen att göra en kortare resa än så. Tunnlarna är fyllda av faror från andra människor, stora råttor, mutanter och mystiska händelser av psykisk natur som aldrig riktigt förklaras. Är hjälten galen? Eller har hinnan mellan världarna bustit så att demoniska väsen kan träda in i metron? Grävde människorna för djupt så att fasor från avgrunden släpptes fria?
Det bor kanske 10000 människor i metron. De har lyssnat på världen med radioutrustning, men där man tidigare kunde höra mycket är det nu helt tyst. Paris, New York, Peking och alla andra stora städer verkar ha försvunnit. Strax efter katastrofen kunde de tala med en del överlevare på andra platser. Ubåtar som befann sig under vattenytan klarade sig exempelvis, men visste först inte vad som hade hänt. När de fick radiokontakt med folket i Metron grät en del av dem när de hörde att deras nära och kära antagligen hade dött i den radioaktiva elden. En del av dem tyckte att det inte längre fanns något skäl att kämpa. Andra tyckte ”öga för öga, tand för tand” och reste över Atlanten där de skickade varenda missil i lasten mot olika städer. Men ubåtarna kunde klara sig 6 månader och år 2033 är långt senare, så nu är världen helt tyst för dem som lyssnar på olika radiofrekvenser.
Den unga huvudpersonen var ett litet barn när den gamla världen gick under, så han vet inget annat än livet i tunnlarna. Hans resa är delvis en resa mellan olika politiska system. Någa stationer är under ledning av det kommunistiska partiet. De har problem att få folk att stanna och har därför vakter som hindrar folk från att lämna deras område, till skillnad från andra stationer som bara vaktar mot yttre faror. Det fjärde riket dominerar några andra stationer. De är obehagliga typer som roar sig med att tortera och skjuta mörkhåriga människor. Hansan är ett litet rikt handelsrike och det finns även små kristna grupper, satanister och kannibaler mm. Det mest lyckade samhället kallas dock Polis och har ett slags kastsystem, där de lärda kallas brahminer och har som uppgift att föra så mycket kunskap vidare till de nya generationerna som möjligt. Och kshatriyas står för försvaret av Polis. En anhängare av Julius Evola kan alltså känna sig hemma på den mest högtstående stationen.
Det är också en existentiell resa där frågan om vad meningen med alltihopa är ställs och får en mängd möjliga svar av olika personer som huvudpersonen stöter på. En kristen grupp tror att de har överlevt apokalypsen och att Kristi rike kommer vilken stund som helst. En märklig shamanaktig man hävdar att himmel och helvete också har gått under och att själarna därför fortsätter att vara instängda i Metron även efter döden. Det kan förklara en del mystiska händelser. En fd filosofiprofessor har skapat en ny religion åt kannibalerna som han egentligen inte tror på själv. Men han tror att den i framtiden kommer leda till att kannibalerna så småningom slutar äta människokött, när de finner en annan källa till protein, och att de lär sig leva i harmoni med naturen. Han avskyr maskincivilisationen som förstörde allt av hela sitt hjärta. Han är som en slags postapokalyptisk John Zerzan.
Det är en klart läsvärd bok för folk som gillar fantasy/science fiction. Samtidigt är den så annorlunda att den nog kan uppskattas av vissa som i vanliga fall inte gillar de genrerna. Den är hursomhelt lika mörk som en doom metallåt eller en sång av Sisters of Mercy. Den är samhällskritisk och befriad från politiskt korrekta floskler. Författaren gillar uppenbarligen vare sig fascism eller kommunism, men det finns inget samhälle i Metron som hyllar amerikansk liberal demokrati och det mest tilltalande samhället tillämpar alltså ett slags kastsystem.
Den som är uppe på ytan och råkar kasta en blick på den röda stjärnan ovanför Kreml går ett gruvligt öde tillmötes.
Aftonbladets Åsa Linderborg ville inte diskutera med Mats Dagerlind nyligen eftersom han ifrågasätter invandringspolitiken och skriver på Avpixlat. Han är ”främlingsfientlig”, som det sägs på vänsteristiska. Och såna talar man inte med. Många journalister är hycklare, men jag anser inte att Åsa Linderborg tillhör den hycklande skaran. Hon är ju i grunden en kommunist. Kommunisterna har aldrig varit för allmän yttrandefrihet. När de stod på höjden av sin makt skickade de sina kritiker till Gulag. Nu kan de inte göra det längre utan får nöja sig med att avhumanisera och demonisera folk som inte delar deras världsbild. Det är heller inte hyckleri av henne att försvara ”demokrati”. Det är bara det att hon menar något annat med ordet än många andra menar. DDR kallade sig för en folkdemokrati därför att ”folket” genom partiet hade kontrollen över produktionsmedlen. För en kommunist handlar alltså demokrati om vem som äger företagen, fabrikerna och medier etc. Om det kommunistiska partiet kontrollerar dem så är det ”demokrati” annars är det inte det. Hursomhelst säger Åsa Linderborg i praktiken ”Åt helvete med yttrandefriheten” om man med yttrandefrihet menar att alla ståndpunkter, även icke-kommunistiska, ska få framföras på lika villkor.
Ett foto som har cirkulerat på nätet på kontrajihadistiska sajter visar den islamistiska ståndpunkten:
Mohammed är mulimernas profet och att ifrågasätta honom eller avbilda honom på att respektlöst sätt, eller kanske att avbilda honom överhuvudtaget eller avbilda någon sak som anses tabu eller helig av Islam skapar en stor vrede bland många muslimer. De flesta av dem tar sin religion på stort allvar. Det var egentligen helt förutsägbart att de skulle försvara sina föreställningar när de började flytta in i stora skaror i Europa. Jag ser det också som helt förutsägbart att de kommer att fortsätta i samma spår framöver, fast med ännu större kraft eftersom de blir fler och fler samtidigt som européerna blir färre och färre då vi skaffar så få barn.
Den liberala ståndpunkten försvaras exempelvis av Stina Dabrowski och Sakine Madon. Där ska alla röster få höras och debatten får avgöra vilken ståndpunkt som segrar i längden. Den här ståndpunkten bygger på en stor tilltro till det mänskliga förnuftet. Jag skulle antagligen stämplas som en ond ”högerextremist” av de som utger sig för att vara ”de goda”. Men jag föredrar att leva i ett samhälle där debatten kan vara just så fri som de här två damerna önskar. Problemet är bara att jag tror att de senaste tre eller fyra årtiondenas politik har fört in så stora och djupa motsättningar i samhället att det loppet redan är kört. Sverige kommer att vara ett mycket konfliktfyllt samhälle under lång tid framöver.
Laibach gör riktigt bra och verkligt provocerande konst. Deras inlägg i debatten kan vi se här:
Vem ska bestämma hur Europa ska se ut i framtiden? De som ville bevara det snälla Sverige borde ha varit mycket försiktigare, men som jag ser saken är de utopister med en disneyfierad bild av den mänskliga naturen och har därför slagit undan benen på sig själva med sin politik. Jag vet inte vem som kommer definiera framtiden, men min övertygelse är att det inte är den nuvarande eliten. De är alldeles för ryggradslösa och saknar visioner. De har ingen världsbild och inga värderingar som talar till själen. Därför kan de inte skapa motivation. De verkar oförmögna att alls förstå människans inre liv och därför kallar jag dem för själsliga snöpingar.
Jag föredrar ett fritt samhälle. Men om situationen kräver att vi säger ”åt helvete med yttrandefriheten” så väljer jag Laibachs nunna som symbol för framtidens Europa.
Jag har hört kvinnor påstå att män är känslokalla. Min erfarenhet är den rakt motsatta: kvinnor verkar ofta vara kyligt inriktade på materiell trygghet, medan män inte så sällan är känslosamma idealister som sätter kärleken över allt annat. Det handlar förstås inte bara om kärlek, utan även om andra ideal som sätts över det materialla. I Platons lära om själen behandlas detta. Psyket har huvudsakligen tre nivåer: epithumetikon, thumoeides och logistikon. Den första nivån uttrycker sig genom begär efter mat, dryck, sex och trygghet. Thumoides är nästa nivå som uttrycker sig genom en strävan efter seger, behärskning och ett gott rykte. Den högsta nivån är logistikon som uttrycker sig genom en strävan efter insikt och visdom.
De två förstnämnda hänger samman med ordet thymos som under antiken stod för den motiverande kraften i människans själ som traditionellt anses hänga samman med bröstet. Folk som tränar kampsporter säger ibland att någon har ”fighting spirit”. Och vi säger ibland att någon har ett stort hjärta. Detta hänger samman med thymos. En av de mest slående sakerna i vår tid är i mina ögon frånvaron av både nivå två och tre. De finns förstås hos en hel del enskilda personer, men vad jag menar är att den kulturella huvudfåran bara är inriktad på konsumtion, vilket alltså är ett uttryck för själens lägsta nivå enligt Platons lära.
Vad händer med thymos i en tid där den inte får ett erkännande annat än på sin lägsta nivå, av den dominerande kulturen? Tidigare har den funnit ett uttryck i världen genom kärlek, lojalitet och heder. Men nu har vi bara en konsumtionskultur där kärleken har reducerats till sex och lojalitet och heder mest låter som något som tillhör det förflutna. Min tes i det här inlägget är att thymos finner andra utlopp, exempelvis inom heavy metal. Och budskapet tenderar då att bli väldigt mörkt.
Här är två exempel, som åtminstone jag tycker passar vår tid mycket bra. De är uttrycksfulla och mycket laddade. Antagligen för laddade för en del människor. Men jag blir tårögd av rörelse och känner hur det börjar krypa av energier genom kroppen när jag lyssnar på dem.
Den första låten är en slags kärlekssång. Jag förstår inte varför moderna feminister är så negativa mot femininitet. I mina ögon är det ren förtrollande magi och makt. När de queerar till sig blir de bara kraftlösare och mindre farliga. Men den som blir förtrollad av den feminina makten leds långt ifrån alltid till en positiv upplevelse. För att vara helt ärlig har kärleken hittills för min del varit något av en desillusionerande besvikelse, vilket antagligen bidrar till att förklara varför följande mörka sång slår an djupa strängar hos mig:
My Dying Bride – The Prize of Beauty
Den andra sången tycker jag fångar tidsandan mycket väl. Jag har så länge jag kan minnas upplevt vår tid som en slags istid. Vad den döende guden står för lämnar jag till var och en att själv bestämma. Men jag tycker inte att det råder någon brist på döende gudar. Och rörelsen från en gudomlig nivå till mänskligt kött stämmer bra med den dominerande trenden.
Celtic Frost – A Dying God Coming Into Human Flesh
All is cold and frozen.
Frozen the sea, frozen the sky.
Frozen is death, but I cannot die.
Cannot die.
As the snow falls.
To cover this all.
And all is cold.
And cold is all.
All is cold and cold is all.
Cold. Frozen.
Frozen is heaven and frozen is hell.
And I am dying in this living human shell.
I am a dying God, coming into human flesh.
I am a dying God.
Frozen my heart.
Frozen my soul.
Frozen my love.
I am a dying God, coming into human flesh.
Zombies är populära, gärna i kombination med en apokalyptisk händelse av något slag som förvandlar en stor del av mänskligheten till vandrande döda. Vi har exempelvis TV-serien the Walking Dead, som utspelar sig just i en sådan miljö. Och en trend som har spritt sig är att folk klär ut sig till zombies och vandrar omkring i stönande grupper i olika städer i Europa och USA.
Vad står zombies för? Det kan förstås bara vara en kul grej, men de talar också till oss. För en del kan det vara en påminnelse om att barbariet ligger som en hotande skugga som lätt kan bryta fram och sopa undan det civiliserade livet. Det kan också vara en kritisk liknelse riktad mot konsumtionssamhället. Som exempel kan nämnas filmen Dawn of the Dead (2004) där en grupp flyktingar gömmer sig från zombiehorderna i ett köpcentrum. Men det visar sig att zombierna också dras dit. Varför? En av flyktingarna föreslår att det är en djupt ingrodd vana som får de driftsstyrda zombierna att samlas i stora skaror utanför köpcentrets låsta dörrar.
I datorspelet Fallout III har världen gått under i ett kärnvapenkrig och överlevarna kämpar för livet i en Mad Max liknande miljö. Där finns ”ghouls” som ser ut som levande döda, men de är en produkt av radioaktiv strålning och är intelligenta, till skillnad från hur zombies brukar vara. Det finns ett befäst hotell där välbeställda överlevare bor. En grupp ghouls i närheten bor i tunnlar under jorden men vill gärna bosätta sig i hotellet. Men de är inte väkomna där. I spelet står de zombieliknande ”ghouls” för de utstötta och diskriminerade, de som avviker från normen. Det kan låta som en utsliten politiskt korrekt floskel, men spelskaparna gav händelsen en egen vinkling. Med en dos mörk humor i mixen undgick de risken att alltför lättvindigt uppskattas av 68-tanter och deras yngre mentala epigoner.
”Världskrig Z: en muntlig historik över zombiekriget” är författad av Max Brooks. Boken är skriven som en serie av intervjuer med folk som har överlevt en farsot som förvandlade en stor del av mänskligheten till ”zombier”. I boken är zombieapokalypsen global och sopar bort nästan hela mänskligheten från planetens yta. Många av berättelserna är politisk satir av olika slag. Exempelvis bygger en rik man ett högteknologiskt fort för att överleva apoakalypsen. Men han förvandlar samtigt byggnaden till en realityshow med kameror i varje rum, så att folk via nätet ska kunna följa vad som händer inne i fortet. De som bor där är ett gäng gravt självcentrerade kändisar, som inte ens kan släppa sitt behov av att synas i media när en farsot bryter ut som får medeltidens pest att likna en lätt förkylning vid en jämförelse. Jag ska inte avslöja deras öde i detalj, men det var inte så smart av dem att marknadsföra en säker plats för massorna när desperatationen blir allt djupare.
En krämare lyckas övertyga myndigheterna att han ska få sälja ett vaccin mot farsoten. Sjukdomen kallas ”afrikansk rabies” så krämaren utvecklar ett vaccin mot rabies, väl medveten om att sjukdomen egentligen inte är rabies. Vaccinet gör honom extremt rik. Han tycker inte att han har gjort något fel. De ville ju ha ett vaccin mot rabies och det är vad han levererade. För politikerna var vaccinet bra, eftersom det hade en lugnande effekt på massorna. Boken speglar det senmoderna tillståndet av desillusionerad cynism där både politiker och marknadens spelare till stor del framstår som skojare.
Författaren har dock inte helt lyckats frigöra sig från sina amerikanska fördomar. Det märks särskilt i beskrivningen av Ryssland. Zombiekriget leder till en pånyttfödelse av det ryska imperiet där religionen återfår sin forna roll och ny tsar bestiger tronen. Men författaren kan inte låta det ske med en neutral attityd, utan hans egna typiskt amerikanska värderingar lyser igenom. Ryssarna är helt enkelt inte lika duktiga som amerikanerna och klarar därför inte av amerikansk liberal demokrati. Men det är bara ett kort inslag, och drar inte ner helhetsintrycket så mycket. Till författarens försvar kan jag nämna att en av intervjuerna i boken är med en fascinerande japansk hjälte. Där låter han japanen vara japansk, utan att lägga in sina amerikanska pekpinnar. Det kan bero på en tendens till amerikanskt dåligt samvete som jag tycker mig se i boken. Författaren låter Kuba bli det land som klarar apokalypsen bäst. Och den japanska hjälten är ett offer som förlorade sin syn när atombomberna släpptes över Japan av USA, under andra världskriget. Det kanske är därför han kan tillåtas bli en hjälte, utan att författaren i det fallet lägger till någon senmodernt cynisk anekdot eller amerikansk pekpinne.
En överlevare lovordar 68-generationens, ”the babyboomers”, föräldrar: ”Gud vet att de inte var perfekta, men de kom helt klart närmast den amerikanska drömmen. Sedan kom mina föräldrars generation och sabbade allting – babyboomarna, generation ´mig´.” (s.405) En annan amerikansk överlevare frågar sig om inte livet är bättre efter apokalypsen? Den har fört samman människor i en nära gemenskap. Innan zombiekriget pratade folk knappt med sina grannar, annat än för att gnälla över en skällande hund eller för hög musik och liknande.
Världskrig Z är till stor del en underhållande och ofta träffsäker politisk satir. Det är förstås skrämmande med en farsot som förvandlar människor till levande döda som angriper och äter de levande. Men det rör sig inte om en lovecraftsk skräck, med dess namnlösa fasor som döljer sig strax utanför blickfältet. Det är dock en läsvärd bok för folk som gillar zombies, apokalyptiska visioner och politisk satir. Den säger samtidigt en hel del om författaren och en vanlig mentalitet som jag förknippar med amerikansk och amerikaniserad svensk medelklass. Jag upplevde dock inte att det fanns några ”politiskt korrekta” floskler eller liknande i boken. Så även om den mentaliteten ibland skiner igenom, så är det på ett nedtonat sätt som oftast inte stör. Dock finns en idé i bakgrunden av boken om att FN tar över initiativet från USA globalt, vilket man kan se som propaganda för en världsregering. Hur det går ihop med den nyfunna gemenskapen, som ju är på lokal nivå, framgår inte. Jag misstänker att det här är något som kommer att blåsas upp av filmen. Blir filmen ren globalistpropaganda? Vi får se.
Världskrig Z håller alltså på att spelas in som film med premiär i sommar. Det ska vara en actionrulle, med Brad Pitt i en central roll. I boken har ingen huvudrollen, utan en anonym person intervjuar många olika personer. Men mitt intryck är att Brad Pitt kommer att ha en huvudroll av något slag i filmen. Förhoppningsvis betyder inte filmatiseringen att den ofta träffande politiska satiren går förlorad.
