I ”Ride the Tiger” vänder sig Evola till en viss typ av människa. Det kan vara någon som är fullt involverad i den moderna världen, men med det särskiljande draget att han i själ och hjärta inte tillhör den. Var hör han hemma då?
Evola använder ordet ”tradition” och ”traditionell” i en speciell mening. Efter några årtiondens ”antitraditionell”, eller snarare antiborgerlig, retorik från kulturvänstern är det nog extra lätt att missförstå vad som menas, men jag ska försöka få saken att klarna något. Till att börja med vill jag understryka att Evola är lika ”antibourgeoisie” som vilken marxist som helst, men från helt andra filosofiska utgångspunkter.
Ett utmärkande drag för ett traditionellt samhälle är att det är ordnat efter principer som går bortom det som bara är mänskligt och individuellt. Alla områden i ett traditionellt samhälle är ordnade från ovan och riktade uppåt mot det som är mer än mänskligt. Ett sådant samhälle är alltså ordnat efter tillvarons spirituella och kvalitativa dimension. Det här kan förstås med hjälp av ett kors, som inte bara är en kristen symbol. Den horisontella axeln sägs då stå för världen i dess materiella och kvantitativa aspekt, medan den vertikala axeln står för den andliga, kvalitativa och immateriella dimensionen. När man talar om ”högre värden”, ”ordnad från ovan” odyl, så syftar det alltså på tillvarons vertikala dimension.
Det moderna samhället är motsatsen till ett traditionellt samhälle och därför finns det inte någon verksamhet här som tillåter en traditionellt sinnad människa att förverkliga sig fullt ut. Miljön vi lever i är helt annorlunda socialt, psykologiskt, intellektuellt och materiellt. Den är oftast helt avskild från de högre värdena och det finns ingen koppling till det andliga livet.
På 60-talet slog en anti-borgerlig mentalitet igenom, något som Evola inte ser som enbart negativt. Det är alltså inte den borgerliga världen som han syftar på när han skriver om traditionella samhällen. De traditionella värdena är inte de borgerliga värdena.
Tigerritt
Inom zen-buddhismen finns tio bilder som målades av en lärare på 1100-talet. De illustrerar sökandet efter och infångandet av en oxe. Det är en symbolisk berättelse som handlar om vägen till upplysning om vår sanna natur. Det finns en likhet mellan Evolas tigerritt och berättelsen om oxen. Evolas utgångspunkt är en metafysik som överensstämmer med zen, autentisk yoga och liknande läror.
Att rida tigern är en metafor för hur en differentierad person kan hantera den främmande miljön han lever i. Tigern är den moderna världen som han svingar sig upp på och rider. En civilisationscykel närmar sig enligt Evola sitt slut och strömmen är för stark för att kunna hejdas. I det läget är det bättre att följa med strömmen, alltså att rida tigern, samtidigt som man på det inre planet är skild från den. Man kan också likna det vid att surfa på en tsunamivåg. Att ställa sig framför vågen i hopp om att kunna hejda den är självmord, men surfaren kan möjligen klara sig bättre.
Den Europeiska nihilismen
Kulturellt och existentiellt lever vi i ”världen där Gud är död”, som Nietzsche såg början till på 1800-talet. Det innebär alla värdens kollaps. Dostojevskij var inne på samma spår under samma århundrade. Hans idé brukar sammanfattas med orden: ”Om Gud inte finns så är allting tillåtet.”
Under tidigt 1900-tal förklarade sedan en ung André Breton att den enklaste surrealistiska handlingen vore att gå ut på gatan och slumpvis börja skjuta ihjäl förbipasserande. Men det som tedde sig som en fullständigt absurd handling då, har blivit en skrämmande realitet senare. De allra absurdaste handlingarna har nog kommit efter att Evola skrev sin bok som gavs ut i början av 60-talet. Då var skolskjutningar fortfarande ett okänt begrepp. Och att ”go postal” hade ännu inte sin nuvarande mening i USA. Världen har alltså blivit betydligt mer surrealistisk sedan Breton skrev sina ord för närmare ett århundrade sedan.
Ett sätt att läsa Nietzsche är att se hans filosofi som en slags spegel. Han såg tidigare än de flesta att människorna hade tagit kål på Gud: ”Gud är död”. Det öppnar för att människan kommer att utropa sig själv till en gud för att fylla tomrummet efter den döda guden. Det är övermänniskan. Men vad betyder det? Övermänniskan som skapar nya värden ur tomma intet liksom den kristna Guden skapade världen ex nihilo?
Om vi förflyttar oss till 2007 och läser dagboksanteckningarna som en ung finländare, Erik Pecka Auvinen, lämnade efter sig kan vi läsa följande: ”Jag är ju en övermänniska, nästan en gud”. Illdådet som följde efter den slutsatsen skulle nog ha fått André Bréton att blekna av chock. Till och med Evola skulle nog ha höjt på ögonbrynen, särskilt med tanke på att vi har sett en lång rad liknande dåd i olika västländer. En sak som alltid har gjort mig förundrad är att många verkar lyckas intala sig själva att vi inte lever i ett vansinnigt samhälle, ett ”the cuckoo’s nest”. Det är nog som med grodan i kastrullen som steg för steg vänjer sig vid den ökande värmen i vattnet tills det börjar koka och det är försent att lämna kastrullen. Det finns intressanta och värdefulla tankegångar hos Nietzsche. Han uppmanar oss exempelvis att ta kommandot över våra liv. Men som jag ser saken kan övermänniskan inte förenas med ett traditionellt synsätt. Övermänniskan är tvärtom ett uttryck för hybris, ett försök att likt en titan storma berget Olympus, där gudarna bor.
Och Breivik? Hur ska man förstå hans dåd ur ett traditionalistiskt perspektiv? Munken Thich Quang Duc protesterade mot förföljelsen av buddhister i Vietnam genom att bränna sig själv till döds 1963. Han offrade alltså sitt eget liv, inte någon annans. Den japanske författaren Yukio Mishima begick seppuku 1970 i ett absolut avståndstagande från den moderna utvecklingen i Japan. Han tog också sitt eget liv, inte andras. Jag förespråkar inget liknande, men enligt min förståelse av saken kan man möjligen försvara de här två handlingarna ur ett traditionalistiskt perspektiv. Möjligen. Men Breivik anslöt sig till de metafysiskt övergivna narcissisternas sorgliga skara. ”Jag är ju en övermänniska”, som en av dem skrev. Deras handlingar är lika besinningslösa som tiden där de utfördes.
En prövning
En möjlighet för den som känner den moderna människans existentiella kris med hela sitt väsen är att se det som en prövning. Frånvaron av sammanhang, stöd och rötter tenderar att skapa en upplevelse av poänglöshet. Men genom att se det som en prövning får tomrummet en mening. Den differentierade personen har en stabil grund i sig själv och behöver därför egentligen inte stöd från omgivningen. Han har en existentiell dimension som är oberoende av samtiden.
Här kan det vara värt att notera att Evola kan verka mer kyligt elitistisk än jag tror att han egentligen var. En tid övervägde han att begå självmord. Med tanke på att han ägnar så mycket uppmärksamhet åt den moderna meningslösheten så tror jag att han var nära att bli överväldigad av den som ung. Men han fann en väg att gå vidare och ägnade sedan resten av livet åt att belysa den ur olika perspektiv. Han hänvisar ofta till Nietzsche ”we must pass through this nihilism in order to grasp the true nature of the values of the past.” Och: ”It is a measure of ones strength of will to know how far one can do without a meaning of things, how far one can bear to live in a meaningless world: for then one will organize part of it.”
Vad återstår i det existentiella vakuum som den moderna världen ger oss? Det som återstår, enligt både Evola och Nietzsche, är att vara sig själv, att leva efter sin egen lag som sätts av den egna naturen. Evola vänder sig mot vad han anser vara en överdriven tendens hos Nietzsche att reducera allt till en fråga om fysiologi. Det finns dock vissa passager hos Nietzsche som har en annan ton. Han skriver exempelvis om ”det som inte säger jag, utan som är jag”. Evolas tolkning av Niezsche leder till en filosofi som överensstämmer med traditionella läror. Det är inte det fysiska egot som han syftar på, utan vad Upanishaderna kallar atman. Bland bilderna som handlar om oxen är nr 8 tom. Allt är glömt och övervunnet. Det är alltså i vedisk, zen-buddhistisk eller mäster Eckharts anda man ska förstå följande ord från Nietzsche: ”Become yourself: an injunction adressed only to a few and which to an even smaller number appears redundant.”
Person och individ
Vad innebär det att vara sig själv? Begreppet individ är abstrakt och kvantitativt, på samma sätt som begreppet atom. Den moderna dekadensen har enligt Evola sin början i förstörelsen och kollapsen av de tidigare organiska och hierarkiska strukturerna. De har ersatts av en likformig massa av atomiserade individer. Det är individualismen som har lett till massamhället. Den har sin början redan under renässansen.
Ursprungligen stod ”persona” för en mask som bars av antikens skådespelare. Masken stod för något typiskt, icke individuellt, framför allt när något gudomligt gestaltades. Som person betraktad är en människa skild från det som bara är individuellt. En person har en form och är sig själv. En traditionell civilisation är organiserad utifrån personen vilket leder till en värld av kvalitet och en äkta mångfald baserad på olika typer.
Hur är det med den moderna ”personligheten”? Vi vill ju så gärna vara unika. Evola citerar, kanske lite förvånande, en marxistisk filosof med gillande. György Lukács lade märke till följande: ”The present day practice of overestimating and exaggerating the importance of creative subjectivity actually betrays the weakness and poverty of the writers individuality. They distinguish themselves merely by ”eccentricity”, either spontaneous, or painstakingly cultivated; their worldview is at such a low level that any attempt they make to go beyond subjective immediacy threatens to leave their ”personality” completely flat. The more that this is the case, the more weight is placed on pure, immediate subjektivity, which sometimes is in fact identified with literary talent.”. Lukács talar om moderna konstnärer, men läget är ännu värre bland medias kändisar. Det här får mig också att tänka på något en feminist sade till mig för ett tag sedan. Hon påstod att det är bra för kreativiteten med könsneutral uppfostran av barn. När jag frågade efter bevis fick jag inget svar. Jag tror att hennes, och många andras, syn på kreativitet är färgad av kulten av individualiteten. Men självupptagen excentricitet är inte ett uttryck för skaparkraft och fåfänga har inget med att vara sig själv i den mening som har diskuterats här att göra.
Apoliteia
I traditionell mening finns det ingen stat idag. Det enda som existerar är ett administrativt system med små politiker som inte representerar något annat än finansiella och industriella intressen och som försöker köpa väljarnas gunst med olika mutor. Om det skulle framträda en ledare värd namnet så skulle han antagligen inte få många anhängare, eftersom de atomiserade massorna är helt inriktade på att skaffa sig materiella fördelar. En ledare som inte prostituerar sig och försöker muta dem materiellt kommer ingenstans. I den miljön föreslår Evola en attityd av apoliteia. Det finns inga idéer, motiv eller mål som är värda ”the pledge of ones own true being.” En tigerryttare kan engagera sig politiskt, men i den här miljön kan han lika gärna bli en börshaj, ägna sig åt vetenskap, vapenhandel eller slavhandel. Här tror jag emellertid att provokatören Evola tittar fram. Han vill så gärna vara antiborgerlig att han ibland går till överdrift. Han har ju hänvisat till zen och håller den vediska traditionen högt, men jag skulle bli förvånad om en zenmästare eller yogamästare skulle hävda att det är helt likgiltigt vad man sysslar med, ens i en materialistisk och dekadent civilisation som det moderna väst. Men Evolas poäng är att apoliteia är en inre distans och obundenhet till det här samhället och dess värderingar. Jag anser inte att läget är så hopplöst som Evola målar det. Men han upplevde ju hur Europa slets sönder av två världskrig, vilket måste ha påverkat honom på ett liknande sätt som det påverkade vad vi dissidenter idag ofta kallar ”den självhatande vänstern”.
Återupptäckten av de högre värdena
Nietzsche drömde om en omvärdering av alla värden. Evola anknyter till den tanken och observerar att det är den borgerliga världen som håller på att upplösas. Det är alltså inte samma sak som den traditionella världen som upplöstes tidigare av den borgerliga världen. Under 1800-talet fanns ett tabu och en intolerans mot allt som rörde sexualiteten. Det uppstod då en förvrängning av betydelsen av ordet dygd (virtus). Virtus stod under antiken och fram till renässansen för en kraft hos själen, en viril kvalité, eller makt. Men senare blev betydelsen sexuell. Evola nämner och förkastar föreställningar som förekom under den borgerligt puritanska eran om att en man förlorar sin ära om han blir bedragen av sin fru. Eller att en kvinna förlorar sin ära om hon blir våldtagen. Idag stöter vi för övrigt på liknande synsätt hos immigranter från tredje världen. Det är en historisk ironi att arvtagarna till den antiborgerliga vänstern idag till varje pris försvarar minoriteter som har värderingar som är mer bourgeoisie än den postmoderna majoritetsbefolkningens.
Enligt Evola är det här exempel på att en äldre och mer äkta syn på etiken har förorenats av en överdriven puritansk fixering vid sexualiteten. Men om vi tänker på den äldre meningen av dygd, där det handlar om själens kraft, så finns en högre moral med värden som sanning, rättvisa, lojalitet, mod, heder och självbehärskning. I nietzscheansk anda menar Evola att vi kan återupptäcka de äldre värdenas verkliga mening när de genom nihilismen har renats från bourgeoisiens föroreningar.
Jag avlutar inlägget med en sång: ”Mahabharata Of The Soul” av Changes och Andrew King.
”Riding the back of the tiger,
On a rope stretched across the abyss.
Kshatriya of the shadows, warrior of the mist.”
Källor
Réné Guénon ”The symbolism of the cross”
Julius Evola ”Ride the Tiger”
Musik från olika subkulturer, som Black Metal och Industrial, har sina poänger. Ibland kan de lyfta fram teman från det nordiska eller europeiska förflutna. Det finns gott om metalband som sjunger om vikingar, men det finns också såna som reciterar texter från Dantes Gudomliga komedi . Industrial avspeglar ofta den moderna inre öknen utan skygglappar eller terapeutiskt vadd. Men den tenderar också, just därför, att ge uttryck för kaos och galenskap, vilket är en följd av den själsdöda miljön som den är sprungen ur.
Generellt sett går det nog inte att komma ifrån att musiken är nihilistisk och att den är ett symptom på ett kulturellt sönderfall. Faktum är att ett band som exempelvis KMFDM verkar medvetna om den saken och gör det till en slags lekfull konst.
”Nihilistic mystics
Apostolic Alcoholics
Messianic Manics
Cataclysmic and Prolific
In the age of super-boredom
Hype and mediocrity
Celebrate relentlessness
Menace to society.”
Sån musik var värdefull för mig, framför allt när jag var yngre. Den gav uttryck för tomrummet och kaoset som verkade ha erövrat världen. En del kanske känner igen sig själva i musiken, men åtminstone för mig var det snarare den moderna världen i avklädd form som jag såg. Jag har aldrig varit överens med den. Under ganska lång tid såg jag inget alternativ till den själsdöda och förljugna omgivningen, som fick sitt uttryck i musik från Frontline Assembly, KMFDM, Ministry och Skinny Puppy mfl. Det var en obehaglig upplevelse. Jag kan tänka mig att den kan driva en och en annan till vansinne. Samtidigt kan liknande musik ge uttryck för en krigaranda, som kan väcka en motståndsvilja mot den moderna flatheten. Jag tänker exempelvis på Laibach och Raubtier. Det kan vara positivt, förutsatt att man inte först har låtit sig bli galen av miljön.
Ministry- NWO (1992) ”Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up- Wake Up-Wake Up…”
Jag lyssnar fortfarande på sån musik, men inte alls lika mycket och numera är jag ganska kritisk. Från en traditionalistisk ståndpunkt har jag svårt att se något bra försvar för den. Om man sätter form över formlöshet och ordning över kaos, så hamnar man snarare i folkmusik, klassisk musik, och ännu bättre, i sakral musik.
Neofolk har en hel del verkligt positiva saker att bidra med. Changes tillhör de bästa inom sin genre, enligt min åsikt. Många av de tidiga neofolkbanden har en bakgrund inom industrial men började sedan utvecklas i en annan riktning. Ibland talar man om ”postindustrial music”, men just Changes är ett äldre band. De började spela innan industrial uppstod.
(lyssna gärna på texten):
Andy Norwicki har skrivit en otäck liten bok som inte lämpar sig för de räddhågade. Jag tyckte den var klart obehaglig och oroande. Våldtäkt och massmord kan ge bilden av en barnslig orgie i våld, vilket det också är. Delvis. Men om det vore allt, så skulle det inte vara så farligt.
Eric Harris och Dylan Klebold planerade sitt dåd i månader. Men varje dag gick de till skolan. De måste ha hållit skenet uppe inför sina klasskompisar och lärare under den tiden. När tiden sedan var inne sköt de ihjäl 12 skolkamrater, en lärare och skadade 21 andra och begick sedan självmord. De hade också placerat bomber på skolan, som dock inte detonerade. Annars hade dödstalet varit betydligt högre, ca 500 är en siffra som har nämnts. Hur kan två tonåringar planera och genomföra något sådant? Jag har inget svar på den frågan. Händelsen är känd som massakern på Columbine Highschool den 20:e april 1999.
I Andy Norwickis roman gör huvudpersonen, Tony Meander, en pilgrimsresa till Columbine samma tid under året, alltså den 20:e april. Där träffar han några andra pilgrimer. Det finns alltså folk som är vördnadsfulla inför dådet. Inte bara i romanen, utan i verkligheten. I romanen träffas en grupp likasinnade under ledning av en nietzscheansk hippie som förkunnar att Eric Harris och Dylan Klebold var ett slags övermänniskor som försökte bereda vägen för en ny värld, som ska komma senare.
Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men Tony Meander ställer sedan till med ett eget Columbine. Han ser sig själv som en hämnande övermänniska. Men jag tycker snarare att han är en riktig förlorare. Han är fylld av ett mörkt hat, alltså ressentiment, som han aldrig har lyckats övervinna. Det framgår att han har varit utsatt för grova förödmjukelser och mobbning som ung. Liknande saker har sagts om de två gärningsmännen i Columbine 1999. Men Tony Meander är en vuxen man, han är över 30 år, men finner ett sätt att komma åt sina gamla plågoandar från tonåren, istället för att helt enkelt släppa taget och lämna det bakom sig, vilket hade varit den mogna vägen.
Man kan dra paralleller mellan Fightclub och The Columbine pilgrim. I båda berättelserna har vi män som inte tillåts vara män och som revolterar mot flatheten i det moderna samhället. Man kan också jämföra med Taxi Driver, eller kanske Falling Down som behandlar liknande teman. I Taxi Driver lyckas faktiskt huvudpersonen bli en hjälte, mot alla odds.
Carl Gustav Jung talar om att psyket kastar en slags skugga, som består av de drivkrafter som inte accepteras av samhället. Vi tenderar att vara omedvetna om skuggan, men den finns ändå där. I Star Wars finns en scen där Luke Skywalker klättrar ner i en grotta där han möter Darth Vader. De slåss med varandra och Luke lyckas hugga huvudet av sin motståndare med sin ljussabel. Det visar sig att det avhuggna huvudet är Lukes eget huvud. Den scenen illustrerar Jungs teori om skuggan, som George Lucas kände väl. Efter att Luke har besegrat sin skugga, blir den en integrerad del av hans karaktär och han växer i styrka och mognad. Vi behöver inte fler dårar i den här tiden och på den här platsen, men fler modiga och mogna män vore inte dumt.
Huvudpersonen i The Columbine Pilgrim misslyckas i samma strid. Han övervinner aldrig de obehagliga händelserna och hatet från tonåren och blir därför aldrig en vuxen man. Till slut låter han istället sina infantila våldsfantasier bli verklighet.
Jag håller med James O´Meara på Counter Currents som menar att boken behandlar teman som folk som befinner sig på högerkanten behöver brottas med. Han uttrycker saken utmärkt: ”There are many like the Pilgrim in or attracted to the ”rightist” milieu, and Norwicki gives us some insight into where they came from, what makes them failures to be avoided at all costs, and how we can learn not to become them ourselves. It makes a fine addition to that small, wholly admirable genre: the literature of the Outsiders.” (min kursivering)
”The Columbine Pilgrim” är utmärkt skriven. Men jag är glad att den var kort, för jag avskydde att läsa den. Men missförstå mig inte: det är en mycket läsvärd bok, som är väl värd att brottas med. Den lämpar sig för läsning en riktigt mörk natt, för den som vill undersöka vad som döljer sig där, ungefär som i en bok av Edgar Allen Poe. Men den blir extra otäck av att den ligger så nära verkliga händelser av ett så makabert slag som skolskjutningar och massmord.
Någon dag framöver ska jag ta upp Andy Norwickis ”The Columbine pilgrim”. Den handlar om skolskjutningen i Columbine highschool 1999. Jag har ju tagit upp musikgenren industrial flera gånger på bloggen. I de fumliga och inte så sällan fega försöken att ”förklara”, eller snarare bortförklara och finna en syndabock för tragedin, försökte man bland annat skylla på datorspel och subkulturer. Det kan ju vara jobbigt att se sig själv i spegeln. Ett industrialband som blev utpekat var KMFDM. De två förövarna gillade dem. Bandet spelar också en roll i Andy Norwickis roman.
Dikten nedan är skriven av Nicole Blackman, som är en poet och konstnär från New York city. Jag ser den är en slags spegel för vår tid som visar en verklighet som få eller inga sk ”experter” har förmått urskilja. Den kom ett par år innan dådet, men orsakade naturligtvis inte händelsen. Jag tycker den känns mycket aktuell, och både dikten och det tragiska dådet passar in i temat ”i världen där Gud är död”:
All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don’t have anything
Anything we want anyway…
We used to hate people
Now we just make fun of them
It’s more effective that way
We don’t live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let’s admit America gets the celebrities we deserve
Let’s stop saying ”Don’t quote me” because if no one quotes you
You probably haven’t said a thing worth saying
We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit
We fear that pop-culture is the only culture we’re ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V.
Stop caring about Hollywood
But we’re addicted to the things we hate
We don’t run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you
The only reason you’re still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we’re not broke we’re broken
We’re so poor we can’t even pay attention
So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you’re terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let’s stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let’s stop this and start over
Let’s go out – let’s keep going
This is your life – this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside
Quit whining you haven’t done anything wrong because frankly
You haven’t done much of anything
Someone’s writing down your mistakes
Someone’s documenting your downfall
Tito Perdue är en författare från den amerikanska södern. Hans senaste bok heter ”The Node”. Handlingen utspelar sig i en dystopisk miljö som både har drag av Orwells 1984 och Mad Max. Där finns fruktade fångläger för ”cauks” med etnocentriska tendenser. Där finns även läger för omskolning av feltänkande professorer. ”Cauks” är alltså kaukasier, den vita befolkningen i USA. Samtidigt har samhällsordningen nästan helt bruitit samman så att det är förenat med livsfara att alls gå utanför dörren. Faran kommer dock inte bara från andra människor utan också från den förgiftade naturen.
Nu låter det här antagligen som en deprimerande vision av framtiden. Men Tito Perdue är en mästerlig författare. Han har kallats för ”Americas lost literary genius”. Jag tycker inte att det är en överdrift. Det var länge sedan jag läste en roman som gjorde mig på så gott humör. Boken är förstklassigt skriven och det finns en subtil humor invävd i berättelsen. Det är en lysande samhällssatir. Han lyckas beskriva en värld som inte ligger så långt efter Cormac McCarthys ”The Road” i sin deprimerande livlöshet, men med en berättelse som ändå är rolig och lättsam. Det känns inte som en tung roman, men den är skriven för tänkande och intelligenta människor.
Ingenting fungerar som det ska i Perdues framtid. Människorna har degenererat ordentligt. Det finns knappt inga barn, och om det ändå finns en och en annan ungdom så är deras största intresse rektal penetration. Det monetära systemet har kollapsat men människor fortsätter ändå att satsa pengar och förlora dem på olika fantasifulla derivat. Ingen vill ha dollar, det är yuan som gäller.
Huvudpersonen är över 40 år, men är en produkt av sin tid. Han får inte ett namn, det kanske kan vara du eller jag? Författaren kallar honom för ”the boy” och ”the child”, trots sin ålder. Men han går långsamt framåt i mognad och blir ”the novice”, ”the pilgrim” och till och med ”our man”. Som hjälte betraktad blir han dock aldrig imponerande, men heller inte direkt osympatisk. Till hans försvar får man säga att han är en självständig man, viket höjer honom något över många av hans samtida. Berättelsen börjar med att han tvingas lämna sin lilla farm i jakt på propan. Han reser genom ett ödelagt landskap, med smutsiga och överbefolkade städer. Där finns dock en stor etnisk och kulturell mångfald att glädja sig åt. Mångfalden är ju dessutom bra för ekonomin, som alla vet. Han hittar vägen till ”the Node” vilket är en rörelse som drömmer om en kulturell och etnisk pånyttfödelse av ”the cauks”. Där tar den egentliga berättelsen sin början. Men den ska jag inte avslöja här.
Tito Perdues ”The Node” får hela 5 Dante av 5 möjliga av Gudomlig Komedi. Rekomenderas varmt.
Ett band som jag har följt sedan 80-talet är Laibach. De sågs som mycket kontroversiella, bland annat för att albumet Opus Dei från 1987 hade en bild på fyra yxor som bildade ett hakkors. Samtidigt klädde de sig i uniformer och hade en militär framtoning både i musiken , i intervjuer och i musikvideor. Men yxorna kom från ett fotomontage av en tysk antinazist. Så vad sysslade de egentligen med? Tog de sig själva på allvar eller var de ironiska? frågade sig många. Den marxistiske filosofen Slavoj Zizek menade att frågan var felställd. Istället menade han att ett utmärkande drag för det senkapitalistiska systemet är cynism. Det kan inte och får inte ta sig självt på allvar. Det måste driva med sig självt och vara ironiskt.
Ironi har också sagts vara ett utmärkande drag för Generation X som är födda på 60 till 70-talet. Om Zizeks observation stämmer så har alltså Generation X internaliserat systemets ideologi och har då svårt att ta något alls på allvar. Jag tillhör själv den generationen och har därför kunnat studera den på nära håll. Min åsikt är att det stämmer mycket bra. Generation X är till stor del ett gäng ryggradslösa töntar som inte tror på någonting och som inte kan ta någonting på allvar. Men deras föräldrar är ju 40-talister, så vad kan man förvänta sig? Nåja, tillbaka till Slavoj Zizek.
För att verkligen vara subversiv inom ramarna för det senmoderna systemet ska man inte ha ironisk distans, utan istället ta systemet på större allvar än det gör självt. Zizek tror att det är en del av Laibachs strategi. Men vad är Laibach ute efter? Politiskt sett har de lyckats bli ett av de mest gåtfulla banden som jag känner till. De ser ut som högerextremister men försvaras av marxister. Musik som enkelt kan reduceras till en partsinlaga för en eller annan ideologi tenderar inte att vara särskilt intressant, så min åsikt är att tvetydigheten är en styrka för Laibach.
Vad än Laibach står för, så måste de vara mycket ångestframkallande för sinnen som är fångade av politisk korrekthet. Den som övervinner oron kan dock få ett friare sinne med friare tankar när betingningen släpper sitt grepp. En dos Laibach är alltså befriande. Följande video, med musik som är industriell men med klassiska influenser som kan föra tankarna till Wagner, kanske blir förbjuden rätt som det är. I somras brann ju stora delar av London och 2005 var det Paris som brann. Malmö brinner också då och då. Verkligheten i västeuropa blir alltmer lik en ”Prediction of Fire”, som är namnet på filmen nedan. Om vissa såg videon som en slags parodi på högerparanoia på 90-talet, så framstår saken i ett annat ljus nu. Så vad ska de liberala eliterna ta sig till? Mindre yttrandefrihet, så att vi inte kan säga att kejsaren är naken utan att bli bestraffade verkar som en sannolik trend.
Barbarians are coming
crawling from the east,
(with their) eyes wide shut and nostrils full of longing,
epic and powerful,
wild in a group,
barbarians are coming from the east.
they’ll come out of nowhere,
they’ll enter your state,
the nation of losers,
the tribe full of hate.
with knives in their pockets and bombs in their hands,
they’ll burn down your cities and your disneylands.
barbarians are coming,
heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
with third world hunger,
sex drive in their brains,
they’ll whisper your names
and scream in your face.
when they search for their space,
they’ll turn into snakes,
and you’re better off dead
if they crawl in your bed.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising into your day.
barbarians are coming, heading your way.
the evil is rising, kneel down and pray.
they’ll conquer your country and make you all slaves,
they’ll burn down your houses and rave at your graves.
you’d better get ready, you’d better beware.
banging at your windows,
barbarians are here
Laibach gör också covers. En sentimental sång från slutet av 60-talet som antagligen påverkade 40-talisterna en hel del är ”Across the Universe” av the Beatles. Laibachs version ger en helt annan upplevelse än Beatles. Jag är särskilt förtjust i det vediska ”OM” på slutet. Det har en mycket manlig vibration, till skillnad från fåniga hippie versioner som har gett yoga och meditation ett oförtjänt flummigt rykte. Den vediska traditionen har ju egentligen ingenting med Flower Power eller sentimentalitet á la 1968 att göra.
En annan låt som jag gillar är ”Das spiel ist aus”. I videon ser vi några konsumenter på shoppingrunda. De ser också ut som krigsförbrytare, såsom media brukar presentera såna. Hela videon är laddad med ord och symboler som åtminstone i mina ögon blir en suggestiv uppmaning till motstånd mot globalisternas ordning.
Laibach kommer till Sverige i år. I mina ögon driver de med de liberala eliternas naziparanoia:
Någon gång har jag besökt en eller annan modebloggerska för att se vad allt liv kring dem handlar om. Men det tar max en halv minut för mig att bli uttråkad. Det är en värld som jag inte alls förstår mig på. Men nu måste jag bekänna att jag har fastnat för en av dem: Hanna Widerstedt. Hennes prylar struntar jag i, men hon är en fascinerande tjej. Mitt första intryck var att hon verkade vara ett fullständigt pucko. Men samtidigt var hon så överdrivet vulgär att jag ägnade en stund åt att kolla på hennes filmer och läsa hennes blogg. Det fick mig att omvärdera det första intrycket. Hon håller fast vid att det inte är en parodi, men jag tror inte på henne.
En sak som får mig att skratta är att jag känner igen typen som hon låtsas vara. Det var inte länge sedan jag träffade en person som talade på ett liknande sätt och var lika självupptagen som Hanna Widerstedt. Det var inte en trevlig bekantskap, men så här i efterhand är det roligt att känna igen typen. En annan sak som ytterligare ökar underhållningsvärdet är att de flesta av hennes läsare verkar ta henne helt på allvar och hatar henne. Hon drabbas av mängder av sk ”näthat”, men har inte låtit sig stoppas av det. Jag undrar vad det är med hennes läsare? Har de ingen självdistans? Visst, de flesta är nog tonåringar, men ändå.
Hon lyckas driva med allt och alla. Hon driver med självupptagna moderna konsumenter, särskilt de som har gott om pengar. Men hon driver samtidigt med vänsterfolk utan självdistans som verkar se rött av att hon har fobi mot fattiga människor.
Hanna Widerstedt är de svenska modebloggarnas svar på Michel Houellebecq. Ok, det lät kanske lite väl pretentiöst och tungt, men det är ändå min association. Hon driver med sexfixering genom att driva saken till sin spets och exempelvis göra en video som heter ”Jag vill bara knulla” och vifta med dildos och dansa lite poledance. Hon driver med svenska män genom att göra en video som heter ”jag hatar svenska män” där hon klagar över att de inte har öst pengar över henne. Italienare är bättre, en av dem köpte en flaska champagne för 25000$ till henne, tror jag hon sa. Sist men inte minst tror jag att hon driver med sig själv.
Jag misstänker att det är en intelligent och modig ung tös. När jag såg allt ont blod hon lyckas väcka blev jag nästan orolig för hennes välbefinnande.
Bland hennes musikvideos i listan ”ängest” fann jag bland annat låten ”Dirty” från Harsh Generation, av Grendel. Är 90-talisterna en ”harsh generation”? Här är en annan låt från Harsh Generation:
”harsh generation, we’ll tear
your world apart
sign of the times, this is
the coming of a new kind
harsh generation, we’ll tear
your world apart
this is the rise, this is
the coming of a new kind ”
För att bättre förstå den ekonomiska krisen har jag läst en bok av en aktör på Wall Street. James Rickards är en bankir och rådgivare till the Department of Defence. Han är författare till ”Currency Wars: The making of the next global crisis”. Max Keiser sade följande om boken: ”This is the rosetta stone of the entire financial situation.”
Vad sysslar the Fed, alltså den amerikanska centralbanken, med? James Rickards beskriver det som en dragkamp mellan deflation och inflation. De ”kvantitativa lättnaderna”, alltså att the Fed trollar fram stora summor pengar ur tomma intet, är riktade mot deflationen som brukar komma tillsammans med en depression. Repet i dragkampen är dollarn. Dragkampen är ett fullskaligt valutakrig;. Den är ett angrepp på värdet av varje aktie, obligation och handelsvara i världen. Den amerikanska ekonomin balanserar på en knivsegg mellan depression och hyperinflation.
Om Federal Reserves manipulationer vore begränsade till USA:s ekonomi, så vore det en sak. Men det är de inte. Effekterna av att stora summor dollar trollas fram är globala. Genom de kvantitativa lättnaderna har USA förklarat valutakrig mot resten av världen. Att USAs sedelpressar går varma leder till inflation i Kina, högre matpriser i Egypten och aktiebubblor i Brasilien. Andra länder har börjat kämpa tillbaka mot den av USA skapade inflationen genom subventioner, tullar och valutakontroller. Valutakriget expanderar snabbt. Valutakrig har utkämpats tidigare i historien och de slutar alltid illa.
Den klassiska guldmyntfoten 1870-1914
James Rickards är en anhängare av den klassiska guldmyntfoten. Många systemkritiker från olika håll skulle nog kunna vara ense om att det finns en stor fördel med den: det behövs nämligen ingen centralbank, ingen BIS eller the Fed med ett sådant system.
Under perioden 1870-1914 fanns nästan ingen inflation. Guldmyntfoten var inte något som påtvingades länder från ovan av en multilateral organisation. Rickards beskriver det som en klubb som länder kunde ansluta sig till frivilligt. Under hela perioden hade USA ingen centralbank. En ren guldmyntfot har inte använts sedan 1914.
Det första valutakriget 1921-1936
Enligt Rickards började valutakriget 1921 i Weimarrepublikens Tyskland genom att Reichsbank, den tyska centralbanken, började förstöra den tyska markens värde genom att låta sedelpressarna gå varma. Reichsbank såg en möjlighet att öka den tyska exporten genom att sänka markens värde. Hyperinflationen som följde ledde till att många tyskar blev fullständigt ruinerade. Kriminalitet, upplopp och plundringar blev vanliga. Äldre ruinerade par begick självmord tillsammans. Under ekonomiskt kaos i Tyskland passade passade Belgien och Frankrike på att invadera Ruhr, som var ett viktigt industriellt område.
James Rickards menar att hyperinflationen i Weimartyskland uppnådde ett antal viktiga politiska mål som hade följder under 20-30-talet. Hyperinflationen enade det tyska folket mot utländska spekulanter och den fick Frankrike att visa sin hand i Ruhr, vilket ledde till en tysk upprustning. Han visar hur en hyperinflation kan användas som en politisk hävarm med ganska förutsägbara resultat, men vill ändå inte dra slutsatsen att det rörde sig om en noga uttänkt plan. I ”A century of War” visar dock William Engdahl hur det var ett led i en geopolitisk kamp, där brittiska intressen ville spela ut Tyskland mot Sovjetunionen. (1)
Den stora depressionens början brukar av ekonomer sättas till ”den svarta måndagen” den 28:e oktober 1929. Men Tyskland hade gått in i en recession året innan. Och England hade aldrig återhämtat sig från depressionen 1920-21. När utflödet av guld blev akut och bankerna riskerade att förstöras gick England från guldmyntfoten i september 1931.
Den europeiska bankpaniken lugnade ned sig efter att England lämnade guldmyntfoten, men då förflyttades fokus till USA. Strax efter att Roosevelt hade blivit utsedd till president lät han utlysa en ”bank holiday”. Sedan införde han ett förbud mot hamstring eller innehav av guld. Syftet var att försöka få folk att börja spendera pengar igen. FDR lät konfiskera privatägt guld, förbjöd export av guld, och lade beslag på guldbrytningsindustrin.
James Rickards anser att det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario idag. Det beror inte minst på att folk har förlorat förtroendet för makthavarna. På 30-talet var folk desperata och litade på att FDR visste vad han gjorde. Vid en dollarkollaps kan myndigheterna mycket väl försöka genomföra en guldkonfiskation även idag. Men 1933 gick folket med på att lämna in guldet frivilligt. Det verkar osannolikt att det skulle gå lika lätt idag.
Efter att guldet hade konfiskerats höjde FDR guldets pris till 35 dollar/uns. Allt som allt devalverades dollarn med 70% mätt i guld. Det nya priset på 35 dollar/uns stannade på samma nivå till 1971.
Det första valutakriget mynnade ut i det blodigaste kriget någonsin.
Det andra valutakriget 1967-1987
Bretton-Woodseran beskrivs av Rickards som valutamässigt stabil, även om perioden såg några recessioner. Det var en period med låg inflation, låg arbetslöshet, hög tillväxt och ökande löner. Under överenskommelsen i Bretton Woods var det monetära systemet förankrat i guld. Dollarn kunde konverteras till guld för 35 dollar/uns.
I Februari 1965 utmanade president Charles de Gaulle dollarns makt i ett tal där han hävdade att dollarn var slut som ledande valuta. Han ville ha tillbaka den klassiska guldmyntfoten. Han beskrev den som ”an indisputable monetary base, and one that does not bear the mark of any particular country. In truth, one does not see how one could really have any standard criterion other than gold.” Frankrike gick från ord till handling och började konvertera stora summor av sina dollarreserver till guld. Spanien följde Frankrikes exempel. Det här hände vid en tidpunkt då amerikanska företag expanderade sin verksamhet i Europa genom att köpa upp företag för ordentligt övervärderade dollar, något de Gaulle kallade ”expropriation”. De Gulle tänkte sig att om USA skulle vara tvunget att använda guld istället för papperspengar så skulle beteendet få ett slut.
USA hade en europeisk bundsförvant, Tyskland, som lovade att inte konvertera sina dollarreserver till guld. För internationella monetära affärer var perioden 1967-1971 förvirrad och osäker, enligt Rickards. I augusti 1971 kungjorde så president Nixon att dollarn inte längre kunde konverteras till guld. Det innebar slutet för en era, men valutakriget var för den sakens skull inte över. Det fortsatte till 1987 då finansministrarna inom G7 tyckte att 20 års turbulens räckte.
Det tredje valutakriget 2010-?
De tre största ekonomierna i världen utgörs idag av USA, EU och Kina. De har tre valutor: dollar, euro och yuan. De viktigaste stridslinjerna går mellan dollarn och yuan i Stillahavsregionen och mellan euron och dollarn i atlantregionen. Det sammanlagda BNP för USA, EU och Kina skapar ett gravitationscentrum kring vilket andra ekonomier är perifera.
Det är inte bara nationella ekonomier som är involverade i kriget. Där finns även multilaterala och globala institutioner som IMF, Världsbanken, Bank for International Settlements och FN och även hedgefonder, globala företag och superrika familjer. För att se att stridslinjerna är globala och inte begränsade till nationalstater kan man exempelvis tänka på George Soros som 1992 ”broke the bank of England” genom en massiv valutasatsning. Idag finns betydligt fler hedgefonder med mycket stora resurser än det fanns för 20 år sedan. Valutakriget handlar om det relativa värdet av euron dollarn och yuan. Att valutakriget har både privata och officiella spelare och att det har en så stor geografisk utbredning ökar risken för kollaps. Risken handlar alltså inte bara om en eller annan valutas värde. Den handlar om att hela systemet kan falla samman.
För att förstå komplexiteten i systemet och risken som hänger samman med den vänder sig Rickards till komplexitetsteorin, där man finner namn som Benoît Mandelbrot och Nassim Taleb. Han finner då bland annat att Wall Streets metoder för att bedöma risker är missvisande. ”In complex systems analysis, shorts are not subtracted from longs – they are added together … Fundamentally, the risk is in the gross position, not the net. When gross positions increase by 500%, the theoretical risk increases by 5000% or more because of the exponential relationship between scale and catastrophic event size. This is why the financial system crashed so spectacularly in 2008 … Based on theoretical scaling metrics, the next collapse will not be stopped by governments, because it will be larger than governments.” (2)
(1) Willim Engdahl, ”A Century of war”, sidan 65-84
I Dagens Nyheter skriver Hans Rosling om att världen har förändrats:
”Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.” [här]
Som ansvarsfull medborgare gör jag som han säger och sprider informationen. Jag har hört siffrorna tidigare, men var skeptisk först, eftersom jag såg dem på en okänd blogg. Jag är visserligen mycket skeptisk mot gammelmedia också, men har inget skäl att tro att Rosling vill föra oss bakom ljuset med de här siffrorna. Han talar om olika framsteg, tex att medellivslängden i Vietnam numera ligger på 75 år. Föreställningen att det finns någon slags linjär utveckling i världen, där exempelvis Sverige ligger före de andra och att andra länder kommer att likna Sverige mer i framtiden tror jag inte alls på. Det är en svensk sossemyt. Men man kan förstås tala om framsteg i enskilda frågor.
Siffrorna för den muslimska världen är intressanta. Jag tror att trycket från det hållet kommer att avta så småningom. En del överdriver nog faran från det hållet. De verkar tro att muslimerna kommer erövra Europa genom att föda många barn. Vi får andra problem av massinvandringen, men att Europa kommer att erövras verkar osannolikt. Däremot verkar det inte osannolikt att vi får stora inre spänningar, kanske av ett liknande slag som vi hade förr mellan katoliker och protestanter.
I Afrika förökar man sig dock fortfarande i snabb takt:
”Det kvarstår ett desperat behov av mer tillgång till familjeplanering på landsbygden i Afrikas fattigaste länder, där det fortfarande föds mer än 5 barn per kvinna. Men de stora barnkullarna bland den fattigaste miljarden kompenseras sen två årtionden helt av att det bland flera miljarder i Asien och Europa föds färre än 2 barn per kvinna. ”
Här håller jag inte alls med Rosling. Det är ett stort problem för oss om afrikanerna fortsätter att föröka sig så snabbt. Verkligheten ser för tillfället ut så här: Afrika är för afrikanerna, arabvärlden är för araberna, Kina är för kineserna, Indien för indierna, Japan för japanerna etc. De har ingen massinvandring. Det är bara Västvärlden som är för alla. Så om afrikanerna förökar sig snabbt så kommer delar av överskottsbefolkningen hit. Rosling tycker kanske det är jättefint att vi blir berikade av många afrikaner, men runtom i Europa blir vanligt folk som lever i den mångkulturella och mångetniska verkligheten allt tröttare på effekterna av massinvandringen. Det är journalister och politiker som hyllar mångkulturen från säkert avstånd i sina till största delen vita enklaver.
Frågan är varför bara Västvärlden (och inte minst Sverige) är för alla, medan Afrika är för afrikaner, Kina för kinser etc? Att det flyttar in miljontals han-kinser i Tibet ses inte som en berikande erfarenhet för tibetanerna. Av något skäl gäller inte samma logik för Sverige, Europa eller USA. Det verkar ligga någon slags rasism bakom, kombinerad med en romantisk bild av människor från tredje världen. De dåliga vita människorna ska sona sina synder genom att bytas ut mot ädla människor från södern.
Rosling talar om bistånd. Jag är inte insatt i den frågan, men om det verkligen fungerar så har jag inget emot att Sverige hjälper fattiga länder. Men det ska vara på plats. Pengarna som spenderas i Sverige på flyktingar som ofta har mycket svårt, eller verkar vara ointresserade av att bli en del av det svenska samhället skulle ha räckt till väldigt mycket mer om de hade använts i länderna som flyktingarna kommer från.
Vi behöver ingen arbetskraft, ungdomsarbetslösheten ligger på ca 20%. Hypotesen att vi kommer att behöva extra arbetskraft i framtiden är just en obevisad hypotes. Den är lika trovärdig som en väderprognos som handlar om vädret om 10 år. Jag tycker snarare det mesta tyder på att vi befinner oss i början av en global ekonomisk depression, där vi kommer att ha hög arbetslöshet under lång tid framöver.
Del 2 av Julius Evolas bok ”Ride the Tiger” heter ”In the world where God is dead”. Där behandlar han den europeiska nihilismen och hur man kan förhålla sig till den. Bokens första upplaga kom i början av 60-talet. Vad har hänt sedan dess? Det här inlägget behandlar ett kulturellt fenomén som framträdde i början på 80 talet och som fortfarande finns med oss.
60-talet utgör i mina ögon en slags gräns där de sista rötterna som förband oss med ett större sammanhang skars av. Det gamla Europa förpassades till historien och något nytt skulle resas på ruinerna av det gamla. Det nya representerades av vad man kan kalla teknosystemet som utgör alliansen mellan vetenskap, teknik och industri. En enskild människa är som ett kugghjul i en maskin inom det systemet. Det spelar ingen roll om ett kugghjul är tillverkat i Kina, Sverige eller Irak. Kugghjulets personliga kvalitéer spelar heller ingen roll, så länge det effektivt utför sin funktion inom systemet.
Musikstilen industrial eftersträvar att ge ett autentiskt uttryck för den nya världen. ”Industrial music for industrial people” var en slogan som användes när genren var ny. Musiken tenderar att vara kompromisslös: inga eftergifter ges åt sentimentala illusioner. Industrial music är oftast lika kall och hård som teknosystemet som den avspeglar är livlöst. Några tidiga namn inom genren är Skinny Puppy, Front Line Assembly, Throbbing Gristle och NON. Till ljudet av en vinkelslip, en hammare som slår på metall, eller rent elektroniska ljud behandlas dock ofta den inre upplevelsen av den sköna nya världen. Skinny Puppy fångade ett tema som förknippas med industrial med sången ”Smothered hope” från 1984. Den handlar alltså om kvävt hopp. Sången avslutas med ett citat från Alfred Hitchcocks ”Shadow of a doubt” från 1943. Orden upprepas tre gånger: ”The world’s a hell. What does it matter what happens in it?” Om någon tycker att det låter som att en demon från en av Lovecrafts mardrömmar sjunger så är det inget att beklaga sig över. Det är som det ska vara.
Om världen är ett helvete så är sången ”Assimilate” passande poesi för den. I slutet av 80-talet var jag en desillusionerad tonåring som lyssande på industrial och upplevde då att ”Assimilate” helt enkelt handlade om verkligheten. Att assimileras av systemet framstod som en slags död; själens död.
Oil remove shred and tear radiation vapor air
it’s the fear so unclear man in motion going nowhere
in our homes stuck in the face spread the dirt to the populace
yellow journal yellow journal set the pace feel the rage
manifestations of a sort so insidious off the point
simple solution never confusion sport a gun kill a cop
crazy world of weary thought so receive me had enough
lock me up lock me up
rot and assimilate so hot to annihilate
deviation tonic mess prolonged existence innocence
is he who speaks isn’t weak wheelchair virtue so to speak
bubonic plague the truth of aids immunity avoid decay
in the trench of pestilence the bible screams announce your faith
mutterings of death to bring suffocate a newborn thing
degradation of an age venereal it’s all sensation
protect design the moral plan infallible as propaganda
completely black with no steps back
hot to assimilate we’ll rot or annihilate
agony profusely stains the inner thinking of the brain
accusations clanking chains experiments with the groans of pain
all prefer no one blames the terror in an animal’s screams
in cages our future – the answers insane
Om man upplever sången som ett autentiskt uttryck för livets realiteter i den sköna nya världen så är ett problem att den uttrycker ett slutet helvete. Det tycks inte finnas någon väg ut; inget hopp om räddning. Front Line Assembly pekar dock på en möjlig utväg i sången Unleashed: ”crashing the system”.
World domination new point of view
Hostile separation so what else is new?
Angry people everywhere fighting to be heard
Caustic fornication crippled rotting world.
High above the ground
You get a different point of view
Watching all the people succumb to a few
Fear and contamination rule with supremacy
Severed degradation feels so obscene
To Hell with humanity
The more I see the less I believe
Inundated with this hate I feel
Echoing sounds of despondency
Crashing the system
Programmed to receive
Mindless human idiots
Fall to their knees
World domination
Crashing the system
Crashing the system
Att rida tigern är såvitt jag vet okänt för artisterna inom industrial. Transcendensen som möjlighet kommer dock till uttryck i postindustrial music, alltså neofolk, vilket jag har tänkt ta upp någon dag framöver.
I början av den här videon kan du se lite av publiken.
